Stan har blivit lite kallare

Det är kallare i dag. Det blir lite kallare i Skellefteå framöver nu när Sten-Georg är borta. Sten dog för ett par år sen och i går somnade tvillingbrorsan Georg in. Jag tror att han blev 74 år men det är helt oväsentligt. I själ och hjärta har de aldrig varit äldre än tre-fyra. Och själ och hjärta hade de. Skellefteå AIK har förlorat sina mesta supportrar och taktiker. "Spela kanten, göra mål. AIK vinner 4-1"
 
Det hände att de fick gå fram till tavlan i omklädningsrummet och själva rita och beskriva taktiken inför matchen. Det hela gick i princip alltid ut på att "krossa Löven". Oavsett vilket lag AIK mötte.
 
Men de var inte bara på hockeymatcher och träningar. Överallt där det hände saker, kunde man träffa på dem. Och alla var vi gamla bekanta. Artiga som de var, tog de alltid i hand och hälsade. Alla tyckte om Sten-Georg, som fick dubbelnamn på grund av att det var väldigt få som kunde skilja dem åt. Nu är de borta.
 
Förr i tiden fanns det gott om så kallade original. Tänk, vilken komplimang, att vara ett original. Fast det menades ju inte så. Men det borde det. Att vara annorlunda, att inte försvinna i den grå massan. Tänk bara han som hade en moped som han älskade över allt annat och som hängde upp den i taket i sitt "finrum" för att inte däcken skulle nötas. Vilken kärlek.
 
Tyvärr möttes de inte alltid med kärlek tillbaka. Vi hade ett original här i stan som i yngre dagar var snäll, trevlig och omåttligt förtjust i och rädd för kvinnor. En helt oförarglig liten människa, som tyvärr inte fick vara ifred för några intelligensbefriade människor som ständigt och jämt retade honom tills han blev arg. Så småningom var han kroniskt arg. På ålderns höst klädde han sig i svarta sopsäckar och gjorde en keps av wellpapp. När det var vinter och trettio grader kallt, hörde man sopsäckarna på långt håll. Han gick snabbt, den lille mannen, och kalla plastsäckar frassar väldigt mycket i rörelse. Om jag då mötte honom och jag gick på den ena trottoaren och han på den andra, kunde han, utan att se på mig, bistert säga: Gå ham å laegg dä, kärringjävel. Det skulle aldrig Sten-Georg ha sagt. Men så var inte folk dumma mot dem heller. De fick ta sin egen plats i samhället och de var respekterade. Det fick aldrig Lill-Herman bli.
 
Kommer det nånsin mer att finnas en Burk-Curt, en Stövelmannen, n´Johan som gick och sjöng Gubben Noa på lapska högt så det skallade, en Lill-Herman ute i full frihet? Jag tvivlar.
 
Men några Sten-Georg kommer det aldrig mer att finnas. Dock ska deras engagemang, deras glädje, deras Krossa Löven alltid att leva kvar. Och när Skellefteå AIK "spela kanten, vinna 4-1" då kommer vi att höra glädjetjut från två som "hoppa sängen" i himlen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0