saltatochkryddat

Jag säger bara: Mats Sundin.
Nu är han störst. Visserligen kommer hans tröja att hänga jämte andra storheters som Tumba, Lasse Björn och Börje Salming men det är inte det jag menar. Jag struntar fullständigt i hur många matcher de har spelat, hur många mål de har gjort, hur många medaljer de har och så vidare. Det han har gjort nu, visar mer på en storhet baserad på ödmjukhet.
Att skänka dryga två miljoner till forskning inom medicin är att visa medmänsklighet på ett sätt som inte många har möjlighet att göra men många, som har möjlighet, inte har en tanke på att göra.

Jag bugar mig, Mats Sundin.

Säkert finns det fler som gjort bra saker utan att de nämnvärt uppmärksammats. Men jag har ibland funderat på vad de gör med sina pengar, de här tokrika. Jag misstänker att de har tråkigt. Att kunna köpa vad som helst, när som helst måste vara hur tråkigt som helst. Att aldrig få längta. De kan göra vad de vill och önskar. Huvva så trist. Att aldrig få planera och se fram emot.

De kan köpa en hel bokhandel om de vill läsa. VA??? KAN dom det? Nä, nu börjar det likna nåt.
Visserligen tycker jag att det är lite kul med bokrea men ofta ser jag ju nyutgivna böcker som jag bara måste läsa och då vore det ju kul att bara gå in i sin egen bokhandel och hämta dem.
Tyvärr är det ju försent för mig att bli ett välbetalt proffs i någon idrott men jag var på g i Västerås. Slutade dock precis innan proffskontrakten började komma. Tvärt. Jag var med i Asea-Atoms damfotbollslag och gjorde en inspark (jodå, från sidolinjen, inte inkast i den serien) som skruvade sig i en vid båge och damp ner precis på foten till en medspelare som bara hade att peta in den i mål! Då la jag av. När jublet hade lagt sig, stod jag fortfarande kvar och funderade hur i sjutton det hade gått till. För att ingen skulle kräva att jag skulle göra om det i någon match, slutade jag med fotbollen direkt efter slutsignalen och började med handboll i stället. En match. Då bröt min kompis, som också gjorde sin debut, ett finger och jag anmälde mig genast som frivillig till att åka med henne till sjukhuset. Iförd matchtröja. Det var tufft. Men någon mer handboll blev det inte.

Jag är fullt nöjd med de idrottsskador jag har - "sjukt hängiven" - och jag tycker mycket om att längta. Att planera. Att se fram emot (när boken kommer i pocketupplaga, till exempel). Men jag tycker också mycket om det Mats Sundin har gjort.
En av Sveriges absolut största hockeyspelare.