Hurra! Jag är äntligen i fas med modet.

(null)

Hörde till min stora förtjusning att det allra hetaste i kategorin "Utsmyckning av hemmet" är torkade blommor. Gärna buketter i vas som har torkat och blivit spröda. Jiippii!
Som grädde på moset annonserade Pauls blommor (min kompis Åsa) om nyinkomna garderobsblommor som till en början har gröna blad men som så småningom övergår till svarta. Kan inte annat än jubla. Äntligen!
Äntligen skulle vårt hem platsa i vilket glassigt inredningsmagasin som helst. Åtminstone när det gäller blommor.
Annars är jag inte så brydd.  Men det är maken. Han säger ifrån när jag har en tendens att liksom spåra ur. Då säger han: Vi får väl se. Det räcker för att jag ska besinna mig och tänka till. Men det händer att han kliver upp på en trappstege och monterar en adventsstjärna som taklampa. Det blev ...... inte så läckert som jag hade trott, men det sa jag aldrig. Han frågade inte heller nästa år om jag ville ha adventsstjärnan i taket. Somligt behöver man inte prata om.
Åsa är värre. Hon gillar upp-å-ned. Julgranar, till exempel. De ska gärna slå klackarna på julgransfoten i taket medan toppstjärnan nuddar golvet. Men så är hon en nytänkande florist också. Jag, som aldrig just brytt mig om blomkrukor, dräglar hejdlöst över de krukor hon har i sin butik. Bland annat. Men garderobsblommorna som blir svarta, behöver jag inte bli frestad av. Såna har jag redan haft länge.
Min mor var av ett helt annat slag. Hon vårdade alla sina växter. Helkroppsdusch varje torsdag. Småprat varje dag. Jordbyte en gång per år, minst.
Om någon av hennes växter började se hängig ut, sa min far: Låt Maude ta hand om den!
Han menade då inte, om nu någon skulle tro det, att jag hade så god hand med blommor och blad, utan att om de överlevde hos mig, då hade de växtkraft nog till att vara livsdugliga. Säkert hade det att göra med två julstjärnor som med tiden blev som stora, frodiga buskar. Jag iddes inte slänga dem när julen var över och de bara hade ett fåtal blad kvar, utan fortsatte att slentrianmässigt slänga till dem lite vatten med mycket ojämna mellanrum och se! Simsalabim så var de i klass med vilken frodig djungelbuske som helst. Men när sommaren kom, stod där ett antal smala, kala pinnar och såg bedrövliga ut. Då slängde jag dem. Pappa hade haft roligt länge nog.
Nu känner jag dock att mitt rykte är återupprättat. Med torkade och svarta blommor går jag med huvudet högt som den trendsättare jag är.
(null)


Jag förstår mig inte på mig

(null)

I nästan tre veckor har jag fått vara i stekande sol och underbar värme, som har förvandlat min stela, värkande lekamen till ett under av smidighet och fräschör. Nåja. Ibland tar jag i så jag nästan blygs. Men gott har jag mått! Ätit lagom och nyttigt (syrran är vegetarian och jag är lojal), motionerat mer än jag trodde (en dag hade jag, enligt appen, gått drygt fem kilometer), simmat tills vänster ben inte lydde order längre, ja, just den punkten faller kanske inte helt under må gott-rubriken, men ändå.
Helt enkelt levt min dröm.
Vad händer då, när planet landar på Falmark? Jo, jag nästan sprängs av lycka! Inte bara för att vi inte störtat den här gången heller, utan helt enkelt för att VI ÄR HEMMA!
Miljoner höstfärger hälsar oss välkomna, vinden är kall men smeker ändå. Morgonen efter ligger det snö på marken. Jag hatar snö. I normala fall, alltså, men ingenting är normalt i mitt känsloregister nu. När sen Gideon, äldsta barnbarnet, ringer och frågar om han får äta lunch hos mig på sin praovecka, vet jag inte till mig av lycka. Detta då ställt i relation till att Alfred, lillebror, ringde när vi var i Spanien och frågade om jag kunde hämta honom på skolan för han hade så ont i huvet. Gissa var jag fick ont!
Tack Spanien för allt fantastiskt, tack syster och svåger för att ni ville ha oss med, tack underbara läkning! Men det är nu jag verkligen är lycklig.
Nä, jag förstår mig verkligen inte på mig.

Ibland måste man hålla huvet kallt

(null)

Och det gör man bäst genom att hålla fötterna kalla. Räcker inte det kan man alltid hålla ena handen kyld också.
Det är det här med euro och svenska kronor. Normalt går det finfint att så där på en höft översätta 10 euro till 100 kronor. Att det inte riktigt stämmer, har jag tappat bort. Tänk dig, en klänning för 10 eller en fyrarätters middag för 35, det är ju kanonbilligt det!
Men så faller månadsräkningsbetalningsdagen in när man befinner sig i ett euroland. Då blir det kaos i hjärnvindlingarna. Herremin, så vansinnigt dyrt allting plötsligt har blivit! Men det är bara att sätta igång och betala. Jag svettas floder, både på grund av den 30-gradiga värmen men också av det intensiva tankearbetet. Floderna rinner ner i IPaden och till slut ser jag inte vad jag gör. Lättnaden fyller mig likt helium när allt är signerat och ivägskickat.

Ett par dagar senare ringer hyresvärden och undrar, lite försynt, varför jag har betalat 300 kronor för mycket för oktober månads hyra?
Jag försöker inte ens förklara eftersom jag inte förstår själv. Så nu väntar jag med spänning. Kom an bara, OKQ8, Skellefteå Kraft, Länsförsäkringar och ni andra! Jag tar gärna emot mer pengar. Helst då i svenska kronor, jag känner mig rikare då. Eller hur sjutton det nu var.

32 grader varmt och dubbdäck

(null)

När man svettas som ett tok i 32-gradig värme, trots havet på några armlängders avstånd, och mannen plötsligt får ett sms om att det är dags att byta till vinterdäck, då är det som att väckas brutalt ur en ljuvlig dröm av ett iskallt glas vatten i örat.
Ja, just ja, det finns en annan värld därute.
När jag såg Micke Anderssons bild från Hemavan på Insta, tänkte jag bara "huvva så hemskt". Marken var ju snövit. S-N-Ö, alltså. Och här sitter vi och söker skugga och blåst för att överleva.
Syster, svåger och make har badat i ett hav som var "vansinnigt varmt" och salt så det skulle lätt ha gått att använda dem som flöten. Eller flytbojar. Eller vad som helst som flyter. Själv kan jag inte gå ut i vattnet här eftersom botten är täckt av stora och små kullerstenar och mina fotleder inte håller för det minsta lilla snedsteg. Men nån dag ska vi gå till botten med problemet och besöka en sandstrand med lämpligare underlag. Det blir toppen det. Med en annan botten.

Att sitta och titta ut över ett ändlöst hav, där segelbåtar, lastfartyg och lyxkryssare syns färdas längst ut på en kant, är spänning nog för oss. På kvällen ser vi flygplan som startat från Alicante för vidare färd världen över och plan som går ner för landning i Alicante från världens alla hörn. Hörn, förresten, det finns väl inga hörn på en glob?! Lika lite som det finns en kant på ett världshav, även om alla båtar, plopp! försvinner just där.
Alltnog, den 19 oktober ska vi byta till vinterdäck. Det är låååångt dit. Nu koncentrerar vi oss på att överleva på soldäck. Himmel och plättar så varmt det är 😰☀️😉🤗😊



Jag blundar och drömmer

(null)

Men nej, jag är vaken! Det är sant. Jag är i Spanien! Det trodde jag aldrig.
Det började ju med att vårt flyg till Arlanda ställdes in. Då bokade vi ett morgonplan med SAS. Efter det tvingades just ett SAS morgonplan att stanna kvar på Falmark då en bagagetruck hade varit lite oförsiktig och touchat planet och så får man inte göra. Då måste ett ersättningsplan från Stockholm rekvireras med, som alla förstår, kraftiga förseningar som följd. Nu gällde detta givetvis inte vårt plan eftersom vi skulle flyga flera månader senare men nu blev jag ju varse att den möjligheten också fanns till att vi inte skulle komma iväg på semester.

När dagen grydde och vi skulle iväg, lät en mycket trött röst, som tillhörde vår flygkapten, oss få veta att vädret var strålande och att han skulle köra in lite tid på resan ner till Arlanda. Sånt där tror jag inte på. Det finns ju fåglar i luften. Dom kan man alltid krocka med. Bara som exempel.
Döm om min förvåning när vi, strax efter det att vi lyft, landade och faktiskt var i Stockholm. Tjugo minuter tidigare än vad tidtabellen sagt. Honom vill jag alltid flyga med.
Vi hittade syster och svåger och ett plan till Alicante. Det var liksom allt vi behövde. Fyra timmar senare var vi i Spanien! Och här ska vi vara läääänge. Så fantastiskt.
Bad, korsord, god mat och dryck, poker, utsikt och en luftvärme som smeker huden. Inte steker, det passar vi oss för.
I går var vi på en kilometerlång marknad där så gott som allt fanns att köpa. Vi köpte apelsiner. Jättegoda visserligen men nog hade jag väl hoppats på en läcker liten väska i alla fall.
Besvikelsen över den nya väskan som inte blev, försvann när vi kom "hem" och bestämde oss för ett dopp i poolen. Jag stannade där. Viktlös, bekymmerslös, väsklös.  Ibland är det bara för underbart att vara jag.

Efter DEN helgen så . . .

(null)

Ärligt talat, är det nån större skillnad mellan tonårsgrabbar och katter?
Fredag till söndag har jag "skött" två tonåringar och två katter. Maken har jobbat på sitt håll så jag har i princip varit ensam beslutsfattare. Trodde jag. Det där med beslut kan vi genast revidera. Dom tog respektive grabb och katt om på egen hand.
Vad sägs om att äta när maten är klar? Samtliga fyra sa nej. En satte sig på fönsterblecket ute och stirrade på mig tills jag förstod. En åt hos en kompis. (Vad sa det?) En skrek och förföljde mig tills jag fattade. En var aldrig hungrig men åt som som en häst när det passade.
Sen var det det där med att vara ute på nätterna. Det är så kul, oavsett väder, att man föredrar det framför att komma hem till en mormor som är toktrött men beredd att fixa nåt gott att äta innan sänggåendet. Sa jag sänggående? Så tokigt. 
Vad de fyra inte förstod var att en mormor har glömt hur det var att ha tonårsbarn och tonårskatter. En mormor blir trött på kvällen. En mormor blir lätt orolig och överbeskyddande. Men en mormor tycker det är fantastiskt roligt att se på valvakan med en 13-åring och få saker och ting förklarade för sig ur en tonårings synvinkel. En mormor kan också bli matt av lycka av nåt oväntat.
Men jag säger bara att nästa gång ansvarar jag inte för katterna. Det tar alldeles för mycket på krafterna.
❤️

Äppel, päppel, pirum, parum . . .

(null)

Jag tittar ut genom ett fönster och ser en blågul flagga vaja för den svaga vinden med en klarblå himmel som bakgrund. Några vita molntussar skyndar sig förbi. Gräsmattan är fortfarande grön, trots en vecka in i september och efter en torr sommar.
Allt är så vackert.
Om inte om fanns.
Det många njuter av skönheten i, är fult för andra. Färger, till exempel.
Men de som inte ser färger alls, de synskadade och blinda, hur avgör de vad de tycker är vackert? Via känseln? Via hörseln? Via vad? Fantasin?
Den tror jag på! Fantasin. De som inte har den,  har inte förmågan att se. Då är allt svart svart och allt vitt är vitt. När det i själva verket finns en drös nyanser. Bengt Grive, legendarisk konståkningskommentator, han hade förmågan: Hon åker inte riktigt i vitt, snarare i ljusvitt. Han satt inte fast i ett stelbent tänkande han. 
Med detta sagt, ja, vad vill jag ha sagt?
. . . Kråkan satt på tallegren, den sa ett, den sa tu, ute ska du vara nu.
Eller var det röda och gula äpplen jag ville prata om? Dessa valtider 🙄

I valet och kvalet

(null)

Och nu är det inte i första hand valet jag tänker på, du vet det där om Sveriges framtid, utan kvalet. Det kan gälla en enkel, vardagligt simpel fråga, typ "ska vi åka och handla före eller efter lunch?"
Tvärsäkert säger jag "före!", för att i nästa sekund säga "ja, eller ....". Och så tänker jag. Länge. För och emot före eller efter. Den tålmodige väntar. Löser korsord under tiden. Till slut säger jag "nej men det är ju bäst vi tar det efter lunch, klockan är ju snart tolv faktiskt".
Då tittar den tålmodige på mig och ler. Jag vet precis vad han tänker: "När jag ställde frågan var den halv elva". Men han säger det inte högt.
Okej, det var kanske ett överdrivet exempel. Eller så var det inte det?
Så nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Bland det värsta den tålmodige vet, är när jag ställer mig framför hyllorna med flingor, müsli och annat som man ska ha till fil. Det tar tid det! Inte bara för att jag ska läsa alla innehållsförteckningar och se vilken som har lägst sockerhalt, utan också för att kombinationen ska vara den rätta, nötter och bär men inte vilka nötter och bär som helst minsann. När den tålmodige börjar dra sig och varuvagnen mot ett annat håll, bestämmer jag mig: Nä, jag struntar i det. Jag mår ju inte bra på fil i alla fall.

Hur står han ut? Man kan fråga sig. Så nu har jag bestämt mig (!) för att sluta vela. Och jag ska definitivt veta vad jag ska rösta på när det är dags. Jag har velat och har alltid velat vara bestämd i min uppfattning. Så nu börjar jag! Och jag vet precis vad vi ska se på TV i kväll. Jag bestämmer för oss båda. Att vi sen har precis samma smak och samma intressen, behöver jag ju inte egentligen nämna. Huvudsaken är att jag inte velar. Nu ska det bli andra bullar av. 
Ja! Jag kanske ska baka bullar i dag. Det var en bra ide’. Eller . . . 🤔

Är det partiledaren eller partipolitiken jag ska rösta på??

(null)

Är inte det samma sak, kanske du frågar mig?
Nja, efter TV4:s serie där Jenny och Steffo möter partiledarna, är jag inte så säker. Där blandas myspys med barndomsminnen, idrottsminnen, kärlek och familj med väldigt lite fakta kring deras partipolitik. Tycker jag, alltså.
Det är inte karisman som gäller nu, det är torra fakta. Det är inte floskler och valfläsk vi vill bli serverade, det är programpunkter, som är realistiska att genomföra, och som hela partiet står bakom. Det är inte en tävling om vem som kan kasta mest skit på motståndarna, som det handlar om. Det är vår, våra barns och barnbarns framtid, det är jordens vara eller icke vara det gäller!

Bevisa för mig att ni inte sitter i regering och riksdag för lönens skull! Bevisa för mig att ni lever som ni lär! Bevisa för mig att ni, inom partiet, är barn av samma anda, att ni jobbar för samma mål.
Bevisa och visa att er politik är ärlig, inte beräknande. Då först bestämmer jag mig. Och då skiter jag fullständigt i om du, som partiledare, spelar golf, kan trixa med en fotboll, har bytt look eller hur du och din partner träffades. Det enda jag vill veta är om alla partimedlemmar står för de åsikter de torgför, oavsett om det är i ett mysprogram på TV, i en riksdagsdebatt, i bastun eller hemma vid köksbordet.
Är det för mycket begärt, tro?

Mitt i det gråa finns dom!

(null)

Och med "dom" menar jag glädjespridarna. Överlevarna. De starka och vackra. Och, inte minst, de som överraskar.

Till exempel de som kommer på spontanbesök och fyller ett par timmar med skratt. Eller de som kommer på avtalat besök med så mycket positivitet att den blandar sig med syret i luften och blir en kick som räcker i flera dygn.
Eller ett telefonsamtal som tecken på att man räknas.

Just nu, i dessa valet och kvalets tider, riskerar det grå att ta över. Partier slår sig för bröstet och visar upp den enda rätta vägen för Sverige, medan de hånar och gör sig lustiga över sina motståndares brister och logiska kullerbyttor. För att inte tala om "de som inte förstått". De som använt våra skattepengar som sina egna, och sen gör avbön och säger att de inte visste. SKÄMMES ta me faen! Och ni tycker att vi ska överlåta styrandet till er.
Men nu är det inte nödvändigtvis enbart människor som överraskar. Det kan till exempel vara sju järpar på gräsmattan helt plötsligt, ett lodjur mitt på vägen eller en lampa på Jula.
Och så den största! En konfirmation. Han som fyller femton i oktober konfirmerades i söndags och vi var där och förundrades. Så mycket nytt sedan vi själva konfirmerades. Och ändå är det ju bara ett par år sen. Intalar man sig. Men plötsligt ser man barnbarnet i ett annat ljus. Han är ju nästan vuxen. Böjer sig när han kramar mormor. Pratar med mörk röst.  Resonerar moget. Vart tog mitt lilla bustroll vägen? Jo, fick jag veta, han klättrade upp på ett tak på konfalägret och satt där och filosoferade.  Än finns han kvar, bustrollet som älskar att klättra. Mitt i alltihop.

Mina blommor har däremot inte överraskat positivt, fastän jag har sprungit med vattenkannan dygnet runt. Otacksamma rackare. Utom en. En liten ros som avled efter en kort tids blomning. Men då den stod i en jättefin kruka, ställde jag in den och krukan i växthuset för att fixa till krukan i ett senare skede. En enda förkrympt liten stamrackare stod kvar. De frodiga tomaterna och gurkorna skrattade åt eländet. Det var förmodligen det som behövdes. En sorts gemenskap. Plötsligt sköt det upp en ny stam ur tomma intet och en knopp uppenbarade sig! Och utvecklade sig. (null)
Så kan det alltså gå. Mitt i allt det grå.

Tack, Moder Jord!

(null)

Tack för allt du ger oss. Tack för skönhet, för rekreation, för generositet.
Förlåt oss för vår oaktsamhet. Förlåt för egoism, tanklöshet och slöhet.
Hur orkar du med oss? Hur kan du skicka konstfullt smyckade, färgsprakande fjärilar för oss att njuta av när  vi fyller haven med giftig plast som tack?
Vi känner att du kämpar och sliter så att du svettas för att få oss att förstå. Men inga skräckprofetior och hemska miljörapporter har skrämt mig så mycket som fjärilen på min bild. Den som jag har tagit för given varje sommar i hela mitt liv. Tänk om den skulle försvinna för alltid. Och fåglarna. Och sången.

Jag finner inte längre några ord.

Ren och skär lycka!

(null)

De som känner mig vet det. Jag älskar Skellefteå i allmänhet och Skellefteå AIK i synnerhet.
I tisdags var det dags för första isträningen för säsongen. Det är den enda träning jag är med på, sen anser jag mig vara fulltränad och redo för matcher.
Mannen och jag var inte ensamma på läktaren. Nånstans mellan 5000 och 6000 andra var också där!
Jag satte mig tillrätta på en noga utvald plats för att få den bästa överblicken och vinkeln för att filma presentationen. En efter en kom de in i strålkastarljusets sken, våra hjältar. Publiken jublade och applåderade, ibland mer, ibland något lite mindre. Våra "gamla" spelare, som nu spelar i NHL, en logisk följd självklart, var också där. Oj, vad jag filmade!
När vår kapten, nummer 21 Jimmie Ericsson, presenterades, rös jag och fick dimmig blick för en stund. Lycka kan kännas så.
När vi kom hem satte jag mig för att se det hela en gång till, på min mobil.
Jag är nu en erfarenhet rikare. Man kan inte filma och applådera på samma gång! Och när man har tårar i ögonen kanske man inte fokuserar på rätt motiv. Dessutom - hockeyspelare åker väldigt fort!!
Visst hade jag tänkt delge dig några fantastiska ögonblick från kvällen men . . .
På nåt sätt känns det som den rätta stämningen kanske inte skulle infinna sig 😏

Konsten att fördärva en popularitet

(null)

Eller: Fönster mot TV-världen.
Jodå, de hör ihop i allra högsta grad.
Mikael Persbrandt. Mads Mikkelsen. Zlatan. Med flera.
Stenrika tack vare sin talang. Men mycket ska ha mer. Den beundran jag har känt för både Persbrandt och Mikkelsen som skådisar, fantastiska sådana, har nu tyvärr ersatts av en spykänsla, rent ut sagt.
Det handlar självklart om TV-reklam.
De gör ett jobb, får äckligt mycket betalt och går vidare. Men vi TV-tittare som betalar för att se våra favoritprogram, tvingas leva med dem. Om och om och om och om igen. Jag är så less! Och det är framförallt alla dessa spelbolag jag är spyless på. Gissa hur de kan ha så mycket pengar att de har råd att anlita de populäraste, "största", inom olika genrer! Just det! Och det bara ökar, spelberoendet som ruinerar, splittrar familjer, leder till psykisk ohälsa och andra otrevligheter.
Jag älskar serien om ett akutsjukhus i London. Tyvärr går den på en reklamfinansierad kanal, vilket innebär i snitt fem reklamavbrott som samtliga innehåller reklam för öl och spelbolag. Fem, sex olika sådana. Från älgen som pratar norrländska till en rödhårig, vacker varelse som vill att vi ska tro att hon heter Maria och har ett casino. Plus karaktärsskådespelarna då. Eller före detta, kanske jag ska säga. När Gunvald och den danska Mordkommissionen fick mig att sitta klistrad vid TV-n. Där jagade hjältarna skurkar med fara för sitt liv. Nu är de själva en fara för andras liv.
Jag kräver: Ta bort reklam för spel och alkohol, sån skit jag inte tål! 

Säger som Dynamit-Harry; Vilken jädra smäll!

(null)
Precis när jag tänkte att nu är det nog över, kom den. Smällen! Egentligen dubbelsmällen med ett fyrverkeri av blixtar, varav den största verkade dyka ner i älven.
Ett sånt vädrets utbrott brukar vanligtvis följas av ett kraftfullt utbrott av osande eder från mig. Det gjorde det även den här gången.
Det blir som en kraftmätning mellan naturen och mig. Utgången är självklart given men den här gången hukade naturen sig när jag utbrast: Vilken jädra smäll! Eller "vikken" som vi säger här.
I Forsbacka, hos kusinerna, flög 10-20 stortallar iväg i en tromb. En del hamnade på vägen, andra på lyktstolpar och elledningar. Kaos är bara förnamnet. Här, en dryg halvmil österut, klarade vi oss med blöta stolar (under tak), vattenpölar här och där och översvämmade blomkrukor. Inget att klaga över. 
Och det bästa av allt; i stället för att klippa sig efter jobbet, kom mannen hem direkt till mig! Det är kärlek det. Han vet nämligen mycket väl vad jag tycker om att vara ensam när det är åska.
Jag har absolut ingenting emot att han är vild och vacker ett tag till 😍

Kom ihåg att dricka mycket!

(null)

Nej, jag uppmanar inte alls till att dricka öl specifikt men nu när det är så förbålt varmt och vi måste spara på vattnet, då väcks ju förstås frågan: vad ska vi dricka nu när vi förlorar så mycket vätska i värmen? Vatten, så klart men det är det ont om och vi måste ju se till att det räcker för att släcka alla bränder som härjar.

Kaffe? Te? Iste? Driver vätskan ur kroppen.
Läsk? Massor av socker, blir man törstig av.
Mineralvatten? Gott men det är ju också vattenbaserat (i allra högsta grad).

I går funderade jag faktiskt på champagne. Vi har en pytteliten sådan flaska i kylen för jämnan. Att tagas fram när vi har vunnit en miljon eller mer på Triss.
Det hade vi självklart inte gjort i går men av mitt glädjetjut att döma,  trodde mannen att jag hade tjuvskrapat en lott och storvinsten var bärgad.
Han släppte allt vad han hade för händer och kom inspringande. Jag kastade mig om halsen på honom och tjöt rätt in i hans öra.
Han tog nyheten med större fattning än jag. Kanske lite besviken med tanke på att han säkert hade hunnit tänka: Pension! Yes!
Nejdu, min käre make, den här vinsten delar vi med många! Jag såg att ordet Postkod var på väg att formas på hans läppar, så jag skyndade mig och sa:
Han är tillbaka! Jimmie Ericsson är tillbaka!
Nånting slocknade i hans ögon men det uppvägdes av glittret i mina.
Så, SKÅL mina vänner! Skåla i en iskall, klirrande vätska, för inta vätska måste man! Oavsett om man håller på Skellefteå AIK eller inte.

Om

Min profilbild

RSS 2.0