Räkna inte med bråck
Jag gick igenom besiktningen! Räkna inte med bråck i fortsättningen. Tjohooo!!
Sköterskan var gullig. Hon förklarade i detalj hur ultraljudsundersökningen skulle gå till och sa till sist att "det absolut värsta som kan hända är att du kan få fläckar på kläderna av gelén". Och det innan undersökningen. Jag sa inte att det nog skulle kännas värre om doktorn hittade ett bråck på min kroppspulsåder för det tyckte jag skulle låta snorkigt när hon nu var så snäll och omtänksam.
När doktorn var klar med vad han skulle göra och jag fick OK-stämpeln i baken (jaja, för ordningens skull då; när han sa att det inte fanns tillstymmelse till utvidgning på min aorta), studsade jag upp snabbare än en höjdhoppare som landat på en plaskvåt matta. De få kläder jag tvingats ta av mig, åkte på i en hast och när skorna skulle sättas på fötterna, kom den gulliga in igen, tackade mig (!) så mycket och sa att nu fick jag äta och dricka hur mycket jag ville. OM jag ville! Jag hade ju varken ätit eller druckit sen i går kväll så gissa om jag längtade efter mitt te. Jo, visst ja, jag tjuvtog ju medicin i morse tillsammans med en klunk kallt vatten och det var så vansinnigt gott att jag tvingades tejpa för munnen när jag duschade för att inte få ett återfall.
Nu är jag inne på min andra liter te. Vi varierar mellan tre sorter: Skellefteblandning, Lappland och Skogsdungen. Den sistnämnda dricker vi bara på sommaren när vi bor i skogen. Alla tre är jättegoda och värda att längta efter. Det har blivit värre med kaffe för min del. Jag tycker inte att det är gott längre men det doftar fortfarande förföriskt, särskilt när man har varit ute och dammat mattorna och kommer in igen. Nu händer ju inte det särskilt ofta så jag brygger kaffe ibland ändå bara för att.
Jag tror att jag ska börja dricka kaffe på fat, som "för gammalt". Det lät så gott när morbror John sörplade i sig sitt kaffe så det filtrerades genom sockerbiten han hade i munnen. Sen åtföljdes sörplingen av två små smack som underströk njutningen. Då var det enkelt. Nu är det en hel vetenskap att välja kaffe.
Nej, tacka vet jag te. Nu dricker jag Lappland i stora, härliga klunkar och struntar i att det inte doftar så mycket i lägenheten. Jag ska ändå inte ut med mattorna. Det regnar ju.
Sköterskan var gullig. Hon förklarade i detalj hur ultraljudsundersökningen skulle gå till och sa till sist att "det absolut värsta som kan hända är att du kan få fläckar på kläderna av gelén". Och det innan undersökningen. Jag sa inte att det nog skulle kännas värre om doktorn hittade ett bråck på min kroppspulsåder för det tyckte jag skulle låta snorkigt när hon nu var så snäll och omtänksam.
När doktorn var klar med vad han skulle göra och jag fick OK-stämpeln i baken (jaja, för ordningens skull då; när han sa att det inte fanns tillstymmelse till utvidgning på min aorta), studsade jag upp snabbare än en höjdhoppare som landat på en plaskvåt matta. De få kläder jag tvingats ta av mig, åkte på i en hast och när skorna skulle sättas på fötterna, kom den gulliga in igen, tackade mig (!) så mycket och sa att nu fick jag äta och dricka hur mycket jag ville. OM jag ville! Jag hade ju varken ätit eller druckit sen i går kväll så gissa om jag längtade efter mitt te. Jo, visst ja, jag tjuvtog ju medicin i morse tillsammans med en klunk kallt vatten och det var så vansinnigt gott att jag tvingades tejpa för munnen när jag duschade för att inte få ett återfall.
Nu är jag inne på min andra liter te. Vi varierar mellan tre sorter: Skellefteblandning, Lappland och Skogsdungen. Den sistnämnda dricker vi bara på sommaren när vi bor i skogen. Alla tre är jättegoda och värda att längta efter. Det har blivit värre med kaffe för min del. Jag tycker inte att det är gott längre men det doftar fortfarande förföriskt, särskilt när man har varit ute och dammat mattorna och kommer in igen. Nu händer ju inte det särskilt ofta så jag brygger kaffe ibland ändå bara för att.
Jag tror att jag ska börja dricka kaffe på fat, som "för gammalt". Det lät så gott när morbror John sörplade i sig sitt kaffe så det filtrerades genom sockerbiten han hade i munnen. Sen åtföljdes sörplingen av två små smack som underströk njutningen. Då var det enkelt. Nu är det en hel vetenskap att välja kaffe.
Nej, tacka vet jag te. Nu dricker jag Lappland i stora, härliga klunkar och struntar i att det inte doftar så mycket i lägenheten. Jag ska ändå inte ut med mattorna. Det regnar ju.
Kommentarer
Trackback
