När klockan är drygt 22

(null)

och jag ser det här, då vet jag varför.
Varför jag älskar att åka bort några dagar och få komma hem till det här.
Varför min kropp och själ mår som bäst just här.
Varför inget, hur vackert, storslaget och spännande det än är, kan mäta sig med det här.
Nu sitter vi i vårt genomskinliga "hus", regnet smattrar så där småmysigt mot taket och kaffet är varmt.
Jag tror det är det här som kallas Lycka.
Mannen har semester. Vi gör vad vi vill. Om vi vill. Men vi borde absolut studera fågelboken och lära oss vad våra bevingade vänner heter. Alla kan ju inte vara "lillspovar". Okej, AIK-fågeln heter ju egentligen koltrast och stridsflygarna är onekligen svalor men sen finns det en hel massa lillspovar. I olika storlekar.
Om vi ids, ska vi bläddra i fågelboken men inte just nu. Nu har vi nämligen vansinnigt mycket annat att göra. Innan kaffet kallnar.

Ingen diva på divanen

(null)

Vi har fått vårdnaden om en divan. Eller om det heter schäslong. Den står i orangeriet. Eller om det heter lusthuset.
Hur det än är så är det mysigt.
Att Mannen i huset placerade sig just där just då, berodde på att hans telefon ringde och att jag såg finalen i tennis på TV. Det kallas att ta det säkra före det osäkra. Hans telefonsamtal kan få ljudstörningar annars. Så blir det när världens bästa tennisspelare är på banan. Låt mig få presentera: Rafael Nadal!
(null)

Mannen visste att om Nadal vann finalen, skulle både Nadal och jag gråta. Av rörelse, av glädje, av spänning som släpper. Och medan tennisguden gråter tyst, är hans fan i fåtöljen desto mer högljudd. För att inte tala om snuvig. Snörvlare i världsklass.
Då kan det vara bra att ha ett eget krypin som telefonpratare.
Annars ligger han inte mycket på latsidan. Han blir som en annan när han kommer till stugan. En blandning mellan Oppfinnar-Jocke, Kaffe-Petter, Grönsaksodlaren, Pysslaren och Livsnjutaren.
Handtaget till kylskåpet gick sönder. Helt obrukbart. Jisses, så glad han blev! Ut i snickarboa och började vissla. Och visst har vi nu ett nytt, vitt, snyggt, funktionellt kylskåpshandtag. Men det finns en plastlåda nånstans som saknar ett handtag  . . .
Det skulle aldrig Nadal ha tänkt på. Han är perfektionist in i minsta millimeter. Plus en tvångsmässig ritualföljare. Jag kan aldrig tänka mig att hans livskamrat ler upp till öronen varje gång hon ser deras kylskåp. Men det gör jag! Där är jag en klar vinnare. Alla gånger.

Det var då det . . .

(null)

Den 4 juni 1977 hjälpte jag syster och svåger med att sätta potatis. När jag skulle åka hem sa jag: Då ses vi inte i morron alltså, varvid min svåger upphov ett sånt där skratt som gör att man rent instinktivt kollar om någons pärlhalsband har gått sönder och det studsar en massa pärlor omkring på golvet. Ja, du förstår, va?
Anledningen till hans skratt var inte, som säkert någon tror, i första hand att vi inte skulle ses dagens därpå, utan mer en yttring av tvivel. Jo, han är sån.
Jag var nämligen gravid och nedkomsten beräknades till den 6 juni, dåvarande Svenska flaggans dag, vilket jag tyckte skulle passa jättebra. Den 5 juni skulle jag ägna mig åt förberedelser. Av det blev intet.
Framför mig låg nämligen nitton timmar av plågor. Men 00.05 den 6 juni föddes han! Snacka om att hålla tiden. Hela Sverige jublade och flaggade. Det tog några år innan han övertygades om att det inte enbart var för hans skull.
Det sägs att njurstensanfall är en värre smärta än att föda barn. Fråga mig då, som har upplevt båda delarna ett antal gånger, och jag svarar: Ett njurstensanfall är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande som inte resulterar i någonting. Att föda barn är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande men vilket resultat det ger!!
Det är 41 och 39 år sen och glädjen har helt utplånat minnet av nåt annat än glädjen. Det är 43 år sen jag senast hade ett njurstensanfall och jag minns med oönskad tydlighet den smärtan. Alltså är den värre.
Mycket hinner förändras över tid. Bland annat det där med att passa tiden. Så vi kommer och grattar dig vid ett. Eller så.

Hämta Outlook för iO

Trygghet eller spänning

(null)

I holken bor de år efter år. De trygga.
I boet i den toppkapade granen bor de då och då. Äventyrarna.
Dessutom bebos hängrännan på huset. När det regnar, seglar dom. Blomkrukan på väggen till lillstugan har fått hyresgäster. Där växer äggplantor.
Och jag älskar dom alla. Till och med trastarna som skiter blaffor på min bil. Men det är bara för att de är släkt med koltrasten som jag tolererar dem. "Kolis", som sitter längst upp i granen och sjunger för oss.
På stugans tak promenerar Sälly och Ärland och ser viktiga ut. Helt rätt. Utan dem blir det ingen sommar och det vet de. Vi lever tillsammans och delar på gräsmattan.

Hararna kommer ibland hoppskuttande över tomten, stannar till och tittar på oss bara
för att försäkra sig om att vi inte är morötter och rusar sen iväg när de insett att det inte löns att gnaga på oss.

Men när älgarna börjar inta altanen då har de(t) gått för långt! Då tar jag i på skarpen och på ett respektfullt avstånd, med minst en vägg emellan, ryter jag att de ska försvinna och hålla sig där de hör hemma och det är definitivt inte på vår altan.
Men det är för underbart att vara mitt i alltet. Skogen, älven, utsikten, naturens under finns här överallt. Och myggen. Och getingarna. Myrorna. Spindlarna. Men dom tiger vi ihjäl. Och trivs i vår holk. År efter år.



Det är svårt med ord

(null)

Ibland blir det så fel. Men kul!
Jag har en favoritfelsägare. Hon levererar alltid. I går, till exempel, när jag agerade chaufför till festklädda ungdomar. Ungdomar, förresten, nu valde jag själv fel ord. De är ju alla i samma ålder som de tre, vilka slog ihop vars och ens fyrtioårsfirande till ett stort, glatt medelåldersparty. Dit räknas de nämligen, till medelåldern. Åtminstone enligt vissa källor. Samma källa som anger att den gäller upp till 65 år. Efter det börjar övre medelåldern! Vid 70 börjar sjukdomar komma.
Det finns andra källor. Men jag håller mig till ovan beskrivna.

Nå, på väg hem i den ljusa sommarnatten ställde jag standardfrågorna: Har ni haft trevligt? Svar: Verkligen jättetrevligt. Fråga: Fick ni god mat? Svar: Jääättegod! Fråga: Hade dom lagat maten själva? Svar: Nej, dom hade hyrt den. Konstaterande: Åååkej.... så ni ska återställa den i morron?? I vilken form?....

En annan gång åkte hon också bil med mig. Mitt på dagen. I en gatukorsning agerade hon informatör och tittade åt höger, medan jag tittade åt vänster. "Grönt", sa hon och jag började avancemanget men då jag är en dubbelkollare så kontrollerade jag vänster OCH höger en gång till och tvärbromsade! "Men herregud", vrålade jag, "det kommer ju en bil från höger!!" "Ja, det var ju det jag menade, det kommer en röd bil från höger", medan skrattet bubblade upp och blev till pärlor som studsade runt i bilen.

I går körde jag på intuition. Vi skulle hämta fler passagerare. Hon agerade gps, eftersom jag inte visste var Hökvägen ligger. När jag av misstag påbörjade en sväng mot Häckstigen och insåg mitt misstag, sa jag ett kraftigt ord. Vad är det, frågade hon. Jamen, jag höll ju på att svänga in på Häckstigen i stället. Gör det, sa hon, det är ju dit vi ska. Intuition vs gps.
Ibland behöver inte svåra ord vara svåra för att det ska bli svårt. Men av någon underlig anledning  är det bara när hon umgås med mig som det blir tokigt. Påstår hon.
Påstår kan också betyda en kopp te.

Nånting är det . . . Men vad?

(null)

Ja, vad?? 
Jag har satt nånting här och jag trodde jag visste vad . Icket så. Upp kom nåt som inte alls liknade det jag trodde jag hade satt. Liknar just ingenting.
Så jag gömde hinken väldigt noga i går när två blomsterflickor kom på besök. Att jag nu offentliggör den, beror på att det geografiska avståndet till de båda, gör att mina öron klarar av deras skratt utan att det börjar ringa ihärdigt och smärtsamt i hörselgångarna.

Syster Gun gav mig rådet: plantera den gärna i skymundan. Ovanligt. De flesta ska ju planteras antingen i sol eller i skugga. Inte den här tydligen.
Sen bytte hon snabbt samtalsämne och sa att hon hade sett på morron-TV att det skulle bli åska i mina krokar. Ha! Sa jag och refererade till en klarblå himmel och stekande sol.
När jag för en stund sen och högst temporärt bytte utsiktsplats såg jag något annat. Stora, mörka bumlingar till moln. Nu är jag tillbaka vid den röda hinken på balkongen och tittar rakt söderut. Inte ett moln. Solen gassar så jag börjar känna en doft som påminner om stekt fläsk. Några åskmoln finns inte. Åtminstone inte förrän mannen kommer hem och kan skydda mig. Snart ska jag hämta min lilla kanonkula till bil. OM den inte skulle klara besiktningen, får den ändå stå parkerad vid stugan hela sommaren som en säkerhetsåtgärd ifall det blir blixt och dunder.
Då får den stå lite i skymundan bredvid den röda hinken och den då prunkande blomman som jag, förmodligen, är ensam om.



Medan jag sov

(null)

Nån gång mellan klockan 23.30 i går kväll och klockan 07.53 i morse hände det. Björkarna slog ut! Och jag vaknade inte ens av smällen.
Japp, det var våren det. Ibland hinner man se den, ibland sover man helt enkelt över den.
Nu är det bråttom! Sommarstugan kallar. Det ska krattas en hel massa, det ska städas bort en hel vinter, både ute och inne, växthuset ska göras i ordning för att ta emot spirande växter av olika slag, fönster ska tvättas så att vi, när vi är inne, ser bra ut. Och, viktigast av allt, maken ska återställa orangeriet i ursprungligt skick, efter vinterns härjningar, så att vi kan ha en myggfri zon nära skogen med utsikt över älven.

Om våren kunde komma lite lagom smygande så att man kunde ta allt pö om pö, eller tö om tö,  utan att frysa ihjäl på kuppen, vore väldigt önskvärt. Men nu bor vi där vi bor, med rötterna fastfrusna i tjälen på vintern och med älvens guldglitter i ögonen på sommaren, så det är bara att ta det som det kommer. Nån vår att tala om har vi inte, möjligtvis en åttatimmars, och hösten ska vi inte tala om. Den är en sensommar som på någon vecka övergår i en kolsvart isblåsa ända tills Kung Bore anländer med sitt vita följe. 

Men - och nu kommer den! Kärleksförklaringen. Våra dagsljusa sommarnätter. Som jag älskar dem. När du kan ta en skogspromenad mitt i natten (med mygghatten på) och se varenda lite myra, känna den fantastiska doften av ren luft och se att en förvriden tall verkligen är en tall och inte en björn. Att kunna ro ut med båten och meta i fullt dagsljus klockan två på natten. Eller elva. Eller ett. Eller när som helst.
Butiker  annonserar om mörkläggningsgardiner. Jag säger nej tack. Jag sover så gott ändå. Vaknar inte ens när löven slår ut.

Sa nån ”värderingar”?

(null)

Såg en del av partiledardebatten går. Ett hett diskussionsämne var det enormt ökande antalet våldtäkter som sker i vårt land. Det talades om "andra kulturers värderingar", inte bara från SD:s ringhörna, utan från de flestas. Jag tänker inte ge mig in i just den debatten, men jag måste lufta en fundering jag haft en längre tid. Och den handlar om värderingar. Eller?

Det gäller ett ord. Ett ord som skriks i ilska, frustration, besvikelse på idrottsplatser, tävlingsarenor, lekplatser (!), i princip överallt där frustration uppstår. "F*tta". Du känner igen det, va? En av benämningarna på det kvinnliga könsorganet.

I min vildaste fantasi kan jag inte förstå och begripa hur just det ordet används av, framförallt, grabbar, killar och män, som ett utryck för någonting negativt. Är inte just det ordet synonymt med det som de flesta manliga varelser längtar efter? Eller har de ordet vagina i sina tankar? Alternativt snippa? Skulle inte tro det, va?

Jimmie Åkesson sa i debatten: Man byter inte värdering för att man byter mark. Men jag tror inte att han tänkte på den egna tomten kontra fotbollsplanen, eller gräsmattan mot skogsmarken. Det tror inte jag heller och det skrämmer mig.

Jodå, jag har hört att även det manliga könsorganet får sig en åthutning ibland, när något gått snett, men det är mer sällan. Av förklarliga skäl?
Om vi nu ska lära våra nysvenskar vårt språk, våra traditioner, våra seder och bruk, borde vi inte då tänka på hur vi låter? För det är väl ändå inte så, att vi drar likhetstecken mellan vårt språk och våra värderingar? Även om det är precis det som vi lär ut.

Är det vår så är det!

(null)

Jag föreslog ett snabbfika på stående fot men det ville han inte höras talas om.
Det är ju vår! Då plockas solstolarna fram och placeras vid älvskanten. Så njuter man av kaffe och macka i stugan. Punkt slut.
I vanliga fall är hans resonabel och medgörlig men vissa saker håller han stenhårt på.

Vi drack vårt kaffe. Vi åt vår macka. Vi satt i solstolarna och såg ut över den istäckta älven.
"Jag tror jag ser öppet vatten!" En liten mörk fläck mitt på älven fick mig att lyckligt hojta till. "Men du ser den inte, den är skymd bakom stortallen", skyndade jag mig att säga för att förhindra ett krasst svar som skulle krossa min vårlycka. För sent. Karln är ju rörlig och vig så han lutade sig åt sidan och konstaterade: Det är ett gammalt skoterspår.
Men så tittade han på mig och såg besvikelsen, så han tillade: Men det ser tunt ut . ..

Han känner mig så otroligt väl, min make. 

Orangeriet som han och svågern satte upp förra sommaren, höll inte för den groteska mängden snö som kom. Det har inte rasat men det har farit illa.
(null)


Bröt han då ihop och svor långa ramsor? Inte direkt. Han var tyst medan han inspekterade  förödelsen, sen sa han: Mycket jobb blir det. Men nog ska det gå att fixa till.
Själv var jag nära gråten. Jag, som bara har att vänta tills allt är klart.
När han är i stugan och får pyssla på, då kan man höra honom vissla "Jag är lapp och jag har mina renar", ett bevis på att han trivs och mår gott. Undras om jag kommer att få höra den slagdängan under arbetet med orangeriet? Omöjligt är det inte.
I stugan kan allt hända. Till och med att snön töar bort.

På tal om svikare . . .

(null)

Det mullrar i nejderna och nej, det är inte åskan.
Silly Season, hört talas om den? Det är en årstid av starka känslor i bygderna, när människor av kött och blod torgförs på en marknad där hugade spekulanter får lägga bud och bjuda över varann. Varje människa har en så kallad agent vid sin sida, som håller reda på budgivningen.
Det hade inte slavarna på slavmarknaden.
Det hade inte heller jag.

Född och uppvuxen i Skellefteå accepterade jag  en flytt till Västerås, som faktiskt berodde på ett missförstånd, men, som dom sa di gamle: Ungdomen ska röra på sig, det är bara nyttigt.

Jag trivdes, fick jobb där jag lärde känna mycket folk och fick fina vänner, nya erfarenheter och lärde mig massor. Men. Det var inte hemma.
Efter några år gick flyttlasset tillbaka. Nu var jag hemma. Med mig i bagaget hade jag en hel hop lärdomar, som jag tror jag har haft nytta av i livet. Och kärleken till Skellefteå blir bara starkare och starkare. My Hometown.
Utan mina år i Västerås, hade jag kanske aldrig fått perspektiv, aldrig vuxit som människa, aldrig förstått att jag inte kan växa utan mina rötter. Vem vet?
Och ingen såg mig som en svikare när jag for.
Men så var jag inte hockeyspelare heller. Det är jag väldigt glad för i dag.



Då och nu

(null)

Lite då och då eller nu och då, tänker jag tillbaka. På då. Och nu.
Det är ju onekligen enklare att just tänka tillbaka på då. Nuet befinner jag ju mig i. Och där är det mycket snö kvar.

Vissa år har vi hunnit med vårbruket före sista april, krattat överallt, städat hela huset plus växthuset. Tvättat fönster. Sånt som är roligt att göra eftersom det är ett tecken på att vi snart kan flytta ut till stugan. Kaffealtanen är skurad och kaffemöblerna ditställda. På det lilla, runda bordet  står en kruka med violer i en massa färger, som lyser i kapp med solen.
Vissa år, ja.

Det här året är det inget visst med. Snön ligger kvar, till och med i stan. Kring stugan är det rena nordpolsvidderna. För två veckor sen, tog vi oss inte in i stugan pga all snö som rasat från taken och täppt till. Nu gör vi visserligen det men vad ska vi in och göra?
Det vore nära till hands att bryta ihop men det vore väldigt onödigt slösande på energi eftersom läget kan vara helt förändrat om en vecka, eller så. Den norrländska våren är inget att skryta med. Den hinner inte ens framkalla några vårkänslor. Inte heller nån vårdepression för mitt i vintern blir det sommar! Och då ska man vara glad. Myggen är mat till fåglarna. Regnet är bra för bönderna. Och museerna. Systembolagets försäljningssiffror skjuter i höjden, bra för statens finanser. Det finns en massa saker att vara glad för.

Det finns folk som åker skidor så länge det finns en gnutta snö kvar. Även om de får åka framåt tre meter och sedan backa tillbaka samma sträcka. Jag känner dem. Jodå. De förstår inte att: Då var då och nu är nu, är en bra regel att hålla sig till. 
Någon annan jag känner tycker bättre om: Var sak har sin tid. Men det har definitivt inte snön fattat! Den har gått över tiden så det smäller om det.

Ett rent hälsicke!

(null)

Nej, jag har inte stavat fel. Jag hade faktiskt kunnat skriva hälvete också, utan att det hade varit direkt fel.
Att jag dessutom lägger ut en bild på en del av min fot, säger väl hur illa det är. Eller hur, Karin Långdahl?
Det finns inte en behandling som jag inte har gått igenom, från kortison och elakupunktur till gips, för att bli av med smärtan bakpå hälen och upp till knävecket. Ingenting hjälper.
Jo, att klaga hjälper lite. Sådärja, nu känns det bättre. Det är HÄLsosamt att få pysa ut lite frustration då och då. Men jag törs inte tänka på försäkringskassans handläggare som får mer i lön, ju fler avslag på sjukskrivning de rapporterar in, för jag sa att det är bra att pysa ut LITE frustration åt gången. Inte explodera.
Jag har diagnosticerats med "pre-diabetes" och förutom att undvika socker, ska jag ta promenader på minst 30 minuter, helst varje dag. Jo, tjena.
Om Skellefteå AIK får lika motigt i matchen mot Växjö i kväll, som jag har det, då kan vi HÄLsa hem! Men så bli det naturligtvis inte. När det kommer till finalspel, känner vi inte av några smärtor. Så passa dig, Rahimi, för att göra nåt fult mot nån av våra spelare! 
So, come on, Boys, let’s give them häl!



Maktgalen. Är man? Blir man? Eller?

(null)

I dagar som dessa har jag fått mycket att fundera över. Blir man galen av att ha mycket makt eller får man mycket makt just för att man är galen?

Som så många gånger förr, vände jag mig till min högra hand för att få klarhet. Svenska Akademiens ordlista/ordbok brukar vara pålitlig. Men, döm om min förvåning, den här gången svek den mig. Ordet "maktgalen" finns inte! 

Nu, när vi med säkerhet vet att det finns maktgalna människor, kan vi inte påstå det, eftersom ordet inte finns.
Tänk om nyordet "serieotrogen" inte kommer att användas i sin rätta betydelse av oss obildade typer, utan i den givna betydelsen "en som inte kan vara trogen, utan bedrar gång på gång" i stället för den av Akademien godkända: en partner som alltid ser på en TV-serie tillsammans med sin andra partner, men som tjuvtittar på ett avsnitt alldeles ensam. 
Då försvinner nog det ordet också.

Jag har inte kapacitet tillräckligt för att kunna avgöra om världens mäktigaste män och kvinnor är galna eller inte men nog misstänker jag att det finns ett tomrum i deras hjärnor där "sunt förnuft" skulle ha huserat. Nu spänner de musklerna i Syrien, eller, rättare sagt; nu sitter de i tryggt förvar i sina väl bepansrade hem och låter andra göra skitjobbet med att döda civila vuxna och barn. Allt för den goda sakens skull.

Om jag satte på mig en knytblus, skulle jag strypas. Däremot njuter jag av att sätta på mig en Skellefteå AIK-tröja och -halsduk. Min lojalitet har gränser. Den kultur som, av sig själv?, utnämnts till finkultur, känner jag ingen samhörighet med efter det att Kulturprofilen och hans anhangs förehavanden, har lyfts fram i ljuset. 
Men den fin-fina kulturen som en sjungande, hoppande massa på över femtusen personer utgör, när de visar sin glädje och kärlek till Skellefteå AIK, den vill jag gärna vara en del av. Nu är vi framme vid finalen. Hoppas, hoppas den blir en kul tur.


När rönnbären faller från äppelträdet

(null)

Något av det jag uppskattar mest i livet är de gånger min dotter behöver "prata av sig". Det behöver inte handla om direkta problem, det kan lika gärna vara ämnen av mer filosofisk natur. Av naturliga orsaker är just de samtalen de mest livgivande.
I morse hade vi ett sånt. Det började med ett sms kvart över åtta: "Ring när du har tid. Jag mår bra."
Sexton minuter över åtta kom sms nummer två: "Du behöver inte ha bråttom men dröj inte för länge". För att undvika ett tredje sms inom en minut med försäkran om att jag verkligen inte skulle stressa för hennes skull så ringde jag. Förstås. Hon lär inte ett dugg förvånad när hon svarade. Och inte en tillstymmelse till självkritisk. Bara glad.
Det över timmen långa samtalet började med en kattunges kritiska tillstånd som hade förvandlats till ett mycket levande sådant, till själva knäckfrågan, fanns det någon godhet i Hitler?
Efter många, många kloka ord från båda, kunde vi enas om att en TV i köket skulle lösa det mesta.

Ibland kan det enkla vara det svåra. Att bara få skratta. Ett skratt kan lösa upp knutar, lika väl som hårt sittande hosta. Visst kan man dela glädje och må bra av det men dela ett hjärtligt skratt gör gott i både kropp och själ på ett helt annat sätt. Även tidigt en söndagsmorgon.

Min egen mor var alltid uppe tidigt men hon skulle aldrig komma på idén att ringa till oss döttrar och inleda en filosofisk fundering om Hitlers eventuella godhet, speciellt inte en söndagsmorgon. Om hon var äppelträdet så var vi de sura rönnbären. Så hon bakade i stället, i väntan på. Hon var så oerhört hänsynsfull. Det är inte min dotter. Och gissa om jag är glad för det ❤️

Va? Var det jag som gnällde?

(null)

Ja, var det verkligen jag som var sur och gnällig för att jag inte fick äta Anthon Bergs chokladpåskägg med mandelmassa? Va? När det finns bananer, blåbärssoppa och alvedon? Soppan är givetvis osockrad och bananen är naturens eget under av god smak.

Nä, det var ju inte så här vi hade tänkt oss påskfirandet, mannen och jag. Han, ensam i köket med ett korsord, jag liggande i sängen med en orkeslöshet där till och med själva gruvandet inför att stiga upp och göra toabestyr, gör mig genomsvettig.
Nu har jag ju sett på Facebook att det är fler runt om i Skellefteområdet som ligger däckade i flunsan. Jag begriper ändå inte varifrån jag har fått smittan. Att jag umgicks med femtusen andra på hockeymatchen i torsdags, bortser jag ifrån. Inget ont kan komma från det.

I morron ska jag göra ett nytt försök att duscha. I går gick det inget vidare. Då var jag övermodig.
Vill du veta hur min frisyr ser ut? Det tror jag inte.

Mannen är ett under av tålamod och kärlek. Men jag insåg att, när han torkade min blöta lekamen
efter duschen i går och när han dammsög hela lägenheten i dag, hans påskledighet inte har skilt sig mycket från vardagsslitet på jobbet. Så nästa gång han är långledig ska jag pyssla om honom. Förhoppningsvis inte med blåbärssoppa och bananer. Han får hålla till godo med andra delikatesser.

Om

Min profilbild

RSS 2.0