saltatochkryddat

I dag är det dan före dan före dopparedan. Och jag har slagit av på takten, som dessförinnan inte heller varit särskilt hög. Allt behöver inte vara som förr även om jag blir upprörd när inte allt blir som förr. Var är julstjärnorna, till exempel? De ätbara, alltså. Inte en enda affär i mitt distrikt säljer dem i år. Då måste fru händig-klappat-och-klart naturligtvis se till att det ordnas ändå. Köper färdig smördeg, överlåter till mannen att kavla ut den, vilket gick sisådär. Sen la jag en klick gelé i mitten, skar snittar och vek enligt konstens alla regler. Den abstrakta konsten, alltså.
Har någon hört talas om julspindlar? Handikappade sådana? Inte? Om inte min kamera hade stått så långt bort, skulle jag ha publicerat ett foto men även rädslan för att jag skulle få oöverkomligt stort antal beställningar till nästa Halloween hindrar mig från att offentliggöra dem.

I tisdags hade Treenigheten sin julkväll. Vi tre, före detta arbetskamrater, som för det mesta är oeniga om det mesta men som är systrar i själen och hjärtat, har haft som tradition att träffas före jul, äta gott och byta julklappar. Ja, vi träffas ju naturligtvis året om men då utan paket.... De andra två fick för sig att de inte hade tid att lägga ner på inköp av klappar och att vi skulle skippa den delen.  Va? Hur skulle det se ut? Nähäpp, sa jag, då köper jag julklappar till oss alla från oss alla. De jublade. Då.
Nu har de lärt sig, efter några års erfarenhet, att de bör vara lite lätt nervösa inför paketens innehåll i allmänhet och de tillhörande verserna i synnerhet! De tvingas läsa sina "egna" verser, helt oförberedda, och de är inte alltid så snälla . . . Dessutom har de fått lära sig acceptera att jag alltid får de finaste gåvorna. Av någon outgrundlig anledning. Förmodligen för att jag är snällast men jag är inte helt säker. Men betala får dom, helt rättvist.

I år fick jag en fantastisk ängel i plåt och en glasren som skulle påminna mig om både Micke Renberg och Lee Goren. Men så långsökt! Inte har de mycket till fantasi minsann. Annat var det med Annikas tvålar. Och Åsas braständare. Det var både mening, djup och tanke bakom de verserna . . .

Nä, traditioner är till för att hållas. Möjligen moderniseras men aldrig tas bort helt. Jag tycker om att höra Jan Malmsjös intro till det nya året. Hoppas att aldrig Kristina Lugn får den äran, då hinner det bli påsk innan hon har ringt in alla klockorna. Det är viktigt att det är rätt person med rätt röst och utstrålning som står för ringandet ut och ringandet in. Malmsjö är på gränsen. Kulle var bättre. Krook - njaae. Vi får väl se vem som tar över nästa gång. Blir det Rolf Lassgård ska jag lyssna på radion i stället.

Nu ska jag upprätthålla traditionen med att äta tomtegröt till lunch och tjuvsmaka på julskinkan! Den ser i alla fall ut som den ska . . .