Tomten har många ansikten

(null)

Det här är bara ett axplock ur de tomtar jag har haft den äran att träffa under åren. Att tomten längst till höger är "i dimman", beror inte på hans tillstånd utan mera på mitt. Jag skrattade ohejdat under hela julklappsutdelningen så det var omöjligt att hålla kameran stilla.
Varje juljunta har han dykt upp, juntans egen tomte, med julklappar och kramar. En gång som tomteflicka med långa, ljusa flätor, en annan gång som stum men med en fantastisk vighet. Siffrorna på paketen illustrerade han med sin egen kropp! Nummer ett var plättlätt, värre var det med femman och sexan. Undrar hur länge han var ledbruten efter den julklappsutdelningen?
Men - allting har ett slut. Nu har han pensionerat sig från tomtesysslan och det måste vi acceptera och ha förståelse för, hur tråkigt det än är. Han fortsätter dock med att vara den som ställer äggklockan på den tid som julklappsspelet ska få ta. Vi har ju inte en aning så vi stressar som tok. Innan han gick till sitt ärofyllda uppdrag sa han: i fjol satte jag klockan på 48 minuter men det tyckte jag blev för kort tid. Följt av ett skratt som satte myror i huvudena på oss, förstås. Vilket ju självklart var hans avsikt.

På den riktiga julaftonen var det länge ett måste att ha en tomte som barnbarnen kunde tro på. Numera är det barnbarnen själva som tomtar och då blir det en snabbutdelning. I god tid har det kollats på paketen vilka de är adresserade till så det blir så effektivt som möjligt. Det är inte lönt med rim och sånt onödigt, sånt förbises om de finns nedskrivna. Mina barn har minnen av en tomte som, trots att det inte stod någon vers på paketet, ändå tvingade dem att genomlida en på stående fot påhittad vers, helt utan rim och reson, framförallt utan rim, som tomten envisades med. En gång avslöjade han till och med paketets innehåll, utan att själv ha en aning om det! Men det blev, trots årliga protester, också en tradition som bevarades och på något märkligt sätt även uppskattades. Trots allt.
I år ska jag frångå seden att INTE skriva något rim. Jo, ett ska jag skriva. Till min dotter. Fniss 😉



Hög mysfaktor och lågt tempo

(null)

Visst låter det ogörligt i adventstider, hög mysfaktor och lågt tempo? Stressen brukar ju helt klart ta överhand. Planering, städning, julklappar, bakning, julmatsfix, pyssel, julkort, listan kan göras lång.
Gatlamporna tändes klockan 13.05 i går. Det så kallade dagsljuset lyste enbart med sin frånvaro. Visst hade man anledning att känna sig lite nere men då är det en lycka med det artificiella ljuset. Och det levande. Det är bara att brassa på. Dessutom lyser ju TV-n upp! Vinterstudion är en överlevnadsfaktor för mig och för många andra. Vinterns pärla.

Det gäller att hitta sitt eget hörn i världen, där jag trivs som allra bäst. Det hörn som innehåller allt som gör att jag mår bra. Och så sitter jag där lite då och då och suger i mig energi, glädje, ljus och kärlek. Det som betyder mest.
I går bakade jag halva dagen. Jag gillar att baka så om det inte vore för att kroppen säger ifrån, skulle jag kunna baka hur mycket som helst. Och ge bort. Till dem som blir glada. Det ger en massa energi. Sen satte jag mig i mitt hörn av världen, tände ljus, värmde en glögg och njöt av en hockeymatch, som visserligen kunde ha slutat bättre men som ändå innehöll en massa uppfriskande och välgörande känslor för mig.
Advent är också de finaste minnenas tid. Den underbara sista tid jag fick med min mor. Så mycket skratt och glädje, så otroligt mycket trygghet, ett sådant fint avsked där hon, med sin hand i min, lämnade oss i trygg, glädjefylld visshet att få mötas av sin älskade make. Att få återförenas. Det gav oss så mycket glädje i sorgen. Låter det konstigt? Inte alls i mitt hörn av världen.

Men det vore väl inte jag, om jag inte slängde in en liten dynamitgubbe i den mysigt sprakande elden; jag gillar inte julen! Men det tar vi en annan gång.
Ta vara på myset, kära du. Tids nog kommer sommaren 😉

Det var då det.

(null)

När två av mina bästisar från förr och nu figurerar i historiska klipp från 25 och 50 år sedan, blir jag klarvaken! Minst sagt.
Inte trodde väl jag att vi var några intressanta museiföremål direkt. Visst har tiden gått, självklart, men vi har liksom inte gått med. Eller? Är det dingt att tänka så?
Okej, språket har förändrats, numera är det ingen som säger ding, eller, för den delen,  disch. Om nån som var knäpp. Ganska gulliga och oförargliga omdömen, tycker jag. Åtminstone om man jämför med nutidens allmänt förekommande tillmälen.
Jag minns med fasa den gången jag blev så arg på nånting som min far bestämde att jag inte fick, så jag utbrast: Så taskigt!
Då kom den. Rösten. VAD SA DU?! 
De tre orden kan inte ens återges med versaler, för att ge dem rättvisa. Men aldrig att jag sa "taskigt" nån fler gång. Åtminstone inte när fadern var inom hörhåll.

Vem ha du? Ha du Gunnar? Nä, ja ha Kent.
Vilket innebar att man var hemligt kär i Kent den veckan. Men vi hängde aldrig, i motsats till dagens ungdom.
Den person som var frän förr, är cool nu. Det som var jättebra förr, är fett najs nu. Och det som var riktigt kanon, det är aaawsome i dag.
Ju mer jag tänker på då och nu, inser jag det grymma; vi hör verkligen hemma i historiska sammanhang, Maggan, Maud och jag. Vi som var så unga. Vi som chillade, utan att vi visste om det. Och som vi ägde! Fast det begrep vi förstås inte. Nu först börjar vi fatta att vi är totally lost. Eller ute, som vi sa, när vi var inne.
Men vi låtsas som om vi är uppdaterade. Man vill ju inte stå där som ett tap.

Klockan 14.08 ble de kväller . . .

(null)

Dagarna mörkna minut för minut, sjöng dom så vackert i sången Höstvisa. Men, sjunger jag, SNART vänder det, tralala. Den 21 december är sista dagen som mörkret har suverän makt, sen börjar brottningsmatchen mellan ljus och mörker, där utgången är given.  Det finns bara en segrare, åtminstone här i norr. Ljust, ljust, ljust dag som natt!
Jag kan fixa den mörka tiden med hjälp av minnen och längtan.
Men jag ska inte förringa betydelsen av lampor. Pyttesmå ljuskedjor i blommor och flaskor, adventsstakar och -stjärnor, julgransljus, levande ljus, alla slags ljus faktiskt. Det är bara att vräka på. Den kostnaden reglerar vi till sommaren, då spisen är det enda som drar ström de dagar inte grillen används. Nästan i alla fall.

Jag vill inte bagatellisera känslorna hos alla dem som verkligen har det tungt i mörkret, jag vet att många lider svårt. Men att slå ett slag för den 21 december, kan väl inte skada? DÅ vänder det! Dagarna ljusna minut för minut . . .
Min låt.

Blomman som pratar

(null)

Varje gång som jag låser upp dörren till vår lägenhet och stiger in, säger den här blomman: Välkommen hem!
Jag får genast den där varma känslan av att befinna mig på rätt plats och blir lycklig.
Det finns en låt av Mauro Scocco, där texten lyder: en sång för alla dom, som inte kommer hem till någon som frågar hur det är . . . 
Sverige är det land i Europa med störst andel ensamhushåll. Innebär det då att den som bor i ett sånt, gråter och är ensam? De flesta tycks tro det. Men det finns faktiskt en hel massa människor som av fri vilja bor och lever i enpersonshushåll. Sen finns det förstås människor som är förtvivlat ensamma och inget hellre vill än att dela sitt liv och sin vardag med någon men som av olika anledningar inte hittat någon. Vilket vi andra självklart beklagar. Lika naturligt som vi beklagar de som självvalt lever i "ensamhet". Men varför tycka synd om en nöjd? Varför fälla kommentarer som "Har du inte fått dig nån karl än?", eller "Finns det ingen kvinna som vill ha dig?".
Alla kanske inte har ett val men väldigt många har det. Är de konstiga då? Om de väljer att leva som singlar?  I skolan fanns det en gång "Fritt valt arbete". WOW, vilken lycka, att få välja fritt. Precis det jag själv ville - och kunde. 
Så är det med förhållanden också. Fritt val. Eller borde vara. Det finns de som lever i utanförskap och som inte har så stora möjligheter till val. Som kanske är utan bostad, jobb, vänner och pengar. Kolla in orden: vänskap, äktenskap, föräldraskap, gemenskap, utanförskap. Den gemensamma nämnaren är efterleden -skap. Men vilken skillnad i betydelse det gömmer sig där, i det sista ordet.
Jag skulle önska att alla människor fick leva i det "skap" de själva valt. Själv lever jag i ett mycket lyckligt äktenskap, i ett vackert landskap med en talande blomma som sällskap. Tänk om alla hade en sån välkommen hem-blomma.

Man har inte roligare än man gör sig

(null)

Humor är en märklig uppfinning. Det finns inte mycket annat som kan konkurrera om mångfalden i ett ord, som just det ordet. Vi har så många olika sorters humor, vi människor. Ibland har jag en alldeles egen sort. Tidningsrubriker, till exempel, kan ofta sätta igång min knäppa humor. Den som du ser ovan, var självklart inte så kul för alla andra, utom för mig. Om man, som jag, är gift med världens tryggaste, lugnaste, goaste man som heter Staffan, blir ovanstående rubrik hejdlöst rolig. För mig.

Sån är jag. 
I går hade jag också roligt. Kolla bara:
(null)

Tror du man kan ha tråkigt i sällskap med de här smittsamma stollarna? Icket!
Vi åt, drack (enbart vatten), glömde, drack (kaffe), mindes och skrattade. Så vi tjöt. Ingen annan skulle nog ha förstått. Ibland krävs det både ett gemensamt förflutet plus en hel del vetskap om varandras personligheter, för att begripa. Och exakt lika "dålig" humor.
Eller, om man, som jag, har en vän som är gift med en Kerstin men som kärleksfullt kallar henne Kärran, och man, som jag, hittar den här rubriken:
(null)

Då blir man, om man är jag, så hejdlöst glad och måste genast vidarebefordra den. Gissa till vem!
Det finns ett talesätt som säger: Litet roar barn. Jag undrar om vi inte ska skapa ett liknande för pensionärer också. Då menar jag inte att alla skulle skratta åt samma saker som jag, därtill har humorn, tack och lov, mycket vidare ramar och innehåll. Men visst vore det fint med: Mycket roar pensionärer?

Nu måste jag ta igen mig en stund. Hittade nämligen den här på nätet alldeles nyss och jag skrattar fortfarande och alldeles själv:
(null)

VA??!!!? Zlatan? Inbunden? 😂😂😂
Okej, jag vet att jag är ding. Men man har inte roligare än man gör sig.
Zlatan. Inbunden? Ja, jag säger då det . . . 🤣

Vad händer med mitt älskade språk?

(null)

Okej, jag vill inte vara en petimäter men ibland blir jag upprörd.
I en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, läser jag om Andrej Tjikatilo, med smeknamnet Uppskäraren från Rostov. Smeknamn? Ser vi framför oss någon som med kärleksfull blick ler mot Andrej och tänker/säger: Min lilla uppskärare från Rostov. . .
Eller Gary Ridgway, som mördade 48 människor och fick smeknamnet "The Green River Killer", vem gullade med honom?

Ovanstående finns att läsa i en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, publicerad av TT Nyhetsbyrån.
Smeknamn på någon betyder att den som gett personen namnet har gjort det i förtrolighet, ett bevis på att man har intima relationer och en stark tillhörighet. Det är alltså ett positivt laddat binamn.
Jahapp. Så älskling, gullunge, momme, gounge, exempelvis, ingår i samma gäng som Doktor död, Monstret från Genova och andra fruktansvärda brottslingar? Självklart inte men utarmningen av svenska språket och slöhet gör att de benämns lika. Smeknamn. Ordet i sig borde sätta självklara gränser.
I en del fall kan det vara svårare än det självklara. Ta "Hackspetten från Kusmark" till exempel. Då måste man vara insatt i hockeyvärlden för att veta att det verkligen är ett positivt binamn. Det har ingenting med hans utseende att göra, utan det har med hans sätt att "hacka" klubban i isen för att hans medspelare ska veta var han befinner sig och att han är redo att ta emot en passning i full fart att göra. En riktig arbetsmyra. Smeknamn, alltså.
Men massmördare förtjänar inga smeknamn.
På tal om hockey och språkvård:
(null)

Korrekturläsarna avskaffades och blev textgranskare. Textgranskarna avskaffades och ersattes av rättstavningsprogram. Som om korrekturet enbart rättade stavfel. Datorer är inte allmänbildade, kollar aldrig upp faktauppgifter, ser aldrig om bild och bildtext överensstämmer, reagerar inte om en person har fått två olika namn i en text. Bara som några exempel. 
Jag får nog fortsätta att sitta på min kammare och uppröras över bristen på respekt för tidningsläsare, TV-tittare och annat löst folk som bryr sig om något så föråldrat som språkvård.
Och OM jag inte hade läst igenom det här, hade det stått sombrero i stället för "som bryr sig".
Var den nu fick det ifrån, datasnillet?

Vaddå för söt? Jag??

(null)

I hela mitt liv har jag älskat godis. Från ettöreskolorna som moster Ingrid hade på affären i Forsbacka, till skumfyllda prickar som Markgrens affär i Medle saluförde och den knallhårda nötspäckade och chokladöverdragna godbiten som hette Bitte och som fanns på kiosken på busstorget.
Ändå var de där bara en försmak av vad som komma skulle. Den dagen jag la en Polly på tungan, förändrades världen! Jorden jag gick på blev rena Paradiset och tillsammans med Pollygodisarna skulle jag vandra genom livet som en fullkomnad varelse. Ibland gjorde jag avstickare och njöt av det godaste i Aladdinaskarna, körsbär i likör (joodå, fantastiskt goda), Nonstop (en handfull åt gången) och, när jag skulle verka som belevad, en Budapestbakelse till kaffet.

Men - även i mitt paradis kom det en orm. I form av ett provsvar. För högt blodsocker!! Jag? Som varit så skötsam. Som inte hade det i släkten. Som hade motionerat med kompis Ing-Marie i massor med år, massor av mil. Som . . . Hade fått fibromyalgi, troligen av yttre och inre stress, och inte längre kunde leva som förr. Men jag hade ju Polly! Och sedermera även Staffan. Barn och barnbarn. Livet var ändå mer än underbart. Tills provsvaret kom.

När jag förstod vidden av det hela, slut med godis, slut med fikabröd, slut med "allt" gott, var jag på vippen att bli deppad. Tills diabetessköterskan sa: Nån enstaka gång kan du unna dig en bulle till kaffet men se då till att det är en RIKTIGT god bulle. Jag förstod vad hon menade. Och om jag någon gång faller ner i självömkan, kan jag unna mig en hel påse Polly. Nä, så sa hon naturligtvis inte.
Nu kan jag, utan problem, gå in på Rusta, se deras jättepåsar med Polly och gå förbi utan att få ett hugg i hjärtat. Jag får inte ens ökad salivutsöndring, så kallat snålvatten. Jag minns smaken och att den var söt. Mycket söt.
Ibland händer det att jag tokbusar och tar en bit mörk choklad. Med Sea Salt.
(null)

Och en vacker dag kanske jag hittar den. Bullen! Undrar förresten om det går lika bra med en Budapestbakelse . . .

Rena rama buskis

(null)

Är buskis när en buske täcks av is eller är det en busig Stockholmskille?
Självklart inget av det, det vet vi som vuxit upp med ordet. Buskis är bondkomik.
Så förklaras ordet bland annat. Om jag nu kommer som nyanländ till Sverige och mitt modersmål är så långt ifrån svenskan man kan tänka sig, är då ens förklaringen på betydelsen begriplig?
Förresten, vet våra "egna" ungdomar?
Okej, exemplet är kanske inte det allra bästa men det stämde så bra med bilden 😉
Jag tänker ofta på ord. Ordvärlden är en klurig värld. Mars, till exempel, är ju både en månad, en planet och en godisbit. Förresten, kan man säga "både" när det gäller tre saker? Och snart är det jul och då kan det tänkas att tomten kommer gående över tomten.
(null)
Kan man kalla Kalla kalla? Tja, det beror väl på hur hon stavar ...
Nä, nu ska jag sluta men jag vill bara säga att vi bör ha stor förståelse för att andra kanske inte alltid förstår vad vi menar och om vi uppfattar minsta tvivel i den andres ögon, gör vi säkrast i att förklara ytterligare.
Det borde jag ha gjort när jag, för läääänge sen, var på en kurs söderut med folk (läs:mest män) som jobbade inom Electroluxkoncernen och vi, vid ett tillfälle, skulle få tips om hur vi skulle lyckas med sockerkakorna i de nya, fantastiska ugnarna. Då blinkade jag till herrarna i min grupp och sa: Det gör ingenting om man misslyckas med en sockerkaka, myrstackar är mycket godare!
Visste du att de där rackarns punschbollarna inte heter myrstackar överallt i Sverige? Det vet jag! Nu.
Men visst är det kul med ord? Bara de inte är felstavade. Det gör aldrig Kalla. Stavar fel, alltså.

När solen går ner

(null)

Jag hann knappt fånga solnedgången innan den var över. Sen var det mörkt.
Vi hör många gånger "Det var som att solen gick ner". I de fallen brukar det handla om besvikelser.  Den dyra restaurangmaten som inte var så fantastisk som förväntat. Travhästen som skulle ha gett spelaren några miljoner men som galopperade på upploppet. Det efterlängtade mötet som inte blev av. Eller favoritlagets förlust. Om solen skulle gå ner lika ofta som det påstås, skulle den överhuvudtaget aldrig hinna gå upp.
Tack och lov gör den det! Jag älskar våra norrländska sommarnätter och skulle aldrig kunna tänka mig att sätta upp mörkläggningsgardiner. När det är ljust sover jag som bäst. Det gäller att passa på under vintern och ta sig en tupplur mitt på dagen, minsann.
Vi vet att den kommer tillbaka. Snart blir dagarna längre och ljuset stannar en stund till och en stund till, ända tills solen klättrat färdigt och blir kvar i sitt högsta läge.
Jo, vi vet. Vi som inte befinner oss i ett mörker som är så kompakt att ögonen inte ser annat. Inte tanken heller. De som vore glada över att bli helt förtvivlade över en AIK-förlust, lever i det mörkret. Till exempel. 
Jag skulle önska att deras gardin fick ett pyttelitet hål. Att persiennen skapade en liten glipa. Mer behövs inte för att solen, och ljuset, skulle hitta. En liten strimma ljus, där små dammpartiklar dansar. En liten värmande stråle som försiktigt smeker. Ett bevis på att livet finns kvar därute och att det vill väl.

Hurra! Jag är äntligen i fas med modet.

(null)

Hörde till min stora förtjusning att det allra hetaste i kategorin "Utsmyckning av hemmet" är torkade blommor. Gärna buketter i vas som har torkat och blivit spröda. Jiippii!
Som grädde på moset annonserade Pauls blommor (min kompis Åsa) om nyinkomna garderobsblommor som till en början har gröna blad men som så småningom övergår till svarta. Kan inte annat än jubla. Äntligen!
Äntligen skulle vårt hem platsa i vilket glassigt inredningsmagasin som helst. Åtminstone när det gäller blommor.
Annars är jag inte så brydd.  Men det är maken. Han säger ifrån när jag har en tendens att liksom spåra ur. Då säger han: Vi får väl se. Det räcker för att jag ska besinna mig och tänka till. Men det händer att han kliver upp på en trappstege och monterar en adventsstjärna som taklampa. Det blev ...... inte så läckert som jag hade trott, men det sa jag aldrig. Han frågade inte heller nästa år om jag ville ha adventsstjärnan i taket. Somligt behöver man inte prata om.
Åsa är värre. Hon gillar upp-å-ned. Julgranar, till exempel. De ska gärna slå klackarna på julgransfoten i taket medan toppstjärnan nuddar golvet. Men så är hon en nytänkande florist också. Jag, som aldrig just brytt mig om blomkrukor, dräglar hejdlöst över de krukor hon har i sin butik. Bland annat. Men garderobsblommorna som blir svarta, behöver jag inte bli frestad av. Såna har jag redan haft länge.
Min mor var av ett helt annat slag. Hon vårdade alla sina växter. Helkroppsdusch varje torsdag. Småprat varje dag. Jordbyte en gång per år, minst.
Om någon av hennes växter började se hängig ut, sa min far: Låt Maude ta hand om den!
Han menade då inte, om nu någon skulle tro det, att jag hade så god hand med blommor och blad, utan att om de överlevde hos mig, då hade de växtkraft nog till att vara livsdugliga. Säkert hade det att göra med två julstjärnor som med tiden blev som stora, frodiga buskar. Jag iddes inte slänga dem när julen var över och de bara hade ett fåtal blad kvar, utan fortsatte att slentrianmässigt slänga till dem lite vatten med mycket ojämna mellanrum och se! Simsalabim så var de i klass med vilken frodig djungelbuske som helst. Men när sommaren kom, stod där ett antal smala, kala pinnar och såg bedrövliga ut. Då slängde jag dem. Pappa hade haft roligt länge nog.
Nu känner jag dock att mitt rykte är återupprättat. Med torkade och svarta blommor går jag med huvudet högt som den trendsättare jag är.
(null)


Jag förstår mig inte på mig

(null)

I nästan tre veckor har jag fått vara i stekande sol och underbar värme, som har förvandlat min stela, värkande lekamen till ett under av smidighet och fräschör. Nåja. Ibland tar jag i så jag nästan blygs. Men gott har jag mått! Ätit lagom och nyttigt (syrran är vegetarian och jag är lojal), motionerat mer än jag trodde (en dag hade jag, enligt appen, gått drygt fem kilometer), simmat tills vänster ben inte lydde order längre, ja, just den punkten faller kanske inte helt under må gott-rubriken, men ändå.
Helt enkelt levt min dröm.
Vad händer då, när planet landar på Falmark? Jo, jag nästan sprängs av lycka! Inte bara för att vi inte störtat den här gången heller, utan helt enkelt för att VI ÄR HEMMA!
Miljoner höstfärger hälsar oss välkomna, vinden är kall men smeker ändå. Morgonen efter ligger det snö på marken. Jag hatar snö. I normala fall, alltså, men ingenting är normalt i mitt känsloregister nu. När sen Gideon, äldsta barnbarnet, ringer och frågar om han får äta lunch hos mig på sin praovecka, vet jag inte till mig av lycka. Detta då ställt i relation till att Alfred, lillebror, ringde när vi var i Spanien och frågade om jag kunde hämta honom på skolan för han hade så ont i huvet. Gissa var jag fick ont!
Tack Spanien för allt fantastiskt, tack syster och svåger för att ni ville ha oss med, tack underbara läkning! Men det är nu jag verkligen är lycklig.
Nä, jag förstår mig verkligen inte på mig.

Ibland måste man hålla huvet kallt

(null)

Och det gör man bäst genom att hålla fötterna kalla. Räcker inte det kan man alltid hålla ena handen kyld också.
Det är det här med euro och svenska kronor. Normalt går det finfint att så där på en höft översätta 10 euro till 100 kronor. Att det inte riktigt stämmer, har jag tappat bort. Tänk dig, en klänning för 10 eller en fyrarätters middag för 35, det är ju kanonbilligt det!
Men så faller månadsräkningsbetalningsdagen in när man befinner sig i ett euroland. Då blir det kaos i hjärnvindlingarna. Herremin, så vansinnigt dyrt allting plötsligt har blivit! Men det är bara att sätta igång och betala. Jag svettas floder, både på grund av den 30-gradiga värmen men också av det intensiva tankearbetet. Floderna rinner ner i IPaden och till slut ser jag inte vad jag gör. Lättnaden fyller mig likt helium när allt är signerat och ivägskickat.

Ett par dagar senare ringer hyresvärden och undrar, lite försynt, varför jag har betalat 300 kronor för mycket för oktober månads hyra?
Jag försöker inte ens förklara eftersom jag inte förstår själv. Så nu väntar jag med spänning. Kom an bara, OKQ8, Skellefteå Kraft, Länsförsäkringar och ni andra! Jag tar gärna emot mer pengar. Helst då i svenska kronor, jag känner mig rikare då. Eller hur sjutton det nu var.

32 grader varmt och dubbdäck

(null)

När man svettas som ett tok i 32-gradig värme, trots havet på några armlängders avstånd, och mannen plötsligt får ett sms om att det är dags att byta till vinterdäck, då är det som att väckas brutalt ur en ljuvlig dröm av ett iskallt glas vatten i örat.
Ja, just ja, det finns en annan värld därute.
När jag såg Micke Anderssons bild från Hemavan på Insta, tänkte jag bara "huvva så hemskt". Marken var ju snövit. S-N-Ö, alltså. Och här sitter vi och söker skugga och blåst för att överleva.
Syster, svåger och make har badat i ett hav som var "vansinnigt varmt" och salt så det skulle lätt ha gått att använda dem som flöten. Eller flytbojar. Eller vad som helst som flyter. Själv kan jag inte gå ut i vattnet här eftersom botten är täckt av stora och små kullerstenar och mina fotleder inte håller för det minsta lilla snedsteg. Men nån dag ska vi gå till botten med problemet och besöka en sandstrand med lämpligare underlag. Det blir toppen det. Med en annan botten.

Att sitta och titta ut över ett ändlöst hav, där segelbåtar, lastfartyg och lyxkryssare syns färdas längst ut på en kant, är spänning nog för oss. På kvällen ser vi flygplan som startat från Alicante för vidare färd världen över och plan som går ner för landning i Alicante från världens alla hörn. Hörn, förresten, det finns väl inga hörn på en glob?! Lika lite som det finns en kant på ett världshav, även om alla båtar, plopp! försvinner just där.
Alltnog, den 19 oktober ska vi byta till vinterdäck. Det är låååångt dit. Nu koncentrerar vi oss på att överleva på soldäck. Himmel och plättar så varmt det är 😰☀️😉🤗😊



Jag blundar och drömmer

(null)

Men nej, jag är vaken! Det är sant. Jag är i Spanien! Det trodde jag aldrig.
Det började ju med att vårt flyg till Arlanda ställdes in. Då bokade vi ett morgonplan med SAS. Efter det tvingades just ett SAS morgonplan att stanna kvar på Falmark då en bagagetruck hade varit lite oförsiktig och touchat planet och så får man inte göra. Då måste ett ersättningsplan från Stockholm rekvireras med, som alla förstår, kraftiga förseningar som följd. Nu gällde detta givetvis inte vårt plan eftersom vi skulle flyga flera månader senare men nu blev jag ju varse att den möjligheten också fanns till att vi inte skulle komma iväg på semester.

När dagen grydde och vi skulle iväg, lät en mycket trött röst, som tillhörde vår flygkapten, oss få veta att vädret var strålande och att han skulle köra in lite tid på resan ner till Arlanda. Sånt där tror jag inte på. Det finns ju fåglar i luften. Dom kan man alltid krocka med. Bara som exempel.
Döm om min förvåning när vi, strax efter det att vi lyft, landade och faktiskt var i Stockholm. Tjugo minuter tidigare än vad tidtabellen sagt. Honom vill jag alltid flyga med.
Vi hittade syster och svåger och ett plan till Alicante. Det var liksom allt vi behövde. Fyra timmar senare var vi i Spanien! Och här ska vi vara läääänge. Så fantastiskt.
Bad, korsord, god mat och dryck, poker, utsikt och en luftvärme som smeker huden. Inte steker, det passar vi oss för.
I går var vi på en kilometerlång marknad där så gott som allt fanns att köpa. Vi köpte apelsiner. Jättegoda visserligen men nog hade jag väl hoppats på en läcker liten väska i alla fall.
Besvikelsen över den nya väskan som inte blev, försvann när vi kom "hem" och bestämde oss för ett dopp i poolen. Jag stannade där. Viktlös, bekymmerslös, väsklös.  Ibland är det bara för underbart att vara jag.

Om

Min profilbild

RSS 2.0