Fy sjutton för snökanoner

I min gränslösa enfald har jag alltid trott att en snökanon är en manick, som styrs av människor för att öka snömängden i slalombackar och skidspår. Men nu har allt ställts på ända.
En snökanon drog fram över Skellefteås kustlandskap i lördags! Den lämnade efter sig en meter snö.
 
I riktigt kustnära trakter tog sig invånarna inte fram, egentligen inte ens ut. Här, i stan, kunde vi gå ut om vi ville men det ville vi inte. Snön vräkte ner och blåsten tog tag i flingorna som dalade mot marken och lyfte dem mot nya äventyr. När allt lugnat ner sig kunde vi se att gode många flingor ändå hade nått sitt mål; att bilda en tjock, täckande matta över allt som en gång var.
 
Jag vet att jag sa att det inte skulle bli någon riktig adventsstämning utan snö men jag är ju van vid att ingen lyssnar på mig så jag tog väl för givet att det skulle stanna vid det den här gången också. Men icket! Ändå ska jag inte klaga, jag bor ju inte i Skelleftehamn eller Bureå och tvingas plumsa omkring med metalldetektor för att hitta igen bilen.
 
Och till råga på allt elände förlorade SAIK mot AIK IF från Solna. Vad händer härnäst? Slutar Zlatan spela fotboll och blir järnvägskonduktör? Skippar TV4 sina reklampauser? Blir Ulf Lundell allsångsledare?
 
Ingenting är omöjligt. Förutom att vinna mycket pengar och att bli tjugo år yngre. Där går tydligen gränsen.
Men advent gör mig lycklig. Ljusen, dofterna, den röda färgen, allt sammantaget får mig att må bra, känna mig tacksam över allt jag har. Och om det skulle vara något jag saknar, ska jag passa mig väldigt noga för att uttrycka en önskan om att få det. Någon kan faktiskt lyssna. Någon som inte alltid är så snäll.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0