Jag - en nomad?

Få se nu . . . Selsfors - Forsbacka - Selsfors igen - Skellefteå - Västerås - Skellefteå - Medle - Skellefteå - Myckle - Skellefteå/Selsfors.

Kors i alla tider, vilken globetrotter jag är! På alla dessa ställen har jag bott. Det måste vara ett bevis på att jag har nomadblod i mina ådror. Jag kan, nu när jag ser det svart på vitt, ana ett mönster. Om jag hade varit same, skulle mina renar förmodligen ha haft sitt sommarbete i Selsfors och vintetbetet i Skellefteå. Ingen lång transportsträcka direkt men det behövs inte när man har hittat sina favoritställen.

Det enda som skiljer sig från mängden är Västerås. Där har jag bott i två och ett halvt år. Första tiden var snurrig. Västerås hade många rondeller på 70-talet. Skellefteå hade inga. Men jag lärde mig allt efterhand att det räckte med ett varv åt gången. Sen slutade jag köra bil och började cykla i stället. En cykelvänligare stad får man leta efter. Åtminstone var det så på mitten av 70-talet.

Jag jobbade som sekreterare på Asea-Atom. Två fel av två möjliga. Herregud, jag hade ju varit ivrig kärnkraftsmotståndare hemma i norr och nu hjälpte jag till med att bygga och driva nya kärnkraftverk. Hur mycket våld kan man göra på sig själv? Sen var det det där med sekreterare. Det fanns en uppsjö sådana på Atom, för att inte tala om moderbolaget Asea. Samtliga var klädda sekreterarmässigt i kjol och högklackat. Utom jag. Den enda gång jag försökte mig på att smälta in i gemenskapen, slet jag ut ett ledband i vristen. Nä, det fick bli jeans och barfota i fortsättningen också.

Mina arbetskamrater på ekonomiavdelningen var hur trevliga som helst. De såg väl på mig som ett exotiskt inslag i deras vardag, "lapp som jag var". I deras ögon. Jag minns när Kerstin frågade mig om jag kände en nyanställd som var från Kiruna. Tja, det kunde ju ha varit så. Jag känner ju människor i Skåne också. En kallade mig för "dvärgbjörken". Det tyckte jag var fint. Men någon sekreterare i ordets rätta bemärkelse var jag inte. Jag var dålig på maskinskrivning, tack och lov för raderkulan, och stenografin var en enda outredd trasselsudd. Inte ville jag kliva upp och ta bort ett getingbo i chefens gardin heller och jag vägrade att byta bandage kring hans sönderyxade finger. Att jag inte fick sparken!

Jag minns dem alla som det var i går. Katja, med det underbara leendet, Lena, den pratglada som alltid slickade på fingrarna innan hon tog emot något, varmkorv till exempel, Elisabeth och Lena A, som grät när jag slutade, Morellskan med sina rutiga kjolar, Björn . . . Men allt är inte som i går. En del lever inte ens längre fastän de, i mina ögon och i mitt minne, är precis som de var för 35 år sedan.

Det var den bakvända lappsjukan som drabbade mig. Min hjord kallade på mig under norrskenet och jag återvände. Mina rötter stod kvar och nu sög de tag i mig med en sån kraft att jag förstod att jag aldrig skulle komma loss. Men lite elastiska har de ändå varit.

Jag är hemma.  Och i kväll vinner vi. Guld till Guldstaden! My Hometown.

Ps. När min dotter var två-tre år hade hon en egen religion. Hon hävdade bestämt att "om man ha vaje snäll näj man döj, då kommej man till himlen men om man ha vaje dum, då kommej man till Västejås". Jag har aldrig begripit var hon har fått det ifrån.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0