saltatochkryddat

I natt drömde jag att jag var tillbaka på ett jobb som jag tidigare hade haft, tydligen flera år tidigare för det var inte mycket jag kom ihåg. Men jag skulle svara i telefonen och ge människor service och hjälp. Ja, det verkade ju passa mig utmärkt i ett företag som, hade jag fått veta, hanterade metaller. Det ringde och jag svarade, skötte mitt jobb så långt i alla fall.
- Ni måste komma, sa en desperat mansröst i luren.
- Vart och varför? frågade jag, hur proffsigt som helst.
- Det är Sigge i Malå och vi har tvåhundratjugotvå kilo äpplen på lastbryggan som snart fryser. Det finns ingen som kan köra hit dem.
- Ja men, det är ju ingenting som vi kan avhjälpa, försökte jag med, vi handhar ju bara metaller.
- Ni måste komma, det finns inga transporter längre i Malå och vi behöver frukten i vinter.
- JA, just ja, svarade jag, för jag hade fått en snilleblixt, äpplen innehåller ju mycket järn så det är klart att vi kan hjälpa till. Jag skickar den starkaste av dom alla. Han kan bära tvåhundratjugotvå kilo med en hand.
Så gestikulerade jag mot "den starkaste" men han bara log och skakade på huvudet:
- Jag har gått i pension, viskade han.
- När då, frågade jag med mina ögonbryn.
- Nu, svarade han och försvann.

Jag hoppas verkligen att jag hittade någon annan att skicka för Malåborna behöver sitt järn och sina vitaminer för att hålla sig friska nu när landstinget har bestämt att de inte längre ska få ha någon ambulans . . .

I går fick jag en julskiva som Sommarstugegrannejanne hade egenkomponerat. Helt magisk! Tänk att få höra Bob Dylan sjunga "Here comes Santa Claus". Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och nu har jag den på en jul-CD: Snön faller med Ulf Lundell. Lycka.

Vi får rå om Staffans barnbarn i dag, en tiomånaders ljuvligt snäll tjej som kan pussas. Hon kan uppmuntra också. Jag visslade en julsång och då applåderade hon. Det skulle aldrig min syster Gun göra. Varför förstår jag inte.
Mina två äldsta barnbarn, åttaåringen och sexåringen, var förbi en sväng en dag. Båda stoltserade i nya frisyrer. Jag blev lite betänksam men sa ingenting till att börja med, jag vet ju att det är det asymmetriska modet som gäller nu. Men till slut kunde jag inte hålla mig:
- Har du klippt dig, Alfred?
- Nej, det har Gideon gjort, svarade han.
Då vände jag mig till den nyklippte Gideon:
- Har du tänkt bli frisör, när du blir stor?
- Jag vet inte. Kanske, svarade han. På fullt allvar.
Ja, varför inte? Nu har han ju i alla fall idkat praktisk arbetslivsorientering. Tänk att dom har infört det redan i tvåan.