Rått men hjärtligt

Hemma i min familj har vi alltid haft en rå men hjärtlig stämning. Pappa var ju värst - förstås. Men även mamma, som var mjukheten personifierad, kunde bidra. Så det är ju inte konstigt att man har blivit som man har blivit.

Om syrran och jag, till exempel, nån gång sa nåt i stil med: Jamen, när vi bodde hemma ... då kom det blixtsnabbt från far:
- Va? Har ni flyttat?
Eller om det small och levde om nånstans så att far inte kunde sova sin middagsslummer, utan kom upp och ifrågasatte oväsendet, då kunde mamma svara:
- Det är bara Maude som kör kakdegen i köttkvarnen!
Hmpf! Bara för att det hände en gång.

Jag kom hem en gång med en påse vetemjöl, för mamma hade lovat baka åt mig. Pappa satt vid sitt köksbord och såg mild ut:
- Ja, ni flickor, ni är så generösa. I går kom Gun med vatten till paltsmeten.

Hur mycket har jag inte skrattat i mina dagar och inte minst tillsammans med mina föräldrar. Om man kan skämta om det mesta, öppnar man porten för att också kunna prata om det mesta. Det gjorde vi.

Mamma visade en gång ett vykort som hon hittat i sina gömmor, ett vykort till mig från pappa! Han var på kurs i Stockholm och överraskade - stort! - med att skicka ett vykort. Där var allt skrivet i en enda låååång mening, utan några som helst skiljetecken men efteråt kom en hel drös med punkt, komma, frågetecken och utropstecken, plus en parentes med "att utplaceras efter egna önskemål".
När jag nu, som vuxen, återsåg detta vykort, skrattade jag gott och sa:
- Ja, nu vet jag vad som ska stå på din gravsten, pappa. "Nu har han äntligen satt punkt".
Då skrattade han så att magen hoppade.

Jargongen har överförts till nästa generation också. Mormors dotterdotter stod gömd bakom en dörr och när mormor kom ångande i full fart, hoppade barnbarnet fram och skrämde henne. Mormor blev jätterädd, tog sig för hjärtat och sa:
- Men har du tänkt skrämma ihjäl din egen mormor?
- Jo, det är den där puderdosan, du vet, som du har sagt att jag ska få ärva . . .

Mina barnbarn älskar att skrämma mig också, trots att jag bedyrat att de inte ska få en enda pinal efter mig! Och Alfred, som ska bli polis, ger mig noll framtidshopp om trygghet och skydd. "Mormor, när jag är polis, då är du så gammal så att du inte orkar gå ut så då behöver du inte vara rädd för att bli överfallen."
Rått men hjärtligt, var det.



Kommentarer
Postat av: Karin

Nu förstår jag - alltså efter att ha läst om dina föräldrars humor:-)))

2011-12-04 @ 10:26:12
Postat av: Catarina Rådefjäll

Kände igen både din mamma och pappa. Glömmer aldrig när vi var och hälsade på hos en gemensam kusin till mamma och Thure. Min pappa och Thure satt och retade henne genom hela middagen. Uppskattat hos alla utom hos kusinen( jag nämner inga namn ).

2011-12-04 @ 11:30:35
Postat av: Maude

Karin, jag förstår inte riktigt..... :-? ;-)

Catarina, jag tror att kusinen utan namn ;-) gjorde allt för att försöka se allvarlig ut, hon trivdes nog med "retstickorna".

2011-12-05 @ 17:03:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0