Ibland blir det bara så sjukt

Så har vi varit till doktorn då. Nej, inte jag förstås, det sades att jag inte behövde det eftersom jag inte har nån feber.  Men mannen fick en akuttid, så jag agerade feberfri chaufför och väntsalsobservatör i över en timme medan de höll kvar maken bakom de stängda gråvita dörrarna. Ibland läste jag en tidning från september 2010, ibland halvsov jag, för jag är ju faktiskt sjuk jag också! men mest såg jag människor komma och gå.

När mannen till slut släpptes ut, hade han ett prydligt sjukintyg med sig som sa att han hade luftvägsinfektion, hög sänka och nåt annat som jag har glömt kolla vad det betyder. Han vet inte heller men han lider av det. Så det hörs.

Det var ordning och reda på både recepten och intyget. Väldigt formella och tråkiga. Annat var det när han, för flera år sedan, hade ont i en ljumske och fick tid hos en läkare som inte hade svenska som sitt modersmål. På det sjukintyget stod det: "Ont i vänster ljumiske. Smärtar mest när han kliver av".

Som jag rodnade! Fastän jag visste att han garanterat hade beskrivit det som att det gjorde mest ont när han hade suttit och skulle stiga upp, för så var sanningen and nothing but the truth. Dessutom hade läkaren, på den rad där det stod "Prognos - kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga i nuvarande arbete?" satt ett stort och ordentligt kryss i Nej-rutan.

Jag var med när maken lämnade det intyget till sina kvinnliga chefer. DET var inte kul. Jo, för dom var det alldeles tydligt det men inte för oss. Speciellt inte för mannen som inte fick den empati han borde ha haft när han kom med ett sjukintyg . . . Råhårda typer, de där cheferna.

Nu får han dock medkänsla från alla håll. Han har ju feber också. När jag klagade för honom att ingen tog min sjukdom på allvar, sa han att han minsann visste hur sjuk jag var. Jaså, sa jag lite frågande och lite gladare.
- Du har ju inte ens pratat om mellandagsrean och då vet jag att du är dålig, sa han och på nåt sätt kändes det som bra. Fy rackarn, så dålig jag är. Måste vara.

I natt hade jag en feberfri dröm om att jag fick en hel massa besök och hade just ingenting att bjuda på förutom ljusugnsbröd och julskinka så jag gjorde mackor så svetten lackade. På golvet låg en gul labrador och såg på mig. Plötsligt sa den: Jag känner en gris som tycker väldigt mycket om skinka.

Jag är inte sjuk! Jag har i alla fall ingen feber!!

Kommentarer
Postat av: Karin

Ja nog förstår att sjukintyget roade cheferna..Jag känner ju till dom :) Och en annan sak: Du är helt oslagbar i ditt bloggande Maude. Det förgyller dessa mulna snöiga dagar=) God fortsättning på det nya året

2012-01-03 @ 12:08:48
Postat av: Lizzy eller Lizzie som du föredrar att kalla mig

Hihi, dina drömmar...de är ju för härliga!

2012-01-03 @ 12:22:06
Postat av: Karin

Ljumsken!!!! Oslagbar kommentar som jag tackar för att du levererade på din blogg. Hälsa Staffan att han oxå ska krya på sig och det blir nog halva, halva reapriset om du väntar tills du kan snurra runt i affärerna:-))

2012-01-03 @ 14:01:20
Postat av: Maude

Tack Karin! Tack Lizzie, som jag föredrar att kalla dig (men VEM kan det vara som kallar min dotter Annie för Anny???) och Tack KarinLå! Ni är så gulliga och det gör mig så inspirerad. Kramis

2012-01-04 @ 10:29:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0