Underbara underhållare
Logikens mästare, Alfred sex år, kom in i köket där jag stod och stekte köttbullar.
- Köttbullar, sa han skeptiskt. Jag tycker inte om köttbullar.
- Nej men åååå, kved jag, vad tycker du om då, vad skulle du vilja ha i stället??
- Jag tycker inte om nånting, svarade han, så nog kan jag äta köttbullar.
Ibland blir jag vimmelkantig av hans resonemang.
I fredags var vi och lyssnade på en annan underhållare. Maria Möller, bördig från Hednäs (får aldrig missas att påpekas). En av de få som lyckats bli profet i sin egen hemstad, hon hade tre utsålda föreställningar på Nordanåteatern. Tänk dig. Jisses, vilket omfång den kvinnan har, och då menar jag inte kroppsligt, där har hon krympt betydligt, utan resursmässigt. Hon kan imitera både kvinnor och män, hon kan sjunga allt från opera till hårdrock och hon är rolig! Dessutom är hon stark och vacker. Lyfter lätt som en plätt 95 kilo. En typisk hednäsare, med andra ord. . .
Den hednäsare som jag känner allra bäst, han spelade i sin ungdom i ett band som hette Michael and the Moondogs. De repade aldrig och hade, tursamt nog, inte en enda spelning men han hade långt här och elgura så vad mer kunde begäras?
Förutom att det kommer många osedvanligt trevliga och kompetenta människor från Hednäs och tvillingbyn Hedfors, har jag också insett att talesättet om att alla vägar bär till Rom, måste vara en feltolkning. Jag har åkt åtminstone fem olika vägsträckningar som alla till slut har mynnat i Hednäs. En del går runt, runt på en massa småvägar medan andra går genom vackra bondebygder. En går faktiskt från vår sommarstuga och en annan från Teds och Linas hus i Kusmark. Nånstans antar jag att de möts men jag har aldrig kunnat uppfatta var, så jag bara hänger med och blir totalt bortkollrad. Men när vi kör in på, numera lillebror Pers gård, då känner jag igen mig. Fråga mig inte bara från vilket håll vi har kommit!
Nej, det är alls inte bara storstäderna som kan föda fram riktiga stjärnor. Även i de pyttesmå byarna kan en slumrande talang finnas, det gäller bara att ge plantan möjligheter att blomma vare sig det gäller hockey, författarskap, teater eller sång. Michael and the Moondogs vissnade redan som stickling. Men rötterna finns kvar.
I Hednäs.
- Köttbullar, sa han skeptiskt. Jag tycker inte om köttbullar.
- Nej men åååå, kved jag, vad tycker du om då, vad skulle du vilja ha i stället??
- Jag tycker inte om nånting, svarade han, så nog kan jag äta köttbullar.
Ibland blir jag vimmelkantig av hans resonemang.
I fredags var vi och lyssnade på en annan underhållare. Maria Möller, bördig från Hednäs (får aldrig missas att påpekas). En av de få som lyckats bli profet i sin egen hemstad, hon hade tre utsålda föreställningar på Nordanåteatern. Tänk dig. Jisses, vilket omfång den kvinnan har, och då menar jag inte kroppsligt, där har hon krympt betydligt, utan resursmässigt. Hon kan imitera både kvinnor och män, hon kan sjunga allt från opera till hårdrock och hon är rolig! Dessutom är hon stark och vacker. Lyfter lätt som en plätt 95 kilo. En typisk hednäsare, med andra ord. . .
Den hednäsare som jag känner allra bäst, han spelade i sin ungdom i ett band som hette Michael and the Moondogs. De repade aldrig och hade, tursamt nog, inte en enda spelning men han hade långt här och elgura så vad mer kunde begäras?
Förutom att det kommer många osedvanligt trevliga och kompetenta människor från Hednäs och tvillingbyn Hedfors, har jag också insett att talesättet om att alla vägar bär till Rom, måste vara en feltolkning. Jag har åkt åtminstone fem olika vägsträckningar som alla till slut har mynnat i Hednäs. En del går runt, runt på en massa småvägar medan andra går genom vackra bondebygder. En går faktiskt från vår sommarstuga och en annan från Teds och Linas hus i Kusmark. Nånstans antar jag att de möts men jag har aldrig kunnat uppfatta var, så jag bara hänger med och blir totalt bortkollrad. Men när vi kör in på, numera lillebror Pers gård, då känner jag igen mig. Fråga mig inte bara från vilket håll vi har kommit!
Nej, det är alls inte bara storstäderna som kan föda fram riktiga stjärnor. Även i de pyttesmå byarna kan en slumrande talang finnas, det gäller bara att ge plantan möjligheter att blomma vare sig det gäller hockey, författarskap, teater eller sång. Michael and the Moondogs vissnade redan som stickling. Men rötterna finns kvar.
I Hednäs.
Kommentarer
Trackback
