saltatochkryddat

Jag är listig och har varit det så länge jag minns. Jag älskar att skriva listor, nämligen. Fast numera är det väl mest inköpslistor som gäller mat och hushållsartiklar. Annat var det förr. Då listades i princip allt, idoler, lärare, kompisar, maträtter, låtar och - förstås - killar. Snyggingarna.

 

Min kompis har kvar en del listor. Det är både genant och jättekul att se hur de förändrades och att vi till och med gav bort vissa grabbar till varann. Ändå har vi sällan haft samma smak men blev någon av oss less på en viss person, överlät vi den gärna till den andras lista.

 

Jag skrev även semesterlistor. Packningsdito alltså. Både som liten, följande mor och far på campingturer varje sommar men även som vuxen med barn, då krävdes det rejäla listor.

 

Värst var jag i 30-årsåldern när jag skrev listor för varje dag i november och december. Allt skulle göras och hinnas med, vilket krävde noggrann planering, dag för dag. Nu ryser jag av blotta tanken.

 

Önskelistor, däremot, har jag inget minne av att jag någonsin har skrivit. Förmodligen på grund av att jag önskade mig ALLT. Alfred, däremot, kör en annan taktik. "Jag önskar mig bara några saker för då är det större chans att jag får dom", säger han, den lille kloke. Vis av skadan. Ett år fick han så många saker som han inte var så värst intresserad av, så han samlade ihop dem och gick till affärerna och återställde det mesta och köpte sig ett lasersvärd, modell värsting, istället. Men det han hade önskat sig mest av allt, det fick han och det behöll han: en legospindel!  Enbart för att hans mormor är skiträdd för spindlar, till och med de som är byggda av legoklossar. Sån är han. Men jag fick julaftonens största och längsta kram av honom för naturligtvis fick han spindeleländet av oss. Vem kan motstå en sån önskan?

 

Nu har jag börjat skriva inköpslistor inför julmaten. Det är kul. Det ska planeras, handlas och lagas till. Vi har stort släktknytis på julafton och jag får mig tilldelad vissa favoriträtter. Men jag försöker varje år att hitta på nån överraskning också. Det kräver planering. Jag älskar att planera. Och om jag inte skriver upp det jag har planerat, då finns risken att jag glömmer bort det.

 

Det kan ju inte ha berott på det, när det på Annies packlista inför fjällresan ett år, helt plötsligt stod: Alfred. I så fall är hon mer illa däran än jag. Men precis lika listig . . .