Skaffa dig ett liv, Maude
Nu känner jag mig så där jobbig igen. Vore det nån annan som pladdrade på som jag, skulle jag antagligen tycka att den personen skulle skaffa sig ett liv. Men nu är det som det är och jag har fått parrelationer på hjärnan.
Inte mänskliga sådana utan, ja, låt mig ta det från början:
I morse när jag hade duschat och skulle klä på mig, började jag som vanligt med ett par trosor. Ett par?? Så var det igång. Jag tittade runt i sovrummet och såg ett par jeans, ett par kalsonger (på golvet) och ett par dammtussar (också på golvet). Halvklädd rusade jag in till min kära vän, ordboken, och slog upp "par". Där fick jag veta att det betyder "två som hör ihop". Ok, då måste jag ju fundera vad som hör ihop på jeansen och har ett antal av två. Benen. Solklart. Samma sak med trosan och kalsongen. Men högre upp i atmosfären krånglade det till sig. Varför heter det inte ett par behåar? Där är ju onekligen också allt som oftast två som hör ihop. Kupor.
Så - iklädd ett par trosor, en behå och ett par glasögon .... stopp! Där har vi det igen. Då återgår vi, för allmänhetens trivsels skull, till påklädningen. Ett par leggings, en långtunika och ett par sockar. Jädrar så mycket det finns som hör ihop. Sockarna har dessvärre inte fattat det, utan skiljer sig åt i tvätten och parar sig med vem som helst. Rätt som det är försvinner de också, eller rättare sagt den ena, och kommer aldrig mer tillbaka. Förrän man efter tre månaders irritation över en enkelsocka i lådan, brutalt kastar bort den, då dyker den förlorade socken upp i ett hörn inuti ett påslakan. Det är så dags då.
Men nu ska jag upphöra med såna funderingar - åtminstone till i morron. Jag måste skaffa mig ett liv och inte bli upprörd intill vansinnets gräns bara för att det för andra gången annonseras om hemhjorda fetaost biffar i tidningen! Jag klagar inte på annonsören, jag klagar på tidningarna som avskaffar korrektur och textgranskning. Sådärja, då var jag igång igen då. Jag skulle ju skaffa mig ett liv, var det föreslaget.
Måste bara nämna ett par saker till.
Jag känner en som låg vaken nästan hela förra natten och räknade. Han hade tänkt på vad de sa på TV-nyheterna om en sparkad chef som skulle få två tredjedelar av sin lön ända fram till pensioneringen. Då var han först tvungen att uppskatta hennes ålder och för enkelhetens skull, bestämde han att hon var 60. Han började med 57 men det var för ojämnt så hon fick åldras snabbt. Sen uppskattade han hennes månadslön till ett lagom jämnt, högt belopp, delade det i tre, multiplicerade svaret med två och sedan gånger tolv och på det gånger fem. Och allt detta skulle han hålla i minnet. Inte konstigt att han inte hade tid att sova.
Vem sa att jag skulle skaffa mig ett liv?
Inte mänskliga sådana utan, ja, låt mig ta det från början:
I morse när jag hade duschat och skulle klä på mig, började jag som vanligt med ett par trosor. Ett par?? Så var det igång. Jag tittade runt i sovrummet och såg ett par jeans, ett par kalsonger (på golvet) och ett par dammtussar (också på golvet). Halvklädd rusade jag in till min kära vän, ordboken, och slog upp "par". Där fick jag veta att det betyder "två som hör ihop". Ok, då måste jag ju fundera vad som hör ihop på jeansen och har ett antal av två. Benen. Solklart. Samma sak med trosan och kalsongen. Men högre upp i atmosfären krånglade det till sig. Varför heter det inte ett par behåar? Där är ju onekligen också allt som oftast två som hör ihop. Kupor.
Så - iklädd ett par trosor, en behå och ett par glasögon .... stopp! Där har vi det igen. Då återgår vi, för allmänhetens trivsels skull, till påklädningen. Ett par leggings, en långtunika och ett par sockar. Jädrar så mycket det finns som hör ihop. Sockarna har dessvärre inte fattat det, utan skiljer sig åt i tvätten och parar sig med vem som helst. Rätt som det är försvinner de också, eller rättare sagt den ena, och kommer aldrig mer tillbaka. Förrän man efter tre månaders irritation över en enkelsocka i lådan, brutalt kastar bort den, då dyker den förlorade socken upp i ett hörn inuti ett påslakan. Det är så dags då.
Men nu ska jag upphöra med såna funderingar - åtminstone till i morron. Jag måste skaffa mig ett liv och inte bli upprörd intill vansinnets gräns bara för att det för andra gången annonseras om hemhjorda fetaost biffar i tidningen! Jag klagar inte på annonsören, jag klagar på tidningarna som avskaffar korrektur och textgranskning. Sådärja, då var jag igång igen då. Jag skulle ju skaffa mig ett liv, var det föreslaget.
Måste bara nämna ett par saker till.
Jag känner en som låg vaken nästan hela förra natten och räknade. Han hade tänkt på vad de sa på TV-nyheterna om en sparkad chef som skulle få två tredjedelar av sin lön ända fram till pensioneringen. Då var han först tvungen att uppskatta hennes ålder och för enkelhetens skull, bestämde han att hon var 60. Han började med 57 men det var för ojämnt så hon fick åldras snabbt. Sen uppskattade han hennes månadslön till ett lagom jämnt, högt belopp, delade det i tre, multiplicerade svaret med två och sedan gånger tolv och på det gånger fem. Och allt detta skulle han hålla i minnet. Inte konstigt att han inte hade tid att sova.
Vem sa att jag skulle skaffa mig ett liv?
Kommentarer
Postat av: Karin
Du har ju redan ett extraliv - Blogg-Maude:-))) Fortsätt med det. Snart kan du ge ut en "Bloggarna i mitt liv bok".
Postat av: Gun
Sluta skriv nu Sys, för bättre än så här kan det inte bli!!
Postat av: Maude
Karin säger fortsätt, Gun säger sluta. Vad ska jag göra? Jag går en gyllene medelväg (eller Medleväg, som vi brukar skoja till det)och fortsätter att skriva men jag slutar skriva bra! Ok? :)
Trackback
