saltatochkryddat

Minns med hurv i mitt sinne hur jag, speciellt i tonåren, ofta bemöttes med orden "ja ja, du är ju i den åldern då...". Vaddå i den åldern? Jag har väl aldrig varit i nån typisk ålder, kanske förutom nu när jag känner att jag har kommit in i trotsåldern. Men nu passar det inte! Trotsen kommer vid  tre år, sex år och sedan följer väl en tonårstid med ständig trots. Så är det bestämt. Så när jag nu sätter ner hälarna och protesterar, är det ingen som säger "ja, ja du är ju i den åldern" och avser trotsåldern, utan nu har man plötsligt blivit en klimakteriekärring. Jag vägrar! Jag trotsar! Jag njuter . . .

Annat är det med Åsa. Nu har hon kommit in i medelåldern. Äntligen har hon, som medelåldringar gör, sålt huset på landet och flyttat in till stan. I går var Annika och jag bjudna på inflyttningsmys. Vi, som har bott i stan länge . . .
Det sägs ju att hjärtan inte känner några avstånd. Men benen! De är känsliga de. Och att slippa gå (nåja) till Östanbäck för att tråffa Åsa och i stället gå (nåja) ett par kvarter, det är skillnad det. Okej (som ALDRIG stavas okey, Liza Marklund, såtillvida att man inte menar onyckel) i går fick vi skjuts och hämtning med det berodde mest på halkan. "Vi är ju i den åldern då det är så lätt att ramla och bryta lårbenshalsen".

Om du undrar varför jag inte har några bilder i min blogg, vill jag bara säga att jag väntar på min datasupport. Han är strängt upptagen men har lovat komma till helgen. Han heter Gideon och är åtta år. Och - han är ett av mina fyra underbara barnbarn. Det äldsta. Den som jag vänder mig till när jag behöver teknisk support. Den som har mesta tålamodet med mina inlärningssvårigheter. Den som har lovat mig tio pussar om jag klarar en bana på Nintendot. Jag har hittills klarat av att få pingviner att kasta isblock så att andra hamnar i vattnet. För det fick jag en puss. Tio kommer jag aldrig att få. Jag känner mina begränsningar.

Gidde spelar innebandy, fotboll och tennis men tjejer, det kapitlet har han lagt bakom sig. Ett tag hade han två och han såg inga som helst problem med det men nu har han ingen, nä, hur skulle han ha tid? Jag gruvar mig för den dan då han upptäcker dem igen. Då kanske det inte hjälper hur många pingviner mormor än lyckas pricka med sina isblock. Då uteblir pussarna. Måtte det dröja innan han kommer i den åldern . . .