saltatochkryddat

Jag är trygg i hans tystnad. Han hör av sig när han "har nåt att säga". Ja, varför ska man annars höra av sig?

Jag blir orolig av hennes tystnad. Vi pratar med varann i princip varje dag. "En massa tomprat", säger hennes man. Om jag inte har hört av henne på två dagar, måste jag ringa. Då kan jag gärna bli bemött med ett "har du slutat bry dig om mig?"
- Vaddå? Varför säger du så?
- Jamen, du ringer ju aldrig.
- Jag ringde i förrgår så då kunde väl du ha ringt nästa gång.
- Nej, det kunde jag inte.
- Nähä, varför det?
- Jag har slut pengar på kortet.

De är syskon. De är olika. De är mina barn.

Sonen påminner en hel del om sin morfar - min far. Han ringde till mig en gång per år! I november. Då gällde det årets julklapp till mor. Det var liksom samma procedur varje gång:
- Har du köpt nån julklapp till mor?
- Nämen, inte än heller.
- Tiden går så fort.
- Jag har inte ens funderat på vad du kan ge henne. Har du nåt förslag?
- Jo.
- Jaha, vad då?
Och så följde en kortfattad beskrivning av vad han trodde att hon önskade sig. Okej, jag fixar det.
- Men köp inget billigt, avslutade han årets samtal med. Alltid.

Själv ville han ingenting ha. Precis som min son. Ändå satt han, pappa alltså, flera timmar vid fönstret och väntade på oss alla och var den som först började tjata om att det var hög tid för julklappsutdelning. Jag undrar om sonen också innerst inne vill ha presenter och julklappar, precis som morfar, men säger tvärtemot. Vem vet? Tystnad råder.

Dottern vill ha en pool. Det gör hon ingen hemlighet av. Hur olika kan syskon bli?
Eller är det det faktum att hon är tjej och han är kille som är det avgörande? Den biologiska skillnaden. Sonen och hans sambo har som föresats att se till att gåvor till deras barn i möjligaste mån ska vara könsneutrala. Det är med illa dold förtjusning jag konstaterar att deras dotter är en underbar rosa-princess-hello kitty-flickflicka medan hennes lillebror struntar i allt som inte brummar och låter som en traktor. Så var det med den saken.

Det bästa man kan ge sina uppväxande barn är en trygghet i att vara sig själva. Vilket inte alltid är så lätt, med alla intryck, påtryckningar och impulser som finns runt omkring dem. Men har de en grund som gör att de kan stå stadigt och säga det magiska ordet "Nej", då är det en bra början. Tyvärr insåg inte jag att det kunde drabba mig också.
- Snälla du, kan du inte bara ringa nån gång då och då så att jag får höra din röst?
- Nej.

Bara om han har nåt att säga. Annars hör jag ju ändå inte hans röst . . .