saltatochkryddat

Det finns människor som har en speciell betydelse för mig. En av dem är "hon med håret". Så beskrivs hon fortfarande, trots att hennes halvmeterhöga frisyr sjunkit betydligt på sista tiden. Tidigare, när hon körde taxi, fick hon alltid kommentarer om sitt hår, som sopade innertaket på bilen men, som hon sa, "ju fler kommentarer jag får, desto högre blir håret". Jag gillar hennes inställning. Hon vänder inte kappan efter vinden, hon låter vinden blåsa upp sitt hår i stället.

Yvonne, för så heter hon, och jag träffades första året på gymnasiet och sedan dess har vi funnits till för varann. Hon ringer till mig när hon har läst nåt nytt forskningsrön i Må Bra, Hälsa eller någon annan av hennes husgudar. Då handlar det alltid om mig. Hon lockar, pockar, hotar, kräver, övertalar och försöker bevisa att just det här är det enda rätta för mig om jag vill bli frisk. Till nästa nummer. Men hon gör det av ren och skär välvilja och omtanke.

Själv har hon, självfallet, provat på det mesta, för hon är inte riktigt kry hon heller, och med skiftande resultat. Men det finns ett botemedel som slår allt annat och det är skogen! Hon plockar bär, hon plockar svamp, hon cyklar på skogsvägar och upptäcker nya "ställen", hon åker skidor och hon njuter.
Förr, medan hon rökte, trivdes hon med ensamheten på vidderna. Då rökte hon bort både mygg, flugor och björnar. Men hennes kropp sa till henne på skarpen att någon mer rökning var det inte tal om, så nu vill hon ha med mig på sina eskapader, mest för att jag ska prata så att björnarna hör.

Nu är det så att min ambition inte på långa vägar är lika stor som hennes, jag vill mest bara fika kaffe och limpmackor med Västerbottensost när jag är i skogen, så jag följer inte med på annat än - kantarellplockningen!

Tidigare, under rökningsåren, hittade hon till svampstället med hjälp av gamla fimpar. Nu är det värre. Men värst blev det ett år när vi hittade dit, plockade de gula läckerbitarna, men skulle, tyckte Yvonne, ta en sväng förbi ett blåbärsställe som hon hade sett en gång. Det skulle vi inte ha gjort! Vi plockade de få bären som fanns, kanske tio stycken, och sen bestämde vi oss för att gå - rakt mot bilen.
Efter en halvtimme tvingades vi inse att vi hade gått vilse! Bilen var ju inte mer än tio minuter bort. Överallt var det skog. Skog, skog, skog. Inga ledtrådar. Inga mobiler. Inget vatten.
Timmarna gick och Yvonne började planera för natten. Var vi skulle sova för att kunna känna oss trygga för björnarna. Själv hörde jag ett annat ljud och gjorde henne uppmärksam på det. Ett flygplan, sa hon, dom ser oss aldrig. Men jag hävdade att det var ett billjud och när vi, dödströtta och uppgivna, gick mot ljudet, upptäckte vi en gammal, nästan igenvuxen traktorväg.
- Den här måste leda nånstans, sa jag, mest för att övertyga mig själv.

Vi följde den och efter en stund såg vi undret! Mellan tallarna skymtade vi en gul postbil som, förhoppningsvis, körde på en väg. Det visade sig vara helt rätt och vi klev ut på en smal landsväg, som vi absolut inte kände igen. Yvonne snyftade av lättnad och jag började sjunga högt. Bådas läten var beklagansvärda.

Så småningom träffade vi en ängel, som till en början verkade lite skeptisk när vi försökte förklara var vi hade bilen eftersom det visade sig att den var flera mil bort. Hon skjutsade oss och vi var väldigt tacksamma. Det var däremot inte föraren av en stor lastbil med en skogsmaskin på släp, vilken just hade baxat och trixat ner skogsmaskinen på marken för att kunna komma förbi vår bil på den lilla skogsvägen. Det gick hur bra som helst. Var säkert en halv millimeter mellan bilens backspegel och vidundret.
Innan vi åkte knöt Yvonne fast ett färgglatt band på en buske vid vägen så att vi skulle veta var kantarellstället fanns, nästa år. Hon är inte den som låter sig avskräckas i första taget.
Året efter hade vi med oss garnnystan i grälla färger. Vi drog trådar efter oss hela vägen fram till svamparna. Bättre än GPS. Och definitivt bättre än att Yvonne skulle börja om att röka.

I en skogsdunge stod tre älgar och en björn och skakade på huvudena.

Det sägs ju att man ska och bör älska allt och alla. Däremot ska man inte hata. Man kan tycka lite si och så, kanske till och med på gränsen till avsky men absolut inte hata. Men jag kan inte låta bli!

Jag erkänner att jag har lätt för att bli gramse på offentliga personer, typ Niklas Wikegård. Människor som provocerar mig med sin självgodhet och brist på självinsikt tycker jag inte om. Men jag hatar inte.

Offentliga personer får man tycka om med betoning på tycka. Det får de stå ut med. Hur de sen är som privatmänniskor, det vet vi kanske inte och ska heller inte sätta likhetstecken mellan den ena och den andra. Oj, så nobelt. Och ädelt. Om det nu var så att det funkade på det viset. Men det gör det inte "för det vet jag". Ett oslagbart argument.

En skådis som, dessutom, spelar olika roller, kan jag döma ut helt som människa. Jag vill inte nämna några namn för jag vet att många tycker att han är "bara sååå bra", medan jag knappt klarar av att se på honom. Det har väl antagligen med någon stor farbror som gick feminint och vickade på rumpan i min barndom att göra. Det mesta kan väl härledas dit, tycks det. Mel Gibson tycker jag inte heller särskilt mycket om och hans namn kan jag offentliggöra eftersom han bor så långt borta men, trots det, känner jag ju honom mycket bra, vilket skulle bevisas med att jag har tagit mig rätten att inte gilla honom. Tom Hanks, däremot, det är en hyvens grabb det. Och Dustin Hoffman, vilken kille! Känner dom väl.

Det är nu inte bara människor som väcker känslor. Även Melodifestivalen gör det. Jag uppskattar verkligen LizzYs direktrapportering på fb även om hon naturligtvis har helt fel. Det var dock inte det som det här skulle handla om, utan mitt hatobjekt nummer ett. Ohotad etta eftersom inget annat kommer upp i hatnivå, förutom

strumpbyxor!

Gudars skymning, vad jag hatar strumpbyxor. Att sätta på sig ett par (!) sådana känns ungefär som att pressa ner sig i en skokartong, utan syre men med en massa ohyra. När jag har lyckats åla mig in i eländet, får jag andnöd och det börjar klia överallt. De är ju för övrigt så himla känsliga att de måste behandlas med silkesvantar, annars går de sönder. En glömd vante, en liten flisa på en nagel och det springer en maska värd hundratalet kronor. Plus ett förstört humör. Och eventuellt en saboterad festkväll.

Jag hatar strumpbyxor. Nu är det sagt. Och jag skäms inte ett dugg.
Det sägs att allt och alla man möter i livet, är en del av livets läxa. Man är fullärd när man lärt sig att möta allt med kärlek. Jag blir aldrig fullärd. Så länge strumpbyxan finns kvar ska jag hata. Och älska att hata.

Varning! Håll i dig för det här kommer att bli oroligt!
Oroligt? Alltså tråkigt? Inte nödvändigtvis.

Det här med o som förled är inte alldeles lätt. Men som norrlänning vet man att det är vansinnigt praktiskt och användbart. Men man måste kanske vara född med o-et i ryggraden för att alltid förstå.

Om jag säger "här var det fint och städat", är ju betydelsen glasklar. Likaså "men oj, så dammigt och ostädat". Inga problem så långt. Men - och det här är vanligt förekommande - "oj, så ostökigt det var här", vad innebär det? Om det är stökigt, då har man ostökat, den saken är klar. Att stöka till är en sån där onödigt lång fras, som vi förkortar till "ostöka". Men har man redan ostökat, då bör man se till att stöka till annars blir det ogörligt att vistas där. Ska man då ge ett barn beröm för att det har ostökat eller ska vi be barnet att stöka till i sitt rum?

Svaret är enkelt: vi använder det som situationen kräver.

- Har du handlat mjölk?
- Nej, jag har ovarit på affären.

- Jag har ostigit upp.

- Du sa att nyckeln skulle sitta i låset men den var oi.

- Är du inte klar än?
- Nej, jag har okissat.

eller
- Är du inte klar än?
- Jag ska bara tvärkissa.

Här tvärgör vi det mesta. Jag ska tvärfara till stan och tvärhandla tvärt. Kan vi också dra till med för tydlighetens skull. Om man skulle ha ett uns fantasi, skulle man kunna se en som tvärgår framför sig. Hur långt kommer den? Och kommer den någonsin fram till målet? Att se den som tvärkissar, vill man helst inte. Då kan man bli blöt.

Att sätta ett o framför ett ord, måste inte innebära en motsats, som exempelvis van kontra ovan (om man nu inte avser en stor kontra en liten bil). Det kan även vara så vitt skilda saker som skuld och oskuld. "Nej, jag har betalat så nu har jag en oskuld". Det låter inte bra. Alls.

Jag är maka. Innan jag gifte mig var jag omaka. Min man är mogen och oboy . . . :)

Nej, nu får jag ge mig men jag varnade för att det skulle bli oroligt. Eller hur? Så du får skylla dig själv om du känner dig ostökig i huvudet. Då är det bara att tvärlära sig norrländska. Hur osvårt som helst.

Om jag nu vore en sån som gör sig lustig över andras belägenheter, skulle jag väl förmodligen skriva något ironiskt om den nya prinsessans namn, Estelle, Herman Lindqvists bestörtning över namnvalet: "det låter som en nattklubbsdrottning" och kungens glädjeord "det betyder mycket för oss i familjen". Antagligen skulle jag raljera över kungens nattklubbseskapader och insinuera att det är han som ligger bakom valet av namn.
Men sån är ju inte jag.

I stället ska jag fortsätta att ägna mig åt att fundera över pengars värde. Jag begriper mig inte på det. Alltså, ett land, vi kan kalla det Grekland, har så bottelöst dåliga finanser att bankrutten är nära om inte andra länder lånar ut pengar till dem. I augusti 2011 hade landet 350 miljarder euro i statsskuld och sen har den bara ökat.

Men hallå! Real Madrid betalade 92 miljoner euro när de köpte Cristiano Ronaldo. Priset på Zlatan var 250 miljoner euro när Barcelona köpte honom från Inter. Men sen blev det en reducerad summa eftersom Inter tog en annan spelare som delbetalning. Resten blev bortkastade pengar. Om du frågar mig.

Idrottsmän tjänar nåt så in i helskotta med pengar. Det är tennis, golf, hockey, fotboll och annat som har råd att ösa miljoner och miljarder över de aktiva och deras klubbar. Hur går det till? Om nu Grekland hade några fotbollsspelare av rang, skulle de kunna bilda ett lag, ägt av staten, och sen sälja spelarna, en efter en, och vips vore statsskulden ett minne blott. Men nu har de väl inte tillräckligt med spelare av rang, tyvärr.

Hörde att Spanien var i riskzonen också. Men det landet har massor av bra fotbollsartister. Om jag var äckligt rik, skulle jag gärna köpa Carles Puyol till Medle SK och på så sätt slå två flugor i en smäll.

Jag fattar inte hur det kan finnas pengar i oerhörda mängder på vissa ställen och inga alls på andra. Kom inte och säg att det är vi anhängare som trissar upp priserna på idrottsutövare. Vi vill se stjärnor in action. Jo, men vi vill åka till Grekland och semestra också.

Äsch, jag inser att min hjärna inte har kapacitet att förstå ekonomi på en högre nivå än hushållets men vad jag förstår är att vissa är värda mer pengar än andra. Men vad är då pengar värda? Är det också olika på olika håll?
Ska man hålla på med sånt här en fredagseftermiddag? Hur kom jag in på det? Var det när jag satt och skrev inköpslistan till dagens matshopping? Sallad, tomater, rödlök, oliver och fetaost. Grekisk sallad! Tack, Grekland, för den. Bara att ni har spridit den över världen är värt en rejäl sänkning av statsskulden. Tycker jag. Men så begriper jag ju ingenting heller.

Så har vi då fått vår prinsessa. Skönt att allt gick bra och att pappan verkade nöjd med henne. Det var ju tur.

Många kommentarer fälls när barn föds men en av de klockrenaste jag har hört var när en alldeles nybliven pappa sa: Alltså, det är så overkligt. Ett barn? Ett barn! Jag hade inte blivit mer förvånad om det kommit en cykel".

Undrar hur det barnet blev till??

Att födas till att vara en kunglig höghet, kan inte vara tvärlätt. Speciellt inte om hon är tronföljare. De andra kungligheterna kan ju glida fram i en gräddfil och bara vara högheter, var de än är. De kan köra för fort och parkera hur fel som helst, till och med vråla fram i bil på en cykel- och gångväg utan att polisen tar dem i örat. Det får inte tronföljaren. Hon eller han måste vara fläckfri och oantastbar. Vilket jobb! Vilket liv. Vilken beskuren frihet.
Där går det inte att lita på att Via Colour eller Ariel ultra tar bort alla fläckar, som vi andra kan göra. Fläckar är en del av livet, sägs det. Men vilket liv har då Victoria? Och kungens fläckar tvättar före detta bäste vännen bort, han skyr inga som helst fläckborttagningsmedel för att hålla kungens gloria glänsande och ren. Och vad får han till tack? En uppsägning av vänskapen från kingen, med omedelbar verkan. Otack är världens lön. Åtminstone om man tittar från gräsrotsnivå upp mot högheter men dit upp är det så långt att vi ramlar baklänges om vi ens försöker. Så det är väl lika bra att låta bli.

En annan pytteliten tjej har haft det tufft i dag. Hon heter Cassi och är en blandras mellan två småraser och ett ryskt spett. Egentligen ska det vara tysk spets men en av lillhussarna hade inte uppfattat det hela riktigt rätt, därav den tvärsäkra och med pondus framförda upplysningen att deras nya valp hade ett ursprung från ett ryskt spett. I dag har hon varit till veterinären och tagit bort tandsten. Bara det är ju plågsamt nog men dessutom upptäcktes det att en framtand satt löst så den drog de bort. Nu läspar hon när hon skäller. Hon har inte direkt varit skräckinjagande förut och det lär väl inte bli bättre nu.

Såg att det var fullt pådrag nu på gissningstävlan gällande den nyföddas namn. Jag är mer spänd på vad hon ska heta i efternamn. Blir det Westling, tro? Det gäller att ha rätt namn när man ska leva upp till något stort.
Cassi heter Galaxi i efternamn. Det är respektingivande. Så länge hon är tyst.

Är det någon som vet vad det är för likhet mellan Barnen från Frostmofjället och James Bond?
Svar: Jo, jag har hört talas om dem men aldrig sett dem.

När det gäller herr Bond så blev det väl bara så från början att jag aldrig hade det rätta intresset för att gå på bio och se honom. Sen blev det liksom en grej. Nu är det ett löfte från mig till mig att jag aldrig ska se en Bondfilm. Ibland ger jag sådana. Bara för att kolla hur mycket jag är att lita på.

Barnen från Frostmofjället har jag verkligen inget emot. Den filmen skulle jag vilja se. Eller, varför det egentligen? En svartvit rulle med dålig ljudkvalitet och en tragisk handling, vad jag förstår. Mår jag bättre av det?

Nu är vi framme vid kärnpunkten. Eller "agge bortur katta" som man också kan säga. I dag är det så inne med feel good. Det är böcker, musik, mat, ja, allt som man kan må så där ljuvligt bra i kropp och själ av. Det är väl bra, tycker du? Självklart. Det jag kan reservera mig emot är att det behövs en sådan kategori. Vad gör livet med oss? Mot oss? Är det inte en mänsklig rättighet att få må bra? Ska det behövas en vrå att krypa in i där vi får mysa och njuta och där själen får läka? Har tillvaron verkligen blivit sådan att livets realitet får oss att må dåligt? Jag tror det.

Om du får höra hundra gånger att du är duktig, fin, vacker, bra etc och en gång att du har gjort ett fel, vad är det du minns? Just det. Om vi tvingas se och lyssna på nyheterna varje dag och matas med våld, krig, död etc då spelar det ingen roll om de i slutet på programmet, kommer med en liten "solskenshistoria", exempelvis en ankfamilj som får hjälp av polisen med att korsa en gata. Bilden av polisen är likafullt den som slår med batong mot oskyldiga demonstranter. Har jag fel?

Det är jättebra med feel good. Vi behöver massor. Jag har hittat två TV-program, 112  på liv och död och 112 Luftens hjältar. Egentligen skulle jag inte behöva fler program. Nej, vad säger jag? Nu blev det tokigt. Men Vinterstudion, La Liga, Elitserien, Serie A och de andra är ju såna feel good-program som jag bara tar för givna. Förutom dem skulle jag klara mig med 112-varianterna. Spänning, klokhet, medmänsklighet, tragik, kunskap, erfarenhet, trygghet, ja, de innehåller allt. Gör mammor och minimodeller det? Jag bara undrar.

Jag har en sjukdom som begränsar mig. Ibland mer, ibland mindre. Men på nåt sätt får den finna sig i att vara i bakgrunden för jag har så mycket annat som gör att I feel good.

Så kom den då till slut, fettisdagen. Den dan då vi med godare samvete än normalt ska vräka i oss semlor, fettisdagsbullar, hetväggar och allt vad de heter, de förföriska bullarna som har mandelmassa och grädde i generösa mängder. Borde ha.

Vi köpte var sin och ilade hem till kaffebryggaren som var laddad till tänderna. Så togs den första tuggan och ja, vad hände egentligen? Ingen smak, inget florsocker på taket, minimalt med mandelmassa men grädden fanns där. Och bullen var torr!

I morgon är det askonsdagen. Då ska alla botgörare kläs i aska. Jag vet ett bageri som kan få ett tips om att ändra sin utstyrsel i morron.

De semlor som vi har tjuvätit innan, har varit jättegoda - och betydligt billigare. Men det är klart, ska man baka den enorma mängd som krävs just i dag, måste man kanske starta tidigare än vanligt och då hinner bullen bli torr, florsockret smälta bort, kardemumman förintas, mandelmassan flyta ut och rinna iväg och priset stiga i höjden.
Ja, jag är sur.

Äh, jag struntar i att det är fettisdag nu och koncentrerar mig på att det är lördagseftermiddag i stället. I går, måndag/fredag, blev allt perfekt. Maten, myset och målen. Man kan väl säga att både SAIK och vi hade en givande måltid. Sen såg vi "30 grader i februari" och tänkte på våra vänner som befinner sig i Thailand, där även serien utspelas, och har insektsbett, magsjuka, småspiksregn i åtta mil på moped och hemlängtan. Ja, ja, de har även rapporterat vansinnigt god mat, tokbilliga priser, ljuvliga bad i sköna hav, glada och trevliga människor men det bryr vi oss inte så mycket om. Vi har ju nästan en plusgrad och takdropp så, kom igen bara!

Eftersom det är lördag i dag så är det ju givetvis onsdag i morron. Askonsdagen, remember. Men det är också den 22 februari och bokreastart! Yes! Nu händer det saker. En del av våra böcker har åkt ut ur bokhyllan och ner i påsar. Tanken är att de ska skänkas till någon second hand men . . . Vi får se. Det är som att lämna bort sina vänner till okända. Och sånt bjuder mig verkligen emot.

Jag har också skrivit en bok. Den ligger i byrålådan. Mognar kanske. Den handlar nämligen om döden, är rolig och sann. Kan det vara möjligt, tro?

Det är måndag. Klockan är 10.45. Om precis en timme börjar helgen.

Jo så är det. Mannen har alltså jobbat lördag, söndag och då blir det helg med mysmiddag i dag - och kanske i morron också. Helgen slutar ju inte förrän onsdag mitt på dagen och sen är bara torsdagen i vägen innan det är helg igen. Ibland artar det sig riktigt bra.

I dag är det också den 20 februari. År 1918 föddes min far just den här dagen. År 2018 blir hans yngsta dotter passionär. Ja, ja, pensionär då, om det ska vara så formellt. Men det är liksom inte min grej, att vara formell och det är någonting som jag har ärvt från honom. Jag minns ett bröllop, där det ställdes formella krav. De närmaste skulle bära frack och långklänning. Min far var närmast. Jag har aldrig sett honom så plågad och ändå hade han svår värk. Enbart kragen var tillräcklig för att han mer än gärna skulle ha bytt den mot två år i fängelse. Men han var tapper och höll ut hela dagen och kvällen. Att han sen inte pratade på ett par dagar efter det, vet jag inte om det berodde på syrebrist med fördröjd verkan eller om hans stämband hade klämts ihop men när han började prata igen sades det icket ett ord om fracken. Då var joggingbyxorna och rutigskjortan på igen men för mig skulle livet aldrig mer bli detsamma för jag hade sett min far i frack och sedan dess älskar jag pingviner. Inte för att jag vill påstå att det har nåt direkt samband . . .

Ärligt talat så trodde jag aldrig att en förälders kärlek till sitt barn kunde vara så stor att något såndant kunde ske. Jag anser nog att jag älskar mina barn över vanvettets gräns men skulle de be mig att ha mössa på mig vid något officiellt sammanhang, skulle jag neka. Och det var vad jag trodde att pappa skulle göra också när han ombads att vara formell och bära frack. Men han var en man av överraskningar. Inte en man av ord. Han lärde mig att man kan visa kärlek på många olika sätt.

I går trodde jag att jag fick en kärleksförklaring när Affe, sex år, kom och strök mig bakpå låret och klappade lite försiktigt. Men så sa han:
- Det här, det är riktiga fläskkotletter det!

Jag borde väl ha blivit förnärmad men jag kunde inte hejda det hjärtliga skrattet. Sen la jag armarna om honom och vi kramades medan han blåste ett huckrande fniss i mitt öra.

Kärlek behöver inte vara ord. Inte heller kramar och pussar. Kärlek kan vara delat skratt.

Det var någonting som min far lärde mig att förstå. Men att man inte kan skratta i frack, det fick han mig också att inse. Så i dag, när han skulle ha fyllt 94 år, ska vi fira honom med en god middag, ett gott vin, NorrlandsGuld och hockey iförda mysbyxor och Hadelövtröja (jag!). Av kärlek.

Grattis farsan! (-san är en japansk ändelse som betyder "vän", har jag fått lära mig)

"Vilken sovmorron! Fick rusa i pyjamas till skyddsrummet för bomblarmet gick! Väntar på info var bomberna föll".

 

Så skrev hon i morse på Facebook, min gamla klasskompis från Balder. Hon bor i Israel sedan trettiotalet år tillbaka. Där trivs hon. Jag begriper ingenting.

När natthimlen lyses upp här hos oss, är det norrskenet, där de ofödda barnens själar leker, och som jag är så fascinerad av. Det är inte granater som briserar. När det mullrar och smäller här, är det åskan. Den som jag är så rädd för. Det är inte bomber som faller. När larmet går här, första måndagen i månaden, är det för att göra alla vansinniga, speciellt de som är ute på stan. Det är inte en signal som säger att vi måste skyndsamt förflytta oss till ett skyddsrum.

Okej då, jag ljög. Vårt larm är faktiskt till för en annan sak än att göra oss vansinniga men det är ändå den enda konsekvensen av ljudet. Vi tar det inte på allvar. Inte som Kicki och hennes familj och vänner.

För några somrar sedan, när hon var hemma på besök, satt vi i stadsparken och pratade. Hon frågade varför jag alltid tvärnekade så fort hon förde frågan på tal om vi inte skulle komma och hälsa på dem i Israel.

- Det är så lugnt nu, ni kan känna er helt trygga, sa hon.

Dagen efter small det. I hennes stad. Ingen av hennes nära och kära blev skadade men ett par gånger har det varit nära. Väldigt, väldigt nära. Ändå verkar inte tanken på att flytta till Sverige finnas.

- Man anpassar sig, säger hon.

 

Det är där vi har det. Jag har lite svårt med anpassningen. När jag provbodde i Västerås i två och ett halvt år, trivdes jag alldeles utmärkt med nya vänner, arbetskamrater och jobb men jag anpassade mig aldrig. Skogen såg inte ut som min hed därhemma. Vintern var grå och slaskig. Jag hackade på att de sa "oppanpå" men pladdrade friskt om "frammanför" och "bakanför", som vi säger härhemma.

Nu, när jag sedan länge är återbördad till My Hometown, kan jag inte anpassa mig till snön. Inte heller till myggen. För att inte tala om mörkret . . . Men jag har ju själv valt att bo här så jag borde ju anpassa mig. Eller hur?

 

Jag tror att sanningen är den att jag inte vill. Jag måste ha något att reta mig på för om jag inte hade det, skulle jag förmodligen upptäcka hur mycket jag älskar Norrland, Västerbotten, Skellefteå, Selsfors och Brunnsgatan. Och det går ju inte för sig. Då blir jag alldeles för tacksam och det ska man inte vara. Inte om man har åska som mullrar, norrsken som brinner på himlen och larm som testas för medborgarnas säkerhets skull. Sånt skit. Aldrig får man då känna sig trygg. Man kanske skulle flytta.

 

 

När jag hör 60-talsmusik då sjunger jag med för full hals. Då sitter textraderna som smäck, bara att hämta från ryggmärgen. Sitter vi dessutom i bilen och lyssnar på Radio Skellefteå, som har ett helt fantastiskt busbra utbud av just den musiken, då är jag i extas. Mannen tycker att det är bättre att jag sjunger än att jag slutar, för då vet han vad som komma skall. Förhöret.
"I don´t care what they say, I wont stay in a world without love..."
- Vilka är det som sjunger, frågar jag och spänner ögonen i honom.
Efter en snabb, men djup, suck, svarar han:
- Beach Boys. Som alltid.
- Nej men det är ju Peter and Gordon, säger jag mästrande, och fortsätter:
- Och vem är Peter bror till?
- Kalle Anka, svarar han snabbt utan betänketid.
- Men skärp dig nu, han är ju bror till Jane Asher, eller Jane Aschel, som jag föredrog att kalla henne, bitter av svartsjuka eftersom hon var Paul Mc Cartney´s flickvän då det begav sig.

Så hörs ett långdraget tjut från radion och jag tjuter av glädje tillbaka.
"Somebody´s taken Maria away, tut tut tut tut - tut tut tut ...."
- Vilka är det där då? Det vet du!
- Beach Boys, säger han och lyser upp.
- Men herremin, det är ju Tom, Mick and the Maniacs. Tommy Körberg och Mikael Johansson. Å, min favvolåt. Jag har alltid tyckt att Micke hade härligare röst än Tommy, fortsätter jag som om dom och jag vore nära bekanta.

Ibland försöker jag mig på att sjunga andrastämman på vissa refränger och det tycker mannen om för då är jag så koncentrerad att jag glömmer bort Förhöret. Jag och en andrastämma. Då förstår du hur illa han tycker om Förhöret och hur mycket han tycker om mig.

Det där med texter är knepigt. Jag har en svåger som har som målsättning att lära sig EN textrad och sen köra hårt med den. När man har hört "Å den lilla vita duvan" (punkt, slut) ett trettiotal gånger under en dag, är man färdig att strypa den stackars fågeln. Men värst är ändå den textraden han inte har lyckats lära sig, däremot den tillhörande melodislingan, kors i taket, och som han "sjunger" på ett låtsasspråk samtidigt som han d-a-n-s-a-r. En dans som är nåt mellanting mellan hula-hula och spasmiska ryckningar. Det gäller bara att gilla läget.

Nånstans i slutet av 80-talet började texterna växa ifrån mig. Jag höll krampaktigt fast vid Smokie men var till slut tvungen att släppa taget när till och med Ulf Lundell helt slutade artikulera och sjöng alla ord med stela läppar, uttänjda till öronen.

Men - på sommaren 2002 landade den. Låten med en text så självklar att jag inte ens behövde lära mig den.
"Tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig, för jag trodde du fanns där och väntade mig, ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött för att möta den vackraste männska jag nånsin mött........"

Och det var inte heller Beach Boys.

Nu känner jag mig så där jobbig igen. Vore det nån annan som pladdrade på som jag, skulle jag antagligen tycka att den personen skulle skaffa sig ett liv. Men nu är det som det är och jag har fått parrelationer på hjärnan.
Inte mänskliga sådana utan, ja, låt mig ta det från början:

I morse när jag hade duschat och skulle klä på mig, började jag som vanligt med ett par trosor. Ett par?? Så var det igång. Jag tittade runt i sovrummet och såg ett par jeans, ett par kalsonger (på golvet) och ett par dammtussar (också på golvet). Halvklädd rusade jag in till min kära vän, ordboken, och slog upp "par". Där fick jag veta att det betyder "två som hör ihop". Ok, då måste jag ju fundera vad som hör ihop på jeansen och har ett antal av två. Benen. Solklart. Samma sak med trosan och kalsongen. Men högre upp i atmosfären krånglade det till sig. Varför heter det inte ett par behåar? Där är ju onekligen också allt som oftast två som hör ihop. Kupor.

Så - iklädd ett par trosor, en behå och ett par glasögon .... stopp! Där har vi det igen. Då återgår vi, för allmänhetens trivsels skull, till påklädningen. Ett par leggings, en långtunika och ett par sockar. Jädrar så mycket det finns som hör ihop. Sockarna har dessvärre inte fattat det, utan skiljer sig åt i tvätten och parar sig med vem som helst. Rätt som det är försvinner de också, eller rättare sagt den ena, och kommer aldrig mer tillbaka. Förrän man efter tre månaders irritation över en enkelsocka i lådan, brutalt kastar bort den, då dyker den förlorade socken upp i ett hörn inuti ett påslakan. Det är så dags då.

Men nu ska jag upphöra med såna funderingar - åtminstone till i morron. Jag måste skaffa mig ett liv och inte bli upprörd intill vansinnets gräns bara för att det för andra gången annonseras om hemhjorda fetaost biffar i tidningen! Jag klagar inte på annonsören, jag klagar på tidningarna som avskaffar korrektur och textgranskning. Sådärja, då var jag igång igen då. Jag skulle ju skaffa mig ett liv, var det föreslaget.

Måste bara nämna ett par saker till.
Jag känner en som låg vaken nästan hela förra natten och räknade. Han hade tänkt på vad de sa på TV-nyheterna om en sparkad chef som skulle få två tredjedelar av sin lön ända fram till pensioneringen. Då var han först tvungen att uppskatta hennes ålder och för enkelhetens skull, bestämde han att hon var 60. Han började med 57 men det var för ojämnt så hon fick åldras snabbt. Sen uppskattade han hennes månadslön till ett lagom jämnt, högt belopp, delade det i tre, multiplicerade svaret med två och sedan gånger tolv och på det gånger fem. Och allt detta skulle han hålla i minnet. Inte konstigt att han inte hade tid att sova.

Vem sa att jag skulle skaffa mig ett liv?

Du Reinfeldt, jag måste berätta en sak för dig.
Jag hörde i går en professor som sa att varannan svensk kommer att drabbas av demens. Förstår du vad det innebär? Nähä, men då ska jag tala om det för dig.

Av två stycken som är satta till att bevaka säkerheten vid Barsebäck är en strax under pensionsåldern 75 år och dement!

I ett operationsteam som ska utföra en avancerad hjärtoperation är minst en åtminstone 75 år (läkare brukar älska sitt jobb) och dement.

En artonåring sätter sig vid ratten i en körskolebil och till höger om sig har han/hon en före detta grovjobbare, vars kropp tagit stryk och som omskolat sig vid 60 men som nu tyvärr blivit dement trafikskolelärare.

Vaddå? Tycker du att jag hårdrar (det heter faktiskt så, inte hårddrar)? Du har helt rätt! Men det gör jag för att jag tror att det kommer att bli så. Likaväl som det verkar som att du tror att det går att dra ner på antalet vårdplatser för gamla och sjuka. Skulle inte du kunna ta kontakt med Yngve Gustafson i Umeå och lyssna till vad han har att säga? Om du nu lyssnar på någon som vet. Inte bara tror.

Och nu över till någonting helt annat.

I dag har Valentin namnsdag. Det brukar automatiskt innebära att det är Alla Hjärtans Dag. Men så är det inte i år. Jag har nämligen bestämt att vi stryker den. Orsaken är att det finns alldeles för många dagar. Kanelbullens dag infaller ju som alla vet den 4 oktober. Handduksdagen firar vi med pompa och ståt den 25 maj. Ostkakans dag högtidlighålls i alla hem den 14 november. Men - den dag som jag personligen tycker är minst uppmärksammad men som borde höjas statusmässigt är definitivt den 14 mars. Pi-dagen. Alla som någon gång gått i skolan ett par dagar minns just det magiska, matematiska 3,14. Pi. Hur många korsordslösare har inte haft nytta av det kunnandet? Att det sedan är en intressant namnsdag det datumet, gör inte saken mindre firarvärd. Ja, ja, och din födelsedag, Jerker. ;)

Näpp, inget firande i dag inte. Jo, om Skellefteå AIK vinner mot Växjö och Barca sin Champions Leaguematch förstås. I övrigt firar jag alla mina hjärtan alla dagar på året. Ibland med en present. Nån gång med nåt nybakat. Lite då och då med en god middag. Eller bara med en kram. Men alltid, alltid med tacksamhet över att de finns.

Det var halt och jag skulle nog ha gjort halt innan jag blev halt.

Vilken tur att jag inte kommer från ett främmande land och ska lära mig svenska, då hade jag inte begripit mycket av föregående mening. Men nu vet jag att den betyder att i går, efter all skön vinteridrott på TV, kände vi ett behov av frisk luft och en spänstig kroppsrörelse, så vi bestämde oss för en promenad. Jag hade halkiga skor, eller så var det vägen som var halkig, och efter bara ett hundratal meter började jag känna smärta under höger fot. Det knöt sig och brände. Men vi hade sett ut en slinga som skulle gås och dessutom såg jag en skylt längre fram som jag ville veta mer om - så vi fortsatte. Det var inte så bra. Och skylten var dessutom helt ointressant. Ondare och ondare gjorde det i foten men nu var det inte så långt hem. När vi var ungefär femtio meter från huset frågade mannen om han skulle hämta bilen. Naturligtvis fnös jag till svar.
I morse kunde jag knappt stödja på foten.
Precis det sa den första meningen.

Vi har ändå varit och skottat fram stugan i dag. Närmare sanningen är att mannen skottade och jag åkte skridskor inomhus i jakt på eventuella spår efter små inkräktare, som brukar leva rövare i stugan på vintern. Nu fanns det inga tecken på att de vare sig hade  haft party där eller sovit ruset av sig. Det beror förhoppningsvis på att vi har en råttvakt installerad. Nejdå, vi har inte anställt nån katt med Securitasmössa, utan det är en elektrisk grej som låter fasansfullt. Inte för oss men för mössen. Tror vi i alla fall men vi kan ju inte vara säkra eftersom vi inte hör ljudet. Äh, bara det håller borta de ovälkomna gästerna så spelar det ingen roll.

Dock finns det än ingen ren- och älgvakt som fungerar. Vi får finna oss i att äppel- och körsbärsträden blir ansade på ett sätt som vi inte själva skulle ha valt och som gör att de aldrig växer på höjden, bara på bredden. Nu hade en älg varit på lönnen men förmodligen fått en ljuslykta, som jag låter hänga kvar i trädet under vintern, i huvudet för skadorna var inte så stora, så kanske har jag på egen hand uppfunnit en älgvakt att ta patent på. Synd bara att jag inte kom på det innan nån älgskalle åt upp den rönnportal som jag jobbat så ihärdigt med.

I dag har jag också haft privatchaufför på en köra-runt-och-söka-efter-den-perfekta-grejen-som-jag -inte-vet-hur-den-ser-ut-runda. Det underlättade för mig men var tydligen en prövning för honom för han somnade som ett litet barn när vi kom hem. Jag undrar om han har känt sig ledig på sin lediga dag? Det ska jag fråga honom om när jag väcker honom, eller varför inte strax före. Det brukar bli så himla roliga svar då.

Jag säger bara: Mats Sundin.
Nu är han störst. Visserligen kommer hans tröja att hänga jämte andra storheters som Tumba, Lasse Björn och Börje Salming men det är inte det jag menar. Jag struntar fullständigt i hur många matcher de har spelat, hur många mål de har gjort, hur många medaljer de har och så vidare. Det han har gjort nu, visar mer på en storhet baserad på ödmjukhet.
Att skänka dryga två miljoner till forskning inom medicin är att visa medmänsklighet på ett sätt som inte många har möjlighet att göra men många, som har möjlighet, inte har en tanke på att göra.

Jag bugar mig, Mats Sundin.

Säkert finns det fler som gjort bra saker utan att de nämnvärt uppmärksammats. Men jag har ibland funderat på vad de gör med sina pengar, de här tokrika. Jag misstänker att de har tråkigt. Att kunna köpa vad som helst, när som helst måste vara hur tråkigt som helst. Att aldrig få längta. De kan göra vad de vill och önskar. Huvva så trist. Att aldrig få planera och se fram emot.

De kan köpa en hel bokhandel om de vill läsa. VA??? KAN dom det? Nä, nu börjar det likna nåt.
Visserligen tycker jag att det är lite kul med bokrea men ofta ser jag ju nyutgivna böcker som jag bara måste läsa och då vore det ju kul att bara gå in i sin egen bokhandel och hämta dem.
Tyvärr är det ju försent för mig att bli ett välbetalt proffs i någon idrott men jag var på g i Västerås. Slutade dock precis innan proffskontrakten började komma. Tvärt. Jag var med i Asea-Atoms damfotbollslag och gjorde en inspark (jodå, från sidolinjen, inte inkast i den serien) som skruvade sig i en vid båge och damp ner precis på foten till en medspelare som bara hade att peta in den i mål! Då la jag av. När jublet hade lagt sig, stod jag fortfarande kvar och funderade hur i sjutton det hade gått till. För att ingen skulle kräva att jag skulle göra om det i någon match, slutade jag med fotbollen direkt efter slutsignalen och började med handboll i stället. En match. Då bröt min kompis, som också gjorde sin debut, ett finger och jag anmälde mig genast som frivillig till att åka med henne till sjukhuset. Iförd matchtröja. Det var tufft. Men någon mer handboll blev det inte.

Jag är fullt nöjd med de idrottsskador jag har - "sjukt hängiven" - och jag tycker mycket om att längta. Att planera. Att se fram emot (när boken kommer i pocketupplaga, till exempel). Men jag tycker också mycket om det Mats Sundin har gjort.
En av Sveriges absolut största hockeyspelare.

Logikens mästare, Alfred sex år, kom in i köket där jag stod och stekte köttbullar.
- Köttbullar, sa han skeptiskt. Jag tycker inte om köttbullar.
- Nej men åååå, kved jag, vad tycker du om då, vad skulle du vilja ha i stället??
- Jag tycker inte om nånting, svarade han, så nog kan jag äta köttbullar.

Ibland blir jag vimmelkantig av hans resonemang.

I fredags var vi och lyssnade på en annan underhållare. Maria Möller, bördig från Hednäs (får aldrig missas att påpekas). En av de få som lyckats bli profet i sin egen hemstad, hon hade tre utsålda föreställningar på Nordanåteatern. Tänk dig. Jisses, vilket omfång den kvinnan har, och då menar jag inte kroppsligt, där har hon krympt betydligt, utan resursmässigt. Hon kan imitera både kvinnor och män, hon kan sjunga allt från opera till hårdrock och hon är rolig! Dessutom är hon stark och vacker. Lyfter lätt som en plätt 95 kilo. En typisk hednäsare, med andra ord. . .

Den hednäsare som jag känner allra bäst, han spelade i sin ungdom i ett band som hette Michael and the Moondogs. De repade aldrig och hade, tursamt nog, inte en enda spelning men han hade långt här och elgura så vad mer kunde begäras?

Förutom att det kommer många osedvanligt trevliga och kompetenta människor från Hednäs och tvillingbyn Hedfors, har jag också insett att talesättet om att alla vägar bär till Rom, måste vara en feltolkning. Jag har åkt åtminstone fem olika vägsträckningar som alla till slut har mynnat i Hednäs. En del går runt, runt på en massa småvägar medan andra går genom vackra bondebygder. En går faktiskt från vår sommarstuga och en annan från Teds och Linas hus i Kusmark. Nånstans antar jag att de möts men jag har aldrig kunnat uppfatta var, så jag bara hänger med och blir totalt bortkollrad. Men när vi kör in på, numera lillebror Pers gård, då känner jag igen mig. Fråga mig inte bara från vilket håll vi har kommit!

Nej, det är alls inte bara storstäderna som kan föda fram riktiga stjärnor. Även i de pyttesmå byarna kan en slumrande talang finnas, det gäller bara att ge plantan möjligheter att blomma vare sig det gäller hockey, författarskap, teater eller sång. Michael and the Moondogs vissnade redan som stickling. Men rötterna finns kvar.

I Hednäs.

Alla ni som undrat; jo vi vann! På den ena trisslotten vann vi 75 kr och på den andra 25 gånger 2. Så det blir till att lösa in och få nya och sen leva i oliiiidlig spänning tills vi kommer ihåg att skrapa. Det är faktiskt så att vi brukar glömma bort det. Då kunde man ju kanske tro att vi inte bryr oss, att vi så att säga är ekonomiskt oberoende eller nåt. Skulle tro det, va.

Det beror nog mer på att vi har så mycket att göra. Det kör liksom ihop sig. Det ska drickas kaffe, lösas korsord, ut och jaga det där som vi inte vet men som blir perfekt när vi ser det, läsas nyheter på webben, planeras middag och kollas på Text-TV. Puh!

Eftersom mannen alldeles för ofta jobbar helg, gör vi helg av vardagen. Då blir det mysmiddag. Mina barn har uppfattat men inte begripit. De driver med oss. Sonen sa till sin syster att "det är inte lätt att hitta en dag när mamma och Staffan är tillgängliga och inte ska mysstäda ur kylskåpet eller mystvätta bilen eller nåt annat mysigt".

Detta dementerar jag å det kraftigaste! Vi har mysmiddag, punkt och slut. Ibland har vi pratmiddag också. Då kan vi sitta ett par timmar och prata om allt mellan himmel och jord medan vi äter. Men det berättar vi inte för våra barn. Då får vi väl på skallen för det också.

I går, tisdag, hade vi helg. Och mysmiddag. Och eftersom den här veckan är så förtvivlat tråkig - ingen elitseriehockey - såg vi en film som vi fick av söt-Molly i julklapp. En VB-film. Så skrev Staffan på sina gamla VHS-filmer förr i tiden och hans söner trodde alltid att det betydde Väldigt Bra ända tills de såg en och blev grymt besvikna. Inte var den väl bra heller! Nä, sa deras far, vem har sagt det? DU! svarade de, du har ju skrivit VB på den. Jo, men i faderns värld betydde förkortningen verklighetsbaserad . . .
Gårdagens film var både VB och VB så det blev en myskväll, trots utebliven sport.

Det där med förkortningar kan vara kul. Jag jobbade en gång med ett gäng vitvarureparatörer. Det innebar idel överraskningar. När de ringde upp sina kunder, skulle de anteckna på ordersedeln om de inte fick svar (E S) - ej svar - eller om de inte, trots överenskommelse, inte var hemma (E H) - ej hemma -. En dag hamnade en alldeles ny och fräsch förkortning på mitt bord: V L. Då min fantasi tröt, gick jag till montören och frågade vad den förkortningen betydde. "Vart less", svarade han och såg vääääldigt trött ut.
En annan förkortade bokstavligen en kaffekopp, nja, alltså, inte bokstavligen med bokstäver utan med handkraft. Han blev så tvärarg när kaffet var slut, att han slängde koppen i väggen, varvid den halverades. Efter det fick han alltid bara en H K. Halv kopp.

Okej, spänningen finns alltså kvar när det gäller förstärkning eller ej till pensionskassan. Nya Trisslotter ska införskaffas i dag. F F. Fortsättning följer.

Influensa A, influensa B, svininfluensa och vinterkräksjuka. Vi har mycket att se fram emot. . .
Och så pensionen förstås. Nu har de orange kuverten kommit igen. Men de berättar att jag, tvärtom, inte har mycket att se fram emot. När det gäller pengar, alltså. Men det ligger fyra Trisslotter och väntar på att mannen ska komma hem och vi kan utföra en gemensam skrapning. Jag har till och med försett mig med en orange skrapmojäng, dels för att utmana kuvertet, dels för att det verkar vara vårens färg. Tack för det, förresten!

Jag gillar orange. Svart. Vissa grönfärger. Ibland gult. Nu ska de dessutom blandas å det frejdigaste. Vi ska gå omkring som levande regnbågar om modebranschen får som den vill. Och det brukar den få. För den tillhör Marknaden.

M som i makt
A som i allsmäktig
R som i rik
K som i känslokall
N som i nyckfull
A som i aldrig vilande
D som i dominant
E som i enväldig
N som i normgivande

Är det nån som har sett den? Nähä, men ändå är det den som bestämmer allt över oss. Det var länge sedan som en marknad innebar nånting trevligt, ett ställe att gå till för att roa sig, träffa folk, fynda, lockas och smaka. Det är andra tider nu. Nu bestämmer Marknaden vad vi ska göra och köpa.

Jag ger mig tusan på att de nya skrämselrönen om hur farligt det är att äta korv och pastej, beror på att Marknaden har insett att den accelererande LCHF-dieten har orsakat slagsida på försäljningen av livsmedel till charkdelens fördel och så kan vi ju inte ha det. Vi ska ju ha ett köttberg som vi inte vet var vi ska göra av.

Vi struntar högaktningsfullt i skrämselpropagandan, mannen och jag. Han äter korv och jag äter leverpastej. Nästan varje dag utsätter vi oss för livsfara. Ända tills försäljningen av grönsaker har blivit för hög och varningstrianglar sätts ut på tomater och gurka. Men då trotsar jag igen! Jag ska ha gurka till mina pastejsmörgåsar, vad än Marknaden har att säga. Åtminstone de år som är kvar fram till pensionen. Då blir det vatten och bröd. Det berättar det brandgula kuvertet. Om nu inte Trisslotterna vill annat.

I morse var det minus 30,5 grader utanför vårt köksfönster. Ventilen i sovrummet är täckt med is. Jag ler. Ett kallt sovrum är det bästa jag vet. Det finns de som inte helt delar min uppfattning men det finns ju filtar.

Stort pådrag för i dag skulle SM i vintersimning hållas här i stan. 25 meter fritt, tror jag. Visst hade jag en tanke på att anmäla mig men sen såg jag att man var tvungen att bära mössa så det sket sig, liksom. I stället valde vi att stanna inne och se på vinteridrott på TV. Surprise!!
De alpina åkarna hade masker för ansiktet, skidskyttarna hade rosa och blå grejer för näsan, kinder och örsnibbar. Längdåkarna hade tjocka halskragar uppdragna även över ansiktet och tjocka mössor neddragna över ansiktet så Marit Björgen fick gräva fram sitt segerleende nånstans i skarven. Visst är de tappra?
Men jag såg en helt vanlig människa som också var tapper. Han var ute med sin hund. Kopplet var sträckt som en bogserlina och hunden höll högsta hastighet med husse hängande efter, så gott han kunde. Han skulle nog också ha behövt ansiktsmask för 30 graders kyla blir ju fruktansvärt mycket kallare när man springer i 80 kilometers hastighet.

Tänk, vilken tur att man inte är hund. Eller hundägare - längre. Visst var det mysigt att ha en kompis som hette Pia, Pia II (dålig fantasi), Dossan och Kia. Ludde var ingen kompis, han åt upp sexton mössor på en vinter. Förutom en hel hundkorg till efterrätt. Tanja var inte heller nån bästis. Hon var ögontjänare. Dessutom försökte hon på ett aggressivt sätt få med sig en två meter lång piassavakvast in i en liten hundkoja. Hon hade också  som största glädje och fritidsintresse att smyga sig in i mors stora blombänk, stå absolut stilla några sekunder innan hon snurrade som den värsta centrifug runt, runt, åttio varv i sekunden, medan en kaskad av gladiolus och lejongap steg mot himlen. Men hade hon gjort nåt? Inte då. Hennes ögon var oskyldigt bruna och hon förstod inte alls varför vi var så arga.

Jag är glad över att få vara människa, få gå på toaletten inomhus och precis när jag själv vill. Jag får äta den mat som jag själv har bestämt och jag kan gå ut och in som jag behagar. Jag behöver inte ha koppel och jag får skälla på vem jag vill. Jag behöver inte vifta på rumpan och se glad ut när någon har varit ute med soporna och kommit in igen efter en evighet på tre minuter. Så - vad har jag att klaga över? 30,5 grader kallt? Sällan! Inte så länge det är varmt inne. Förutom i sovrummet.

Det finns vidskeplighet, det finns skrock och det finns tvångstankar. I olika graderingar. Har du, till exempel, sett på tennis och Rafael Nadal någon gång? Då har du sett en som ställer sina dricksflaskor med millimeterprecision på golvet, en som gör hoppsansasteg ibland och drar fötterna efter sig ibland, exakt uträknat. För att inte tala om proceduren med att slita sig i byxan baktill, som att frigöra den från "något" den fastnat i, stryka håret bakom öronen och torka sig i ansiktet (jag är för fin för att skriva torka bort snor från näsan). Alltså, den mannen kan inte vara lätt att leva med.

Alla har vi väl nåt mystifikt för oss, stort eller litet, ja, utom jag då. Jag spottar inte när jag ser en svart katt för jag kan inte spotta. Jag lägger visst nycklar på bordet, annars glömmer jag var jag har lagt dem. Om jag går under en stege? Ja, inte går jag då någon lång omväg i stället. Jag tar inte i trä heller om jag varit tuff och förutspått något, det räcker med att jag kliar mig i skallen.

Mannen, däremot, han tror benhårt på ritualer. Eller jag kanske ska säga, en ritual. När Skellefteå AIK spelar måste han dricka en NorrlandsGuld för att hjälpa dem att vinna. Om vi inte är på Arenan förstås, då räcker det med en kopp kaffe. Men om vi är hemma och ser på TV och matchen är en lördag, behövs en per period och en i reserv utifall att det blir förlängning. Vardagsmatcher då går det bra för SAIK även om det bara blir en NorrlandsGuld att smutta på under hela matchen. Visst är det konstigt?

I går höll det på att gå åt pipsvängen - för SAIK. Du vet inte hur nära det var att de skulle tappa matchen. När de ledde med 2-0 och det syntes tydliga tendenser till att spelet började vända till Solnas (ajkiffs) favör, då hämtades en burk med guldfärg och röd text. Ett sprätt, ett pys och ett kluckkluck i glaset följdes av en telefonsignal! Mitt i matchen! Och eftersom det var hans mobil som ringde, var han ju tvungen att svara. Det var någon som behövde bilskjuts hem i den 25-gradiga kylan. Kunde han ...?
Han slets mellan lojaliteter. Men bara en liten stund, sen sa han att han självklart ställde upp.
En blick på mig sa att jag nu hade ett ansvar. Men fyy sjutton, var jag inte tvungen att dricka upp hans NorrlandsGuld - för SAIKs skull. Och han fick mitt glas med Guldus. Ingen av oss njöt. Men Skellefteå AIK vann och även om de inte förstår det så var det min förtjänst. Vad gör man inte för att hjälpa sitt lag?

Jag har inte än vågat ge luft åt den undran jag har, nämligen; Hur vet han att NorrlandsGuldet går till Skellefteå? Och inte till Luleå? Eller kanske Ö-vik ....? Timrå kan vi räkna bort men det finns ju även en del som hävdar att Brynäs är ett Norrlandslag. Nej, jag tycker nog att Guldus är ett lika säkert hjälpmedel. För att inte tala om min tröja som jag måste ha på mig, med texten: Du och jag, Hadelöv. Tillsammans mot guld.
Även om han inte står i målet, är han min favorit. BiB. BästiBåset.
Att jag har den tröjan på mig, har inget med vidskeplighet att göra. Bara samhörighet.

Nu måste jag göra en gallupundersökning (och med det menas inte en undersökning från gallan och uppåt, som någon trodde för länge sen...)

Jag har fått höra att jag skriver för långt. En del ids inte läsa allt och hoppar sålunda över hela bloggen. Andra vågar inte tjuvläsa den på jobbet, det tar för lång tid och kan upptäckas. Någon saknar bilder.

Att jag skriver väl långt, inser jag. Men jag har också insett att det inte är en blogg jag skriver, utan kåserier är nog närmare till hands. Och - jag skriver i första hand för att jag mår så bra av det men det är ju självklart att det är jätteskoj om andra också tycker om svamlet.

Jag började en gång i tiden mitt professionella skrivandet som kåsör, sen har det blivit recensioner, reportage, krönikor, noveller, romaner och annat men jag har hela tiden längtat tillbaka till kåserierna - även om det inte längre är på det professionella planet. Därför blir det så förbaskat långt, det jag skriver. Inga dagboksanteckningar här inte. Måste bre ut mig å det grövsta. Sån är jag.

Men - jag är öppen för förändringar. Så min gallupundersökning går ut på att få veta vad du tycker, du som just nu tydligen läser min "blogg" och gör mig glad. Ska jag försöka begränsa mig? Ska jag skriva mindre ofta? Frågan om jag ska lägga in bilder ingår inte i undersökningen för det har jag bestämt att jag inte ska göra. Det blir ju i så fall mycket publicerande av nära och kära och de ska få ha den integritet de själva önskar ha. Själv avskyr jag att fotograferas, det blir så himla tydligt att verkligheten har en annan uppfattning än min fantasi. :-)

Skriv gärna en kommentar här eller på facebook. Det är faktiskt nästan så att jag tigger om det.

Nej, om man skulle ta och tänka positivt en stund. Det behövs för jag har läst Aftonbladets rubriker och de gör ingen människa glad. Om människan inte är sadist eller pervers alltså, då finns det mycket att glädja sig åt. Jag säger bara Malmö. Det räcker. Resten är lika hemsk och värre ändå.

Positiva nyheter säljer inte, så resonerar tidningsmakare och fläskar på med världskrigsrubriker om det så bara är ett vanligt snöoväder som ska komma in över landet. Dessutom ska det kombineras med Sibirienkyla. Hela 15 till 16 grader. Jesses ligen!

Jag ska göra en egen tidning. Så här skulle rubrikerna kunna se ut:

I dag får vi se solen en stund!

Skellefteå AIK vann en arbetsseger med exceptionell offervilja mot Färjestad.

Svåger, 66 år i dag, grattis!, mer vältränad än han visste.

Ska till Annika på middag i kväll.

I kväll spelar både Milan och Barcelona TV-matcher.

Skulle jag sälja några ex tro? Nä, just det, ingen vill läsa om positiva saker. Vi, läsare, har oss själva att skylla. Vi är blodtörstigare än vi vill erkänna. Och skadeglada. (Har du sett bilderna på prinsessan Birgitta förr och nu?) Men VEM är det som har vunnit 136 miljoner? Säkert nån maffiagangster som definitivt inte är i behov av pengar. Va? Vad säger du? En sjukpensionär? Men vad ska en sjukpensionär med så mycket pengar till? Helt bortkastat! Vaddå, ung sjukpensionär, ensamstående med tre barn? Så himla typiskt! Aldrig är det nån vanlig människa, som jag, som får vinna mycket pengar. Jag skulle verkligen behöva 136 miljoner.

Visst ja, jag skulle ju bara tänka på bra, roliga och glada saker. Som att jag ligger femma på Giddes lista och "där kommer du alltid att vara". Jiipiii!! I morron är det skidskytte och hockey. På fredag kommer Barry och Armi (svåger och svägerska) och vi ska gå och njuta av en föreställning med Maria Möller - född och uppvuxen i Hednäs, precis som Barry, Staffan och Per. De blev stjärnor de också, fast kanske inte på scenen som Maria. I går klippte jag mig och nästa gång jag ska göra det är det den 12 mars! Mars!! Jiipiii!! Jag har städat i dag. Behöver bara "ta golven" i morgon.
Herremin, så mycket det finns att glädja sig över - så länge man undviker aftontidningarna.