Humor och ohumor

Nej, alla har definitivt inte samma humor. Det jag skrattar mig halvt fördärvad åt, kan te sig helt oförklarligt för andra och tvärtom.
I dag är ju den stora skojardagen så det gäller att passa sig. För det mesta brukar medias aprilskämt vara rätt så genomskinliga men inte alltid. Många kommer väl, med skammens rodnad brännande på sina kinder, ihåg nylonstrumpan och TV-n. Eller hur, Gun?

Det roligaste jag vet är när barn luras. Och de håller sig inte till nåt visst datum, de luras hejdlöst i långa perioder. Jag uppskattade verkligen när Alfred var fyra år och hade en dotter som var sjutton. Och Gideon, som berättat för sina kompisar att hans mamma tvingar honom att dansa balett.
Rasmus, som i dag är en nästanvuxen snygging, vill säkert inte kännas vid den sanning han framförde om sin då tvååriga lillasyster, att hon gått till centrum och köpt en hamburgare alldeles själv.

Barn ljuger inte, de bara förmedlar sanningar från en annan värld. Fantasins värld. Den dag vi stänger dörren dit, då får vi hålla till godo med roligheter som serveras oss av andra. Busringare, till exempel. Mitt fy-objekt nummer ett. Jag har aldrig förstått det roliga i att ringa och förnedra andra människor. På ett av mina jobb, som innebar mycket telefonkontakt med upprörda, ledsna och förbannade människor, fanns det en säljare som tyckte att det här med att luras i telefon var höjden av humor. Det tyckte inte jag! Vad han inte förstod, när han gjorde till sig och "imiterade" våra kunder, var att en del av dem faktiskt kunde låta som han och inleda ett samtal som han. Folk är olika och alla är inte drivna telefonpratare. Jag sa till honom att "en vacker dag kommer jag att be någon stackars kund fara och flyga i tron att det är du som ringer och gör dig lustig". Han tyckte att jag hade ohumor. Jag tyckte att han var olustig.

För mig är humor det oväntade. Som när Babben Larsson skulle förklara hur det känns att föda barn; "som att skite ut en soffgrupp". Eller Bengt Grives beskrivning gällande en konståkerskas klädsel: "hon åker inte i vitt, snarare i ljusvitt". Men också Ingemar Stenmarks ärliga och spontana: "He lönsch int förklar för en som int begrip". Det var inte elakt, det var bara så det var. Man får driva med företeelser, bara man gör det med kärlek. Som när Lövångersrevyn, salig i åminnelse, i en sketch om vilka som skulle få vara med i årets luciatåg, plötsligt lät en same med korslagda armar och bestämd min säga sin mening . . . En enda mening och publiken vrålade av skratt. Fullträff!

Vi skrattar mycket i det här hemmet. I den här familjen. Mannen har de lugna, men pricksäkra, kommentarerna som jag kan skratta mig ofärdig åt. Alla barnen, de vuxna, har samma syn på tillvaron; den tål att skrattas åt, och barnbarnen de "ljuger" ohejdat. I våran värld. I deras värld berättar de sanningen. Förutom det där med den påtvingade baletten då. Om det hade han visst skojat. Ett bevis på humor. Medan förnedring är ett bevis på ohumor. Typ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0