saltatochkryddat

När jag hör 60-talsmusik då sjunger jag med för full hals. Då sitter textraderna som smäck, bara att hämta från ryggmärgen. Sitter vi dessutom i bilen och lyssnar på Radio Skellefteå, som har ett helt fantastiskt busbra utbud av just den musiken, då är jag i extas. Mannen tycker att det är bättre att jag sjunger än att jag slutar, för då vet han vad som komma skall. Förhöret.
"I don´t care what they say, I wont stay in a world without love..."
- Vilka är det som sjunger, frågar jag och spänner ögonen i honom.
Efter en snabb, men djup, suck, svarar han:
- Beach Boys. Som alltid.
- Nej men det är ju Peter and Gordon, säger jag mästrande, och fortsätter:
- Och vem är Peter bror till?
- Kalle Anka, svarar han snabbt utan betänketid.
- Men skärp dig nu, han är ju bror till Jane Asher, eller Jane Aschel, som jag föredrog att kalla henne, bitter av svartsjuka eftersom hon var Paul Mc Cartney´s flickvän då det begav sig.

Så hörs ett långdraget tjut från radion och jag tjuter av glädje tillbaka.
"Somebody´s taken Maria away, tut tut tut tut - tut tut tut ...."
- Vilka är det där då? Det vet du!
- Beach Boys, säger han och lyser upp.
- Men herremin, det är ju Tom, Mick and the Maniacs. Tommy Körberg och Mikael Johansson. Å, min favvolåt. Jag har alltid tyckt att Micke hade härligare röst än Tommy, fortsätter jag som om dom och jag vore nära bekanta.

Ibland försöker jag mig på att sjunga andrastämman på vissa refränger och det tycker mannen om för då är jag så koncentrerad att jag glömmer bort Förhöret. Jag och en andrastämma. Då förstår du hur illa han tycker om Förhöret och hur mycket han tycker om mig.

Det där med texter är knepigt. Jag har en svåger som har som målsättning att lära sig EN textrad och sen köra hårt med den. När man har hört "Å den lilla vita duvan" (punkt, slut) ett trettiotal gånger under en dag, är man färdig att strypa den stackars fågeln. Men värst är ändå den textraden han inte har lyckats lära sig, däremot den tillhörande melodislingan, kors i taket, och som han "sjunger" på ett låtsasspråk samtidigt som han d-a-n-s-a-r. En dans som är nåt mellanting mellan hula-hula och spasmiska ryckningar. Det gäller bara att gilla läget.

Nånstans i slutet av 80-talet började texterna växa ifrån mig. Jag höll krampaktigt fast vid Smokie men var till slut tvungen att släppa taget när till och med Ulf Lundell helt slutade artikulera och sjöng alla ord med stela läppar, uttänjda till öronen.

Men - på sommaren 2002 landade den. Låten med en text så självklar att jag inte ens behövde lära mig den.
"Tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig, för jag trodde du fanns där och väntade mig, ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött för att möta den vackraste männska jag nånsin mött........"

Och det var inte heller Beach Boys.