Tack, Moder Jord!

(null)

Tack för allt du ger oss. Tack för skönhet, för rekreation, för generositet.
Förlåt oss för vår oaktsamhet. Förlåt för egoism, tanklöshet och slöhet.
Hur orkar du med oss? Hur kan du skicka konstfullt smyckade, färgsprakande fjärilar för oss att njuta av när  vi fyller haven med giftig plast som tack?
Vi känner att du kämpar och sliter så att du svettas för att få oss att förstå. Men inga skräckprofetior och hemska miljörapporter har skrämt mig så mycket som fjärilen på min bild. Den som jag har tagit för given varje sommar i hela mitt liv. Tänk om den skulle försvinna för alltid. Och fåglarna. Och sången.

Jag finner inte längre några ord.

Ren och skär lycka!

(null)

De som känner mig vet det. Jag älskar Skellefteå i allmänhet och Skellefteå AIK i synnerhet.
I tisdags var det dags för första isträningen för säsongen. Det är den enda träning jag är med på, sen anser jag mig vara fulltränad och redo för matcher.
Mannen och jag var inte ensamma på läktaren. Nånstans mellan 5000 och 6000 andra var också där!
Jag satte mig tillrätta på en noga utvald plats för att få den bästa överblicken och vinkeln för att filma presentationen. En efter en kom de in i strålkastarljusets sken, våra hjältar. Publiken jublade och applåderade, ibland mer, ibland något lite mindre. Våra "gamla" spelare, som nu spelar i NHL, en logisk följd självklart, var också där. Oj, vad jag filmade!
När vår kapten, nummer 21 Jimmie Ericsson, presenterades, rös jag och fick dimmig blick för en stund. Lycka kan kännas så.
När vi kom hem satte jag mig för att se det hela en gång till, på min mobil.
Jag är nu en erfarenhet rikare. Man kan inte filma och applådera på samma gång! Och när man har tårar i ögonen kanske man inte fokuserar på rätt motiv. Dessutom - hockeyspelare åker väldigt fort!!
Visst hade jag tänkt delge dig några fantastiska ögonblick från kvällen men . . .
På nåt sätt känns det som den rätta stämningen kanske inte skulle infinna sig 😏

Konsten att fördärva en popularitet

(null)

Eller: Fönster mot TV-världen.
Jodå, de hör ihop i allra högsta grad.
Mikael Persbrandt. Mads Mikkelsen. Zlatan. Med flera.
Stenrika tack vare sin talang. Men mycket ska ha mer. Den beundran jag har känt för både Persbrandt och Mikkelsen som skådisar, fantastiska sådana, har nu tyvärr ersatts av en spykänsla, rent ut sagt.
Det handlar självklart om TV-reklam.
De gör ett jobb, får äckligt mycket betalt och går vidare. Men vi TV-tittare som betalar för att se våra favoritprogram, tvingas leva med dem. Om och om och om och om igen. Jag är så less! Och det är framförallt alla dessa spelbolag jag är spyless på. Gissa hur de kan ha så mycket pengar att de har råd att anlita de populäraste, "största", inom olika genrer! Just det! Och det bara ökar, spelberoendet som ruinerar, splittrar familjer, leder till psykisk ohälsa och andra otrevligheter.
Jag älskar serien om ett akutsjukhus i London. Tyvärr går den på en reklamfinansierad kanal, vilket innebär i snitt fem reklamavbrott som samtliga innehåller reklam för öl och spelbolag. Fem, sex olika sådana. Från älgen som pratar norrländska till en rödhårig, vacker varelse som vill att vi ska tro att hon heter Maria och har ett casino. Plus karaktärsskådespelarna då. Eller före detta, kanske jag ska säga. När Gunvald och den danska Mordkommissionen fick mig att sitta klistrad vid TV-n. Där jagade hjältarna skurkar med fara för sitt liv. Nu är de själva en fara för andras liv.
Jag kräver: Ta bort reklam för spel och alkohol, sån skit jag inte tål! 

Säger som Dynamit-Harry; Vilken jädra smäll!

(null)
Precis när jag tänkte att nu är det nog över, kom den. Smällen! Egentligen dubbelsmällen med ett fyrverkeri av blixtar, varav den största verkade dyka ner i älven.
Ett sånt vädrets utbrott brukar vanligtvis följas av ett kraftfullt utbrott av osande eder från mig. Det gjorde det även den här gången.
Det blir som en kraftmätning mellan naturen och mig. Utgången är självklart given men den här gången hukade naturen sig när jag utbrast: Vilken jädra smäll! Eller "vikken" som vi säger här.
I Forsbacka, hos kusinerna, flög 10-20 stortallar iväg i en tromb. En del hamnade på vägen, andra på lyktstolpar och elledningar. Kaos är bara förnamnet. Här, en dryg halvmil österut, klarade vi oss med blöta stolar (under tak), vattenpölar här och där och översvämmade blomkrukor. Inget att klaga över. 
Och det bästa av allt; i stället för att klippa sig efter jobbet, kom mannen hem direkt till mig! Det är kärlek det. Han vet nämligen mycket väl vad jag tycker om att vara ensam när det är åska.
Jag har absolut ingenting emot att han är vild och vacker ett tag till 😍

Kom ihåg att dricka mycket!

(null)

Nej, jag uppmanar inte alls till att dricka öl specifikt men nu när det är så förbålt varmt och vi måste spara på vattnet, då väcks ju förstås frågan: vad ska vi dricka nu när vi förlorar så mycket vätska i värmen? Vatten, så klart men det är det ont om och vi måste ju se till att det räcker för att släcka alla bränder som härjar.

Kaffe? Te? Iste? Driver vätskan ur kroppen.
Läsk? Massor av socker, blir man törstig av.
Mineralvatten? Gott men det är ju också vattenbaserat (i allra högsta grad).

I går funderade jag faktiskt på champagne. Vi har en pytteliten sådan flaska i kylen för jämnan. Att tagas fram när vi har vunnit en miljon eller mer på Triss.
Det hade vi självklart inte gjort i går men av mitt glädjetjut att döma,  trodde mannen att jag hade tjuvskrapat en lott och storvinsten var bärgad.
Han släppte allt vad han hade för händer och kom inspringande. Jag kastade mig om halsen på honom och tjöt rätt in i hans öra.
Han tog nyheten med större fattning än jag. Kanske lite besviken med tanke på att han säkert hade hunnit tänka: Pension! Yes!
Nejdu, min käre make, den här vinsten delar vi med många! Jag såg att ordet Postkod var på väg att formas på hans läppar, så jag skyndade mig och sa:
Han är tillbaka! Jimmie Ericsson är tillbaka!
Nånting slocknade i hans ögon men det uppvägdes av glittret i mina.
Så, SKÅL mina vänner! Skåla i en iskall, klirrande vätska, för inta vätska måste man! Oavsett om man håller på Skellefteå AIK eller inte.

Ibland seglar ett litet moln förbi

(null)

Och det molnet hade ett namn. Ja, faktiskt två. Det ena var Norwegian Flight. Det andra var Modern Teknik.
Om man har bokat ett tidigt morronflyg för att, tillsammans med syster och svåger, ta ett annat flyg till soliga nejder, senare i höst, då vill man inte bli automatiskt ombokad till en avgång flera timmar senare. Till och med långt senare än utlandsflygets avgångstid. DET FATTAR VÄL ALLA?? Att man då försöker via mail, telefon, chatt, alla typer av kommunikation (förutom flyg) få tag på någon som kan svara på alla mina frågor, känns väl helt naturligt, eller? Nä, inte för Norwegian. Tro mig, jag har suttit i timmar och försökt. Till slut kokade min hjärna så maken föreslog en biltur. Det var rätt medicin det! Som alltid.

Sen dök en ny bekantskap upp på mitt BankID.  Något hade hänt och jag måste beställa ett nytt, sa rutan. "Skitlätt", sa mina bonussöner. "Jättelätt", sa mina bonussonhustrur. Och hörde jag inte ett "superenkelt" från sjuåringen i rummet intill.
Efter två dagars superenkelt jobb, hittade jag lösningen: datorn! I stan. En kort biltur och det var fixat. Vad gjorde man utan bilturer?

Flyget då? Tja, vi förlorar väl en del pengar eftersom vi tvingas boka med SAS för att hinna i tid. Men hellre förlorade pengar än ett förlorat förstånd. Även om båda har ett starkt begränsat sparkapital.

Det går utför

(null)

Egentligen ska man inte skriva en blogg när man är upprörd. Ilsken. Arg. Man lär ska sova på saken. I det här läget är det inte ens lönt att försöka sova.
Ingen har väl undgått LÅTEN. Jag kan inte ens skriva titeln men den handlar i ett förskönande, arrogant ordval om att förgripa sig på barn. Pedofili, alltså.
Som om det inte vore nog tragiskt att den har legat på Youtube till allmänt åhörande, nu har den tagits i försvar av kultureliten också. Självklart!
Under kulturens elitistiska fana försvaras allt.
Till och med en låt som förhärligar pedofili. 
För det är naturligtvis inte låtskrivarens avsikt. Hans avsikt är att driva med den goda smaken och, tycker Aftonbladets kulturskribent, det måste få vara tillåtet. Hon förklarar på sitt överlägsna sätt att det vi vanliga människor reagerar mot med avsky, inte alls är det vi tror att det är.
Säg det till barn som fått sina liv förstörda. Säg att man kan sjunga om sånt som de har upplevt och dom format deras fortsatta liv. Säg till dem att det är skoj. Att det är en komiker som gjort sig lustig över det de har upplevt. Säg att det är kultur.
De kommer inte att förstå.
För dem är låten ett påminnande om något de aldrig glömmer. För dem är det definitivt inte humor. Det kan den bara vara för människor med en mycket skev bild av verkligheten - och de sår som den kan ge. Sår som aldrig läker. Sånt kan ALDRIG få vara tillåtet. I helvete heller!!

Nordiskt blond och blåögd

(null)

Det här är jag. Född i Sverige av svenska föräldrar, härstammande från Brännfors, Slut och Klutmark. 
Kan inte bli så mycket svenskare. Om det inte vore för utseendet.
"Tjones", eskimå, korean, chilenare? Gissningarna har varit många. Jag har aldrig tagit illa upp för att folk har misstrott mitt svenska ursprung, varför skulle jag det?
Det är egentligen inte förrän nu jag har insett vilken tur jag hade som blev född på 50-talet och inte på 2010-talet. Nu när utseende, härkomst och tal ska värderas högst, enligt alldeles för många.
Jag pratar Skelleftemål. Precis som Hanna Marklund, en av de mest kompetenta, pålästa och skickligaste fotbollskommentatorerna som TV har. Men, trots att hon är blond, är hon föremål för spott och spe. 1. Hon är kvinna. 2. Hon pratar konstigt och töntigt.

Det duger alltså inte med att vara svensk medborgare längre. Du måste ha rätt utseende, rätt dialekt, rätt kön och, antagligen, rösta på rätt parti. I somligas ögon.
Allt som jag inte har och gör.
Men jag undrar ändå om jag skulle bli lika hatad om jag orsakade en frispark som motståndarna gör mål på, som Jimmy Durmaz blir.
Hans efternamn avslöjar honom.
Det gör mitt också.
Mitt namn är Westerman.
Det är hans också
(null)
Floyd Red Crowe Westerman.

Så jag är inte rädd.

När klockan är drygt 22

(null)

och jag ser det här, då vet jag varför.
Varför jag älskar att åka bort några dagar och få komma hem till det här.
Varför min kropp och själ mår som bäst just här.
Varför inget, hur vackert, storslaget och spännande det än är, kan mäta sig med det här.
Nu sitter vi i vårt genomskinliga "hus", regnet smattrar så där småmysigt mot taket och kaffet är varmt.
Jag tror det är det här som kallas Lycka.
Mannen har semester. Vi gör vad vi vill. Om vi vill. Men vi borde absolut studera fågelboken och lära oss vad våra bevingade vänner heter. Alla kan ju inte vara "lillspovar". Okej, AIK-fågeln heter ju egentligen koltrast och stridsflygarna är onekligen svalor men sen finns det en hel massa lillspovar. I olika storlekar.
Om vi ids, ska vi bläddra i fågelboken men inte just nu. Nu har vi nämligen vansinnigt mycket annat att göra. Innan kaffet kallnar.

Ingen diva på divanen

(null)

Vi har fått vårdnaden om en divan. Eller om det heter schäslong. Den står i orangeriet. Eller om det heter lusthuset.
Hur det än är så är det mysigt.
Att Mannen i huset placerade sig just där just då, berodde på att hans telefon ringde och att jag såg finalen i tennis på TV. Det kallas att ta det säkra före det osäkra. Hans telefonsamtal kan få ljudstörningar annars. Så blir det när världens bästa tennisspelare är på banan. Låt mig få presentera: Rafael Nadal!
(null)

Mannen visste att om Nadal vann finalen, skulle både Nadal och jag gråta. Av rörelse, av glädje, av spänning som släpper. Och medan tennisguden gråter tyst, är hans fan i fåtöljen desto mer högljudd. För att inte tala om snuvig. Snörvlare i världsklass.
Då kan det vara bra att ha ett eget krypin som telefonpratare.
Annars ligger han inte mycket på latsidan. Han blir som en annan när han kommer till stugan. En blandning mellan Oppfinnar-Jocke, Kaffe-Petter, Grönsaksodlaren, Pysslaren och Livsnjutaren.
Handtaget till kylskåpet gick sönder. Helt obrukbart. Jisses, så glad han blev! Ut i snickarboa och började vissla. Och visst har vi nu ett nytt, vitt, snyggt, funktionellt kylskåpshandtag. Men det finns en plastlåda nånstans som saknar ett handtag  . . .
Det skulle aldrig Nadal ha tänkt på. Han är perfektionist in i minsta millimeter. Plus en tvångsmässig ritualföljare. Jag kan aldrig tänka mig att hans livskamrat ler upp till öronen varje gång hon ser deras kylskåp. Men det gör jag! Där är jag en klar vinnare. Alla gånger.

Det var då det . . .

(null)

Den 4 juni 1977 hjälpte jag syster och svåger med att sätta potatis. När jag skulle åka hem sa jag: Då ses vi inte i morron alltså, varvid min svåger upphov ett sånt där skratt som gör att man rent instinktivt kollar om någons pärlhalsband har gått sönder och det studsar en massa pärlor omkring på golvet. Ja, du förstår, va?
Anledningen till hans skratt var inte, som säkert någon tror, i första hand att vi inte skulle ses dagens därpå, utan mer en yttring av tvivel. Jo, han är sån.
Jag var nämligen gravid och nedkomsten beräknades till den 6 juni, dåvarande Svenska flaggans dag, vilket jag tyckte skulle passa jättebra. Den 5 juni skulle jag ägna mig åt förberedelser. Av det blev intet.
Framför mig låg nämligen nitton timmar av plågor. Men 00.05 den 6 juni föddes han! Snacka om att hålla tiden. Hela Sverige jublade och flaggade. Det tog några år innan han övertygades om att det inte enbart var för hans skull.
Det sägs att njurstensanfall är en värre smärta än att föda barn. Fråga mig då, som har upplevt båda delarna ett antal gånger, och jag svarar: Ett njurstensanfall är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande som inte resulterar i någonting. Att föda barn är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande men vilket resultat det ger!!
Det är 41 och 39 år sen och glädjen har helt utplånat minnet av nåt annat än glädjen. Det är 43 år sen jag senast hade ett njurstensanfall och jag minns med oönskad tydlighet den smärtan. Alltså är den värre.
Mycket hinner förändras över tid. Bland annat det där med att passa tiden. Så vi kommer och grattar dig vid ett. Eller så.

Hämta Outlook för iO

Trygghet eller spänning

(null)

I holken bor de år efter år. De trygga.
I boet i den toppkapade granen bor de då och då. Äventyrarna.
Dessutom bebos hängrännan på huset. När det regnar, seglar dom. Blomkrukan på väggen till lillstugan har fått hyresgäster. Där växer äggplantor.
Och jag älskar dom alla. Till och med trastarna som skiter blaffor på min bil. Men det är bara för att de är släkt med koltrasten som jag tolererar dem. "Kolis", som sitter längst upp i granen och sjunger för oss.
På stugans tak promenerar Sälly och Ärland och ser viktiga ut. Helt rätt. Utan dem blir det ingen sommar och det vet de. Vi lever tillsammans och delar på gräsmattan.

Hararna kommer ibland hoppskuttande över tomten, stannar till och tittar på oss bara
för att försäkra sig om att vi inte är morötter och rusar sen iväg när de insett att det inte löns att gnaga på oss.

Men när älgarna börjar inta altanen då har de(t) gått för långt! Då tar jag i på skarpen och på ett respektfullt avstånd, med minst en vägg emellan, ryter jag att de ska försvinna och hålla sig där de hör hemma och det är definitivt inte på vår altan.
Men det är för underbart att vara mitt i alltet. Skogen, älven, utsikten, naturens under finns här överallt. Och myggen. Och getingarna. Myrorna. Spindlarna. Men dom tiger vi ihjäl. Och trivs i vår holk. År efter år.



Det är svårt med ord

(null)

Ibland blir det så fel. Men kul!
Jag har en favoritfelsägare. Hon levererar alltid. I går, till exempel, när jag agerade chaufför till festklädda ungdomar. Ungdomar, förresten, nu valde jag själv fel ord. De är ju alla i samma ålder som de tre, vilka slog ihop vars och ens fyrtioårsfirande till ett stort, glatt medelåldersparty. Dit räknas de nämligen, till medelåldern. Åtminstone enligt vissa källor. Samma källa som anger att den gäller upp till 65 år. Efter det börjar övre medelåldern! Vid 70 börjar sjukdomar komma.
Det finns andra källor. Men jag håller mig till ovan beskrivna.

Nå, på väg hem i den ljusa sommarnatten ställde jag standardfrågorna: Har ni haft trevligt? Svar: Verkligen jättetrevligt. Fråga: Fick ni god mat? Svar: Jääättegod! Fråga: Hade dom lagat maten själva? Svar: Nej, dom hade hyrt den. Konstaterande: Åååkej.... så ni ska återställa den i morron?? I vilken form?....

En annan gång åkte hon också bil med mig. Mitt på dagen. I en gatukorsning agerade hon informatör och tittade åt höger, medan jag tittade åt vänster. "Grönt", sa hon och jag började avancemanget men då jag är en dubbelkollare så kontrollerade jag vänster OCH höger en gång till och tvärbromsade! "Men herregud", vrålade jag, "det kommer ju en bil från höger!!" "Ja, det var ju det jag menade, det kommer en röd bil från höger", medan skrattet bubblade upp och blev till pärlor som studsade runt i bilen.

I går körde jag på intuition. Vi skulle hämta fler passagerare. Hon agerade gps, eftersom jag inte visste var Hökvägen ligger. När jag av misstag påbörjade en sväng mot Häckstigen och insåg mitt misstag, sa jag ett kraftigt ord. Vad är det, frågade hon. Jamen, jag höll ju på att svänga in på Häckstigen i stället. Gör det, sa hon, det är ju dit vi ska. Intuition vs gps.
Ibland behöver inte svåra ord vara svåra för att det ska bli svårt. Men av någon underlig anledning  är det bara när hon umgås med mig som det blir tokigt. Påstår hon.
Påstår kan också betyda en kopp te.

Nånting är det . . . Men vad?

(null)

Ja, vad?? 
Jag har satt nånting här och jag trodde jag visste vad . Icket så. Upp kom nåt som inte alls liknade det jag trodde jag hade satt. Liknar just ingenting.
Så jag gömde hinken väldigt noga i går när två blomsterflickor kom på besök. Att jag nu offentliggör den, beror på att det geografiska avståndet till de båda, gör att mina öron klarar av deras skratt utan att det börjar ringa ihärdigt och smärtsamt i hörselgångarna.

Syster Gun gav mig rådet: plantera den gärna i skymundan. Ovanligt. De flesta ska ju planteras antingen i sol eller i skugga. Inte den här tydligen.
Sen bytte hon snabbt samtalsämne och sa att hon hade sett på morron-TV att det skulle bli åska i mina krokar. Ha! Sa jag och refererade till en klarblå himmel och stekande sol.
När jag för en stund sen och högst temporärt bytte utsiktsplats såg jag något annat. Stora, mörka bumlingar till moln. Nu är jag tillbaka vid den röda hinken på balkongen och tittar rakt söderut. Inte ett moln. Solen gassar så jag börjar känna en doft som påminner om stekt fläsk. Några åskmoln finns inte. Åtminstone inte förrän mannen kommer hem och kan skydda mig. Snart ska jag hämta min lilla kanonkula till bil. OM den inte skulle klara besiktningen, får den ändå stå parkerad vid stugan hela sommaren som en säkerhetsåtgärd ifall det blir blixt och dunder.
Då får den stå lite i skymundan bredvid den röda hinken och den då prunkande blomman som jag, förmodligen, är ensam om.



Medan jag sov

(null)

Nån gång mellan klockan 23.30 i går kväll och klockan 07.53 i morse hände det. Björkarna slog ut! Och jag vaknade inte ens av smällen.
Japp, det var våren det. Ibland hinner man se den, ibland sover man helt enkelt över den.
Nu är det bråttom! Sommarstugan kallar. Det ska krattas en hel massa, det ska städas bort en hel vinter, både ute och inne, växthuset ska göras i ordning för att ta emot spirande växter av olika slag, fönster ska tvättas så att vi, när vi är inne, ser bra ut. Och, viktigast av allt, maken ska återställa orangeriet i ursprungligt skick, efter vinterns härjningar, så att vi kan ha en myggfri zon nära skogen med utsikt över älven.

Om våren kunde komma lite lagom smygande så att man kunde ta allt pö om pö, eller tö om tö,  utan att frysa ihjäl på kuppen, vore väldigt önskvärt. Men nu bor vi där vi bor, med rötterna fastfrusna i tjälen på vintern och med älvens guldglitter i ögonen på sommaren, så det är bara att ta det som det kommer. Nån vår att tala om har vi inte, möjligtvis en åttatimmars, och hösten ska vi inte tala om. Den är en sensommar som på någon vecka övergår i en kolsvart isblåsa ända tills Kung Bore anländer med sitt vita följe. 

Men - och nu kommer den! Kärleksförklaringen. Våra dagsljusa sommarnätter. Som jag älskar dem. När du kan ta en skogspromenad mitt i natten (med mygghatten på) och se varenda lite myra, känna den fantastiska doften av ren luft och se att en förvriden tall verkligen är en tall och inte en björn. Att kunna ro ut med båten och meta i fullt dagsljus klockan två på natten. Eller elva. Eller ett. Eller när som helst.
Butiker  annonserar om mörkläggningsgardiner. Jag säger nej tack. Jag sover så gott ändå. Vaknar inte ens när löven slår ut.

Om

Min profilbild

RSS 2.0