saltatochkryddat

Ja, jag tror på tomten!
Mina barnbarn försöker tala om för mig att jultomten bara är en utklädd människa men när jag då försöker förklara för dem att det inte är jultomten jag tror på, utan tomten, då tittar de konstigt på mig.

Tomtar, vittra, väsen, you name it. Klart att de finns. Eller åtminstone fanns. Då - när det fanns plats för dem. När det fanns sysslor för dem att uträtta. När människorna var jordade. Nu är vi spejsade. Klart att de inte hänger med.

Att sätta likhetstecken mellan tomten och jultomten är lika långsökt som att påstå att Elvis och Lasse Berghagen är samma person. Ja, eller. Äsch, ni fattar. Det är helt skilda saker. Jultomten är en skapad varelse, vars moder heter Mammon och fader Pappon.
Tomten, däremot, är en varelse som funnits i människors och djurs närhet i alla tider. Han är liten, gråklädd och har ett hetsigt humör men han är en sjutusan till arbetskarl. Dock - det finns två saker som man inte får göra om man vill ha fortsatt hjälp av honom. Ett: Glöm för allt i världen inte bort att ställa fram ett stort grötfat med en rejäl klick smör till honom på julaftonen. Två: Visa inte tacksamhet genom att ge honom nya kläder. Då blir han så fåfäng att han står framför spegeln hela dagar och kråmar sig i stället för att arbeta.

Nej, det är inget hittepå. Det har jag läst i en bok av Ebbe Schön, folklivsforskare, och honom tror jag på. Också.

Nu finns en möjlighet att tomtarna och de andra är på g igen. Skellefte Kraft och kommun hjälper till genom att släcka en massa gatlysen och skapa mer mörker. I mörker trivs de. Och i skugglandet mellan ljus och mörker.
Och NU kommer avslöjandet som mina barn helst inte vill att jag ska prata om; Jag har sett en! I ärlighetens namn måste jag säga att jag har inte sett en hel. Bara luvan och huvudet men det räcker som bevis.
Mina barn säger inte som alla andra: Vi tror dig, du har ju tomtar på loftet. De säger bara: Tänk på vårat rykte!

Ändå var det sonen som, helt självpåtaget, varje julafton gick ut med ett grötfat, långt upp i tonåren . . . Jag sa ingenting men jag var rörd till tårar.
Annat var det när han var skuld till att jag höll på att skrämma ihjäl hans klasskompisar på gymnasiet. Mig helt ovetande. Jag besökte skolan på en Öppet husdag och gick fram till en grupp killar som satt runt ett bord och pratade snöskotrar. De svor och bannade snöbristen som omintetgjorde den för livskvalitén så nödvändiga skoterkörningen.
- Men, sa jag efter en stund, glatt och med glimten i ögat (trodde jag), det kan jag fixa! Jag kan dansa en snödans.
De skrattade inte. I stället såg de på mig med skräck i ögonen.

När sonen kom hem på eftermiddagen frågade jag varför de hade reagerat så på mitt försök till skämt.
- Jag har för länge sen berättat för dem att om du hade levt på 1800-talet, hade du varit bränd på bål . . . sa han och log så rart.

Men bar ut gröten, det gjorde han.