saltatochkryddat

Lördag, sista dagen i mars. Underbart! I morron börjar april, den månad då det händer saker! Vi har vinter ena dagen och överrumplas av sommar nästa dag. Metervis med snö, som "aldrig kan tina bort", slukas av underjorden över en natt och vips har man glömt den.

Det är inte bara i naturen det händer saker snabbt. På ett par veckor har Mio, snart tre år, gått från regional till internationell. Senast vi träffades pratade han svenska med Kusmarksbrytning (det är sånt som vi stadsbor ibland inte förstår) men nu i torsdags, var hans första ord till mig: En garde! samtidigt som han höll upp ett minilitet legosvärd mot min näsa.
En stund senare satt han på ett bord, höll takten med hela kroppen och rappade: I like to move it, move it, I like to move it . . .

Ibland hinner man liksom inte med.

Arwen, snart sex år, tyckte väldigt mycket om de havrekakor som farmor hade bakat men föreslog artigt att "nästa gång är det bättre om de inte går sönder så mycket". Ja, jag fattar inte vad som hände, jag följde ju mors recept slaviskt med två kkp havregryn (vaddå koppar? Vi har ju muggar men okej då), ett kryddmått bikarbonat (kryddmått? Mått jer he?) och en knivsudd vaniljsocker (knivsudd?) och sedan grädda i lagom medelstark värme. Och ändå föll de sönder! Dock - inget ont som inte har nåt gott med sig; nu har jag en burk fylld med havreströssel i frysen. Kan vara bra att ha.

I hockeyvärlden händer saker också snabbt. När dom inte tar sex perioder på sig att vinna, vill säga. I går var kvällen njutbar. Våra AIK-are kom in på isen i full fart och sen stannade de aldrig. Så ska det se ut! Och Brynäs slog Färjestad igen. Bara en sån sak. Jag gör som Anders Forsberg; hoppas på en final mellan Skellefteå AIK och Brynäs. DÅ jäsiken ska jag hata Brynäs. I går älskade jag dem. Kärleken är beständig men föremålen växlar. När det gäller idrott, alltså.

När det gäller Gideon, Alfred, Arwen, Mio och Molly, barnbarn och bonusbarnbarn, ändrar jag mig aldrig. Inte på något språk. Jag älskar er. I love you. Je t´aime. Harremin vå i älschk je. I evigheters evigheters evighet.

Nu ska jag koka palt. Kanske försöka mig på att baka nåt. Men då får det bli nåt med äggvita i. Den funkar nästan som klister. Bara man inte överdoserar. Äh, jag läser en bok i stället! Det är ju match i morron igen och jag spelar som bäst när jag har vilat mig i form.

Vaknade i går med onda aningar. Inte konstigt alls, eftersom, dels, mitt uppskjutna tandläkarbesök skulle bli av, dels semifinalmatch nummer två mot Gnaget väntade.

När jag satt i väntrummet hos tandis, besannades mina aningar när han fick syn på  mig, gjorde vågen och sa glatt: "Det här ska bli roligt!" Han hade alltså laddat.
Efter att ha försökt smörja honom med diverse komplimanger, vilka föll platt då han inte är mottaglig för sådant, han ger alltid sig själv de bästa komplimangerna, tvingades jag möta mitt öde. Jag visste att det hade försvunnit några flisor från en tidigare lagning och hade inga större förväntningar på att han skulle missa dem.
- Den här fixar vi till, sa han och plockade fram borrar, slamsug, plastspiral med gurgelljud och en sköterska med dammsugare.
När min mun var fylld till bristningsgränsen började han med utfrågningen. Alltså, VET du hur vansinnigt irriterande det är att få massor med frågor, och ibland rena felaktiga påståenden, som man inte kan bemöta med annat än "öö" eller "ää", när man i själva verket skulle behöva en smärre föreläsning för att få karln att förstå.

Sen var det dags för den motbjudande tandstensborttagningen. Jag förstår inte varför han måste le under hela proceduren? När jag så äntligen trodde att det var klart och suckade lättat, sa han glatt "Nu blir det värre" och plockade fram en sjörövarkrok. Och började vissla.

Han kände sig nog ovanligt oövervinnerlig i går - ett tag. Sen la jag fram mitt trumfkort. Nu är han rädd igen. Och jag gick visslande, lättad och lycklig därifrån.

Den euforin räckte ända fram till dess att Solna gjorde mål efter en och en halv minut av matchen.

Sådana brutala kast mellan hopp och förtvivlan, som alla SAIK-are genomlevde i går, måste ha genererat utslag på seismografen i Uppsala. När matchen var slut och den nya matchen i matchen började, var jag så färdig att jag kraxade fram en fåfäng önskan om Koskenkorva. Inte spriten, förstås, utan Kimmo, han som avgjorde mot LHC i sjätte perioden år 2009. Men jag fick lida - inte i det tysta, det ska gudarna veta - i en hel evighet ända tills våran Jimmie klev fram och gjorde slut på eländet. Inte Koskenkorva, inte Absolut men definitivt resolut.

Jag tog min bok och började läsa för att "gå ner i varv", när vi hade lagt oss. Efter tretton sidor insåg jag, till min stora förvåning, att det inte stod ett enda ord om Bellemare, utvisningar, missade målchanser, nej, inte ens ett ord om Viktor Fasth, fastän det var det jag läste om. Helt plötsligt klarnade blicken och jag såg namn som Sigrid, Säbjörn och Alrik. Det var medeltid och Bothild hade just fött en son och för det fick hon ett vackert halsband i guld av sin make.
Jag la ifrån mig boken, insåg att det var nattetid och att vi var ett steg närmare guldet, vi också. Dessutom är mina tänder hela, all tandsten är borta och pengarna likaså. Men jag är nöjd. Mycket nöjd.

I morron är en annan dag. Då ska vi vara pigga och alerta igen så att vi förhoppningsvis spöar Solna redan under ordinarie matchtid. Och jag ska inte behöva ödsla några krafter på att diskutera om Bellemare uttalas Bellmar eller Bellmär. Och det dessutom med munnen full av verktyg. Sånt tar på krafterna. Jag vet precis vad idrottsmän och -kvinnor menar när de säger "jag har det i kroppen men jag får inte ut det". Frustrationen måste få ett utlopp. Därför bakade jag kubbar, mjuk pepparkaka, mockarutor och gjorde en grekisk köttfärsrätt i ugn, när jag kom hem från tandläkaren. Familjen hälsar och tackar, Lage!

Det smattrar mot rutan! Vårens första riktiga regn. Nu far snön en fulfärd. Jippii!!

Åsa gillar regn. Åsa gillar snö.
Jag gillar en regnskur när den behövs. Jag gillar snö på julkort.
Man måste inte vara lika för att gilla varann.

På tal om att gilla så har jag på  senare tid kommit ihåg någonting som min far sa till mig, i min ungdom. Förmodligen var jag väl olyckligt kär nåt så in i hästväg, med tårfyllda ögon och bristande aptit, annars skulle pappa aldrig ha t-a-l-a-t. Om känslor.
Vi satt vid köksbordet en dag, när han plötsligt, nästan ilsket, sa:
- Kom ihåg att det är viktigare att vara älskad, än att älska.

Det har gått några år och några kärlekar sen dess. Någonting, kan ha varit en boktitel, fick mig att minnas hans ord, efter så lång tid. Nu kände jag att jag skulle ha god lust att diskutera hans påstående med honom, vilket av naturliga skäl inte låter sig göras.
Alltså tog jag det med Alfred. Han är det närmaste min far jag kan komma när det gäller diskussioner och argumentationsteknik. Jag tog honom med överraskning:
- Affe, får jag fråga dig en sak?
- Vad?
- Vilket tycker du är viktigare; att någon älskar dig eller att du älskar nån?
Även en snartsjuåring har rätt att tänka en stund, men så kom det:
- Det är viktigare att älska nån.
- Varför är det viktigare?
- Jo, för att om nån älskar mig, då är det ju inte säkert att jag känner den känslan men om jag älskar nån, då känner jag den känslan och det är ju den som är mysig.

------------------

Käre far, i din himmel. Här nere på jorden finns din överman, Westerman. Det argument han anförde, har du inte en chans att knäcka. Men jag vet vad du säger; "ja men det var ju det jag sa". Okej, vi säger väl det, för den här gången - också.

-----------------

Jag lyckades pricka av exakt rätt tillfälle att fråga Alfred, för att få ett seriöst svar. Hade jag väntat en halv minut längre, hade svaret lika gärna kunnat bli nåt i stil med:
- Det viktigaste? Är att få prutta!

Nåja, kanske inte det viktigaste men tämligen naturligt. För vissa. Själv har jag haft en pryd inställning till fenomenet, så pryd att jag själv blev överrumplad av ljudet, EN gång när barnen var i åtta-tioårsåldern. Ungarna blev minst sagt lika förvånade men inte värre än att brodern gav systern order "Skynda dej, ring till Hans och Lisa och säg att mamma har pruttat". Det är viktigt att dela alla stora händelser i ens liv med sina bästa vänner.

Men någon mer sådan händelse att rapportera, inträffade inte. Det fick bli smärre nyheter i fortsättningen. Som att vi skaffat hund, till exempel. Eller att mammas bil brunnit upp. Smågrejer, bara.

Om det skulle snurra till i skallen, beror det inte på att jag är utmattad efter febern. Tvärtom, jag är friskare än jag varit på länge för jag har tillbringat en hel dag i en annan värld!

Att få vara med en åttaåring och en sex(väldigt snart sju-)åring och liksom bara sjunka ner i deras sätt att andas, tänka, prata och argumentera, är mer vederkvickande än en helg på spa. Att inte ha några stora idéer om hur dagen ska förflyta, utan bara vara och låta det hända, det är en fantastiskt spännande resa.

Bröderna anlände med buller och bång kvart över sju i går morse. Alfred hade förvarnat om att han skulle vara trött och att mamma Annie skulle få bära in honom till sängen där han skulle fortsätta att sova. Var han nu hade fått det ifrån? Som vanligt ringdes det på dörren ett antal gånger och när dörren äntligen öppnades, skreks det "BU!!" så att grannarna antagligen fick hjärtsnörp. Det var den trötte det.

Efter det att risgrynsgröten, med extra socker (men det talar vi inte om för mamma och pappa) var uppäten, gick Gideon till datorn och Alfred till TV-n. Låt dom få bestämma i dag, tänkte jag i detsamma som jag föreslog att vi skulle gå på loppis och köpa några serietidningar. Vi gick och dom sprang. Att promenera i lagom lunk, finns inte i deras värld. Kappspringa, ska man. Och helst snubbla.
När vi, mannen och jag, omsider kommer in i loppislokalen, gör vi en snabb översyn och ser två välkända mössor som far omkring i ett systematiskt letande efter Fantomen, Tom och Jerry och Snurre Sprätt. Sen blir det halvlugnt. Gideon kan inte bläddra i en tidning utan att fastna och börja läsa. Då är han inte kontaktbar.

Så småningom var vi tillbaka hemma igen, åt våfflor och sen var det dags för Affe att åka på kalas. När vi körde över Lejonströmsbron såg vi en flugfiskare stå uppströms älven.
- Det är då inte pappa eller Ted, konstaterade Alfred.
- Hur vet du det, frågade jag.
- Dom är för fega, svarade han tvärsäkert.
Jag skrattade:
- Men dom är väl inte fega?
- Joho, du.
- Men Arwen säger ju att hennes pappa är starkast i världen, försöker jag rättfärdiga åtminstone min son med.
Tystnad.
- Min morbror - grizzlyn, konstaterar han då med ett förtjust men aningen sarkastiskt tonfall.
Och jag skrattar. Igen. Såklart.

Hemma får jag veta att Gideon har skaffat två ankor som har blivit kära och fått barn så nu: "har jag hela huset fullt med HÖNS"!!! Jag tror att spelet heter Mindcraft eller nåt sånt men begriper gör jag inte. Däremot skrattar jag. Igen. Hans ansikte uttrycker en sån glädje och humor över tingens situation just nu, att jag nästan förstår hur kul det kan vara med dataspel.

När jag hämtar Affe, efter två timmar, är han nöjd och glad. Men när jag kört tio meter, hojtar han: "Vänta, mormor, stanna! Jag har glömt en godis!"
Vaddå, glömt, undrar jag men han knäpper av sig bilbältet och studsar ut. Efter en halv minut är han tillbaka med en chokladbit. "Du vet, det blev så varmt så jag var rädd att den skulle smälta, så jag gömde den i snön", förklarade han.
- Vilken tur att du kom på det så snabbt då, sa jag, för om vi hade hunnit ända hem, hade jag inte kört tillbaka.
- Jo du, mormor, det hade du. Till och med för en pytteliten godisbit.
- Inte då, det hade ju varit billigare att köpa en ny på affären i så fall. Bensinen är ju jättedyr.
- Mormor. Du hade kört tillbaka. Jag lovar.
Kärlek.

När de helgarbetande föräldrarna har hämtat sina söner är mina barnbarn ändå kvar. Det är liksom skilda saker. Och jag fortsätter att njuta av att befinna mig i deras värld. Fastän huset är fullt med höns.

Dagens viktigaste fråga i hela världen är: Vem har rätt att kalla sig för AIK?
Jag kan inte annat än fnissa.
Finns det nåt allmännare namn än Allmänna IdrottsKlubben? Jag tycker, och det är min personliga uppfattning, att Skellefteå AIK är vackert, specifikt och - unikt. Ingen annan förening heter så medan massor heter AIK. Sen kan man kalla sig vad man vill. Solna AIK har valt att kalla sig Gnaget . . . Medan vi kallar oss AIK. Eller Skellefte. Eller SAIK.

Om man tar fram Skellefteå AIK på Wikipedia får man läsa: "Skellefteå AIK Hockey (äcklig kopia)" . . Jag tvivlar på att den faktaupplysningen kommer från oberoende källor.
Om man vill kolla Solna AIK på Wikipedia så får man veta att Kung Carl XVI Gustaf är klubbens beskyddare och att den har massor av kändisar som registrerade medlemmar, bland andra Mikael Persbrandt och Camilla Henemark. Idrott förenar.

Nå, på måndag ska i alla fall AIK möta AIK. Det kommer att bli mycket svartgult och gulsvart på läktarna. Härligt! Talkörerna kommer att falla in i samma AIK - klapp, klapp, klapp och ingen vet vem som avses. Kul, va?

Säg mig den som är nöjd med sitt namn. Eller den som inte får sitt namn förvandlat av föräldrar eller kompisar. Ibland bildas smeknamn som inte har den minsta anknytning till originalet men gärna till någons utseende eller en händelse. Varför kallas Lars Bergström i Luleå för Osten? Eller Magnus Wislander för Slangen? Vill jag verkligen veta?? . .

Jag hade en gång en arbetskamrat som inte kunde låta ett enda namn förbli ograverat. Jag klarade mig relativt bra, "Mårdskan", medan andra fick heta Slem-Helge, Långljusa, Travolta och andra mer eller mindre vackra namn, en del totalt obegripliga men han kanske visste varför. Kanske, alltså.
Min son förbannade sina föräldrar för valet av sitt namn. Det var för långt! Ted Logardt. Långt? Jo, han ville heta Bo Ek. Det var under hans minst aktiva period då ett undertecknande av papper sågs som ett helt företag. Då han hade noll och ingen förståelse för målvakten Bo Ahl, som stavade sitt efternamn med h. Vilket idiotiskt tillägg. Och tidskrävande.

Ibland kan det vara skönt att gömma sig i mängden. Att heta ett vanligt namn. Som AIK, till exempel. Då är det värre med Maude Westerman. Det finns bara en av mig och det är jag. Åtminstone i Sverige. Så jag måste passa mig noga med vad jag gör och säger. Därför - självklart ska AIK ha rätten att kalla sig AIK! Det tycker då jag. Hur självklart som helst.

I dag fyller mamma år. Jag vaknade vid femtiden i morse och hörde hur en elvisp gick igång i himlen. Antar att det var grädden till hennes berömda jordgubbstårta som skulle vispas. Alla andra förberedelser var klara, det är jag hundraprocentigt säker på. För i dag kommer de på besök, Ingrid och John, Helge och Gunnel, Göta och alla de andra, som också flyttat dit upp. Och vid bordet sitter pappa och ler.

Mamma är min förebild i mångt och mycket. Men - det här med att stiga upp före skam på morgonen, ivrig att sätta igång med dagens sysslor, det är ingenting som jag försöker efterlikna. Inte heller att hon glatt och villigt hjälpte sina gamla och sjuka syskon att klippa tånaglarna, när de själva inte klarade av det. Jag säger bara, Gun och Ima, håll er friska och vitala för om ingen annan hjälper er med det så kommer era naglar att bli tre meter långa, för jag hjälper er INTE!

Mor var också väldigt social och såg möjligheter där andra såg svårigheter. Jag skulle nog vilja men är nog lite mer åt fadershållet, jag . . . Hon höll dessutom på Färjestad i hockey! Inte före Skellefteå AIK, förstås. Naturligtvis inte. Men så där, lite på kant, hejade hon på Löfbers Lila-laget. Det gör inte jag. (Nu blir du upprörd va, kusin Lars i Arvika?) Dessutom blev hon uppriktigt arg på en person en gång under sitt vuxna liv. En gång! Och det höll i sig resten av livet. Hon var det sötaste man kunde se, när den personen kom inom hennes synfält, då snörpte hon på munnen ("som ett kråkskithål") och framförde ett tyst litet aggressionsliknande läte. Jag behöver kanske inte ens nämna att jag har varit arg oftare och ljudligare? Och att det har känts skönt? Jag tror nog att mamma innerst inne också tyckte om känslan av att vara riktigt arg på någon, det var därför hon behöll den så länge. Ett pittoreskt inslag i hennes annars så väna natur.

Tro nu inte att jag firar hennes födelsedag i ensamhet, trots att mannen återgått till jobbet i dag. Nejdå, jag har ju min inneboende. I går kväll, när vi låg och läste, sa mannen "Men hur länge ska dom stå här utanför och prata?". Jag bara log ett uppgivet leende mot honom, för jag förstod. Jag hade själv gått på det, en natt när jag vaknade av rösterna. Trodde att det var några upprörda nattvandrare som stannat utanför vårt fönster, tills jag insåg att det var min pyttelilla gubbe med stor röst, som bor i mitt bröst. Nu har han skaffat katt också! Den skriker och jamar medan gubben tjollerpratar. Och bara så att du ska förstå hur högt det låter, kan jag avslöja att mannen, som tydligt hör dem, inte hör signalen från febertermometern instoppad i hans mun, som ju ändå är tämligen nära hans öra. När det har gått en kvart, av total tystnad och ihopknipande av läppar, brukar jag säga att "den pep för fjorton minuter sen". Det är roligt, tycker jag. Så skulle mamma aldrig ha gjort mot sin man.

Så - vi tänder ett ljus för dig idag, älskade mamma, jag, pyttegubben och katten och tänker på er alla som sitter där uppe och njuter av din jordgubbstårta. Den smakar säkert himmelskt.

Nej, det blev ingen duell mellan tandläkaren och mig i dag. Jag blev sjuk i måndags kväll, ironiskt nog sprängvärkte varenda tand bland annat, och tvingades ringa och skjuta upp tiden hos honom, vilket irriterar mig oerhört. För nu är han nöjd! En av hans provokationer är nämligen att han påstår att jag alltid skjuter upp första besöket. Det gör jag inte alls. Inte alls alltid. Bara ibland. Nån gång.

Nånting annat som gör mig vansinnig, är den pyttelilla gubben med den stora rösten, som har flyttat in i mitt bröst. Han pratar i tid och otid, på ett språk jag inte förstår. När jag gör en utandning, fyller han på med "oiiiii", "kurr", "brrrr" och "oj! oj!". Det var inte kul att ha honom som extrakommentator i gårdagens hockeymatch. Själv var jag så slut att jag bara orkade med någon enstaka tillrättavisning om en felpassning eller ett beröm "Bra, Jocke".

Likafullt ångade det från min huvudsvål i tredje perioden. Det har jag aldrig upplevt förr, inte ens vid ihärdigt tankearbete. Men gissa hur min frisyr såg ut i morse? Mannen påstår att det syns att jag är sjuk, vad han nu kan mena med det.
Han blev sjuk i lördags och jag i måndags. I morron tror han sig kunna gå till jobbet. Jag tror mig inte ens kunna gå. Men jag ligger ju två dagar efter.
Tandläkarbesöket är inte det enda jag tvingas ändra på. I morgon hade jag bokat in ett besök hos Arwen och Mio i Kusmark. Som jag längtar efter dem! Hoppas att de längtar efter farmor - och påskäggen ett tag till.

Nej men, vad nu? Mannen har börjat dammsuga. Är han verkligen på bättringsvägen?

Själv ska jag inta sängläge igen. Jag somnar garanterat inom två minuter. Om inte den lilla gubben i bröstet börjar skratta, vilket han gör ibland. Då är det kört.

Veckomatsedlar är ondskefulla ting. Jag får ibland för mig att jag ska vara duktig. Då går jag igenom vad som finns i skafferi, kyl och frys, skriver upp det och försöker para ihop basvarorna med andra ingredienser som också finns hemma. Dels för att det är nödvändigt, dels för att hjälpa plånboken.

Sedan tar jag ner väggalmanackan och ser hur de närmaste veckorna ser ut. Blir det nån helg mitt i veckan? Har jag någon ensammiddag? När och hur ofta infaller mysmiddagarna? Och så vidare. När det är avklarat, börjar planeringen. Förra veckan inleddes med en onsdag och korv stroganoff. Helt enligt planerna. Sedan kom en torsdag med plättar (tunnpannkakor för er som inte förstår svenska). Efter det var det ett streck. Det innebär inte att vi ska vara utan mat, nejdå, tvärtom. Ett streck är likamed ett hemligt litet jubel. Inte för att mannen jobbar kväll, utan för att jag då har ensammiddag, vilket innebär mandelpanerad torsk med spenatstuvning alternativt bruna bönor med fläsk. Mmmmm .....

Jag behöver inte skriva upp det så att mannen ser det. Han får liksom kväljningar.

Men - och nu kommer det alltid förekommande mennet - till lördagens lilla mysmiddag hade jag planerat potatisgratäng och så gott som sönderfallande kotletter och vad händer? Jag får ett sms med texten: Kan du hämta mig klockan 12? Jag är sjuk. Puss.

Feber, ont i kroppens alla leder och hosta. Då fattar väl alla att potatisgratäng och kotletter inte hägrar. Det får bli en sväng till Kvantum innan sjuktransporten för att inhandla sånt som jag inte skulle köpa på oss förrän alla andra basvaror, som redan finns hemma, är uppätna. Köttsoppa på burk, nyponsoppa, blåbärssoppa . . .

Och detta händer alltid när jag tar mig i kragen och gör en kraftansträngning med att komponera en matsedel för två veckor! Det är, turligt nog, inte alltid sjukdom som sätter käppar i hjulet men det är alltid någonting som ändrar planerna. Därför finns fortfarande hummer och oxfilé kvar i frysen. Det skulle vi ha ätit på nyårsdagen. 

Nu funderar jag på att  planera en påskmeny med nyponsoppa på skärtorsdag, linssoppa på långfredag, sparissoppa på påsklördag, potatis- och purjolökssoppa på söndag och slå till med ett ägg på annandan. Det är ju ändå påsk.

När jag var färdig med tvåveckorsmatsedeln, meddelade jag glatt:
- Nu behöver vi inte handla på två veckor!
Dagen efter handlade jag för trehundra kronor. Havreknäcke, leverpastej, mjölk, mjöl, toapapper och en hel del annat som inte hör till basvarorna som jag hittat i skafferiet och kylfrysen. Men som hör till livsviktigheterna och det var dem som jag hade glömt bort!
Nu finns det fler anteckningar på inköpslistan: honung, halstabletter, snytpapper. Kaffe kommer bergis också dit inom kort.
Och torsken ligger där den ligger. Bogfläsket likaså. Det går fasiken inte att planera nånting här i livet.

Ungefär var artonde månad brukar jag bli grymt lurad. Då dimper ett förförande vackert vykort ner på hallgolvet och jag går på det varje gång! Alltså, jag kliver inte på det, utan jag låter mig luras. Vem har skickat ett sånt fint kort till mig, hinner jag tänka innan jag vänder på det och blir stel av fasa. Tandläkaren! En kallelse till den ettochetthalvtårliga kontrollen. Man kan ha roligare. Eller?

I går kom ett vitt, vanligt kuvert som såg helt ofarligt ut men när jag lyfte upp det såg jag stämpeln. Tandläkarens namn. Lurad igen!
Egentligen hann jag bli rädd innan jag öppnade brevet. Tänk om han meddelade att han hade slutat och inte kunde ta emot mig mer. Det får bara inte ske. Den enda tandläkare jag har mött som är rädd för mig! Jag ser det på honom. Därför brukar han fylla min mun med allehanda krokiga, obekväma och snarkande instrument - bara för att hindra mig från att prata! Sen sätter han igång. Med provocerandet! Han njuter ohejdat när han ser att jag håller på att förgås av frustration över att inte kunna svara emot honom. Jag brukar sparka med benen och nypa honom på armen men det hjälper inte. Han är totalt okänslig.

En gång låtsades jag kvävas. Låtsades och låtsades, förresten, det är lätt att kvävas när man inte får säga sitt hjärtas mening. Men han trodde att jag hade satt nåt i halsen, så han plockade bort alla inventarier och frigjorde talorganet. Det misstaget gör han nog inte om.

Bara det att han heter Lage är väl fantastiskt. Vad ska Lage göra om inte att laga? Helst ingenting men om han måste laga, då vet han vad som gäller. Bedövning, tack. Jag, som har fött barn utan att knysta, som har haft njursten utan att undslippa mig ett enda gnäll, jag är densamma som inte klarar av ett ilande i en tand.

Om Lage säger "det här kommer inte att göra ont", då vet jag att det inte kommer att göra ont. Han skulle aldrig våga lura mig. Därför ger han mig bedövning om han misstänker att han ska åstadkomma minsta, lilla ilande smärta. Där vet vi var vi har varann.

Ett område där vi definitivt inte är överens gäller tandsten; om den överhuvudtaget finns, varför han måste ta bort den och att tänderna kommer att gå sönder om han bryter och bänder som jag känner att han gör.
Han har försökt vara pedagogisk och visa mig hur en tand är uppbyggd, med olika hårdhetsgrader och sånt men jag slår dövörat till. Sånt där vill jag inte höra. Det enda jag hör är krasandet som ett förstadium till en explosion som gör mig tandlös.

Jag måste erkänna att det är ganska roligt att gå till tandläkaren. Det skulle jag aldrig berätta för Lage. Då känner han sig manad att överträffa sig själv i fråga om provokationer under behandlingstid och det finns faktiskt en gräns för mig innan jag spricker av oförlöst argumentationsiver.

Han påstår att han själv har provat allt som hans patienter utsätts för, helt enkelt för att han ska veta vad vi går igenom. Berömvärt, visst. Empatiskt, väldigt. Helt sant, absolut inte. Han har aldrig provat på att ligga i en stol med munnen bedövad och fylld tillbristningsgränsen, med en borr som tjuter och duschar en över hela ansiktet och med honom över sig, visslande och då och då hävdande nåt som han vet att jag går igång på. Det skulle han aldrig klara.

Onsdag den 21 mars klockan 9 är det dags för Duellen.

VEM var det som sa att gårdagen var händelselös?? Va? Jo, just ja, det var ju jag men det var innan jag visste vad som hade skett!
I går blev jag mormoster! För första gången i mitt liv. Jag är nämligen moster till Sanna, som jag inte ens är släkt med. Ingen vet hur det har gått till, helt plötsligt upptäcktes det bara, utan att jag ens har varit syster till Sannas mamma Kerstin innan. I går födde Sanna en liten son och jag fick ett sms, med bara en aaaning bitter underton. Det var en stolt och glad mormor som skickade nyheten, samtidigt som hon poängterade att mormoster låter mycket yngre än mormor.
Kan så vara men, Kerstin, du har förärats den absolut finaste, mysigaste, underbaraste titel som finns, tillsammans med farmor. Och låter inte det gammalt, så säg? Farmor . . . Jag ser framför mig en krumryggad, vithårig gumma med knut i nacken och förkläde på sig. JAG är farmor. Och när jag ser mig i spegeln, vad ser jag? En krumryggad, i grund och botten vithårig gumma med många knutar i nacken (som gör ont) men med blus i stället för förkläde. Men epitetet mormor ger mig helt andra vibbar. När jag då ser min spegelbild ser jag en hyfsat fräsch tjej i sina bästa år med svarta och röda slingor i en tuff frisyr, tajts och tunika, diskret sminkad och med ögon som gnistrar . . .

Jag befinner mig alltså i Lustiga Huset på Gröna Lund, spegelsalen . . .

I dag fyller min systerson 36 år. Grattis Jerker! När du var liten hade du lapp för ena ögat och kallades för Al Capone. Vi var alla oroliga för att du skulle göra av med hela din tilldelning av skratt för din livstid bara på de första åren men du har tydligen fått en rejäl dos, har vi märkt.

I dag har min systerdotterdotter namnsdag. Grattis Matilda! Hon är, och kom ihåg var du läste det här först, Sveriges nästa storstjärna i fotboll! Matilda betyder "makt" och "härskarinna". Bara det säger ju hur det kommer att bli. Att hon dessutom är söt, gosig och rolig, gör inte hennes makt mindre.

I dag firar vi också Maud. Min kompis och namne (förutom e-et men det hörs ju inte), en norsk prinsessa och en kinesisk nakenhund, som finns i släkten. Hon Olofsson får inga gratulationer av mig.

Egentligen firar inte min kompis och jag varann i dag. Det gör vi i stället den 2:a och 21:a juni. På Rutger och Alf. Varför? Åh, det är en historia som går långt tillbaka i tiden, så långt att den är preskriberad nu. Men firar, det gör vi!

Så idag händer det mycket. Mannen ska dessutom på jobbintervju, vi ska lösa in fyra friska, fräscha Trisslotter, SAIK ska förhoppningsvis ta sin tredje seger mot Modo, jag ska testa ett nytt recept till middag, grekisk färs i form med tomat- och olivsalsa, och så, naturligtvis, ska vi fira Pi-dagen. Det blir nog ett glas rött, tror jag. 3,14 procent. Men för mannen blir det NorrlandsGuld. Det är ju hockey i kväll. Och han är ledig i morron.

I dag, tisdagen den 13 mars år 2012, ska jag inte skriva nånting. Inte en rad om vädret, icket ett ord om hockey, nej, jag ska inte skriva en bokstav om någonting.

Ingenting speciellt har hänt, eller JO, det har det ju men det kan jag inte skriva om. Det är hemligt.

Vad jag skulle kunna skriva om, en sån här händelselös dag, är till exempel Astrid Lindgren. Den så alldeles fantastiska. Men då kommer jag osökt in på Stina på Saltkråkan och blir på dåligt humör. Vilken enerverande skitunge det är! Så har jag tyckt sedan jag var barn och det har inte minskat med åren, vilket inte alls är särskilt passande, alltså skriver jag inte om Astrid Lindgren.
På tal om henne (nu talar jag - inte skriver) så var jag med på en kurs i personlig utveckling en gång, där vi fick i uppdrag att skriva ner namnen på tre kvinnor som vi beundrade och varför vi gjorde det. De två första var givna för mig; etta kom min mor och tvåa Astrid. Innan jag bestämde mig för vem som skulle få äran att kliva upp på bronspallen, hade jag seriösa överläggningar med mig själv men enades till slut om Ann-Britt Grunewald.

När vi var klara med motiveringarna, men innan de avslöjades, fick vi veta att vi själva faktiskt är en blandning av dessa tre. Då kändes det pyrt att behöva läsa upp sina argument med tanke på att man samtidigt "beskrev" sig själv. Men okej då, har man gett sig in i leken så.
Om min mor hade jag skrivit något i stil med: tryggheten och kärleken personifierad, kombinerat med en unikt positiv livssyn. (Hoppsan, hejsan, det skulle alltså även gälla mig då . . . ). Om Astrid Lindgren: en fantastisk berättare med barnets fantasi och den vuxnas förståelse och humor. (Tro inte på alla kurser i personlig utveckling!) Och så kom då Ann-Britt, dåvarande chef för ett stort fängelse i Sverige och ofta anlitad debattör: Manhaftig och ful men med en självsäkerhet och utstrålning som kan försätta berg och som gör henne vacker. (No comments).

Det där är ju så fånigt att jag absolut inte kan skriva om det.

Nej, jag väntar till i morron. DÅ finns det en hel del. Matilda, Maud (utan e) och Jerker, till exempel. Och så får vi ju inte glömma bort att uppmärksamma Pi-dagen. Den 14 mars smäller det. 3,14 gånger. Jag laddar för det.

Tjohoo! I dag är det spännande. När man går utanför dörren vet man aldrig var man hamnar. Blankis på gatorna och hala ojämnheter med rejäla höjdskillnader och lutningar plus en blåst, som gränsar till storm. Jag ställde mig och blåste iväg.

Efter att ha kämpat och dividerat mot och med naturkrafterna, lyckades jag ta mig till garaget och den väntande tryggheten, bilen. När jag svängde ut på gatan, hamnade jag bakom en cyklist i blåsväder, i dubbel bemärkelse. Han hade två kassar på vardera sidan styrstången, som svängde och snurrade med vinden så hans färd såg vådlig ut men för säkerhets skull cyklade han mitt på gatan. Som om det inte vore nog problematiskt, hade han en keps på huvudet, som flög iväg var femte meter ungefär. Varje gång han hann upp den och lutade cykeln så att han precis skulle nå huvudbonaden, flög den ett par meter till, som bara för att retas. Då var kassen på vänstra sidan på väg att ramla ner på marken, så cyklisten tvingades, för balansens skull, räta upp cykeln innan han fortsatte jakten på den bortflyende kepsen.

Ja, så där höll det på. Jag och en mötande bilist stod stilla, utan en tanke på att hjälpa stackaren. Ger man sig ut i storm på cykel med smala sommardäck och på bitvis glatt underlag, iförd keps, får man stå sitt kast. Själv klev jag sedermera ur bilen på Solbacken och blåste iväg åt ett håll jag inte tänkt mig men jag accepterade mitt öde och gick in på affären jag just landat vid och, se där!, ett fynd väntade på mig. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap när det blåser som värst.

Man har inte roligare än man gör sig, sägs det ju och nu har vi hittat ett sätt att släcka lampor på, som roar mig vansinnnigt mycket. Det skulle kunna vara en tråkig sysselsättning, dels med tanke på att dagen är slut, dels på grund av att det finns ett tämligen stort antal smålampor att släcka, vilket kunde ha varit tråkigt och enahanda.   Men det är så kul. För mig. Och, föralldel, för mannen. Vi har en checklista som vi prickar av. Den gäller våra grannar och deras påhittade vanor. Så här kan en del av ritualen låta:
- Gilbert Becaud?
- Uppe!
- Tant Röd?
- Hemma. Parkerat snett.
- Tehuset?
- Börjat dra sig tillbaka. Mannen gör matlåda till i morron.
- Ola and the Janglers?
- Lagt sig.

Och jag tjuter av skratt! Varje kväll. För man vet aldrig, rätt som det är händer det att "Dockan" inte har släckt lampan i köket och då måste vi fantisera ihop en rimlig förklaring. Eller rimlig och rimlig ....

Det finns ett annat talesätt också: Litet roar barn.
Har ni hört det här: Ännu mindre roar medelålders.
Äh, jag är glad för att jag har förmågan att vara glad och just nu kom Tant Röd hem med mössan på sig. Det gör mig glad. Hoppas bara att hon inte möter någon så att hon snabbt tvingas dra av sig mössan i denna blåst. Hon gör alltid det nämligen eftersom mössan är så ful. Säger hon. En dag låg mössan på biltaket. Hela dagen. Då visste jag vad som hade hänt - och jag skrattade. Hade det varit i dag, hade hon fått hämta "fulmössan" i Korpilombolo. Då hade jag tyckt synd om henne. Jag är inte alltigenom elak.

Vad är det för en niding som har utsett fullmånen till romantikens symbol nummer ett? Vi ser ofta bilder på par som sitter och håller om varann och blickar upp mot fullmånen, med huvudena ömt lutade i total kärlekslycka. Ha! Det är en nidbild!

Sanningen är den att mannen suckar och säger:
- Jaha, då var det kört igen. I natt kommer jag inte att kunna sova. Varvid kvinnan ryser till och säger:
- Och jag kommer att bli vettskrämd av mina drömmar.

Är det någon som tror att varulven sitter och ylar av ren och skär lycka mot fullmånen? Eller att uttrycket "mångalen" betyder att man är tokig av kärlek? Fråga mig! Fråga mina barn! Fråga min syster och hennes dotter! Fråga oss om vi blir alldeles till oss i trasorna av romantik när det är fullmåne! Svaren kommer att chocka en aningslös mytsväljare .

I natt har mannen sovit dåligt, vaknat stup i ett varvid djupsömnen aldrig hunnit infinna sig. Jag har sovit - men ...
Min "äldstvän" kom och frågade om vi skulle åka till Boliden på loppis. Javisst, svarade jag, men jag har inga byxor att ta på mig.
- Men det ligger ju ett par jeans där, sa hon och pekade.
- Jo, men jag provade dem för tio minuter sen och de passade inte.
- Mycket kan hända på tio minuter, sa hon med bestämd röst, vilket medförde att jag gjorde ett nytt försök. Dom satt som smäck!
Då åkte vi. Vi kom till en enormt lång nedförsbacke i ett för mig totalt okänt landskap. När vi nådde slutet av backen såg vi en industriort som såg nedlagd ut. Spökfabriker blandades med grå betonghus. Längst ner i backen såg vi ett stort hus som plötsligt gjorde en vänstersväng mellan två mindre hus och försvann. Min kompis parkerade bilen och vi gick in i en byggnad där det var loppis. Hon hittade snabbt det hon sökte, en brevkorg i rökgrått glas men den ingick i ett kit som bestod av en ihoplödad trädgårdsmöbel av järn, två tygrullar och en mängd konstblommor. Allt för 249 kronor!
Vi träffade damen som arrangerade loppisen och hon visade oss till ett utrymme som hette Ines hemliga hörna, där de riktiga fynden, som bara vissa fick tillgång till, fanns. Jag fastnade för några smörknivar av trä med tomtemönster men de satt ihop med en gul, stor vas, som i sin tur satt ihop med en gardin, så jag gav upp.
- Jag ska leta reda på ett ställe som säljer Lego, sa min kompis och försvann.
Medan jag letade både efter henne och Legoaffären, gick jag bland dammiga byggnader och jättestora cylindrar och hela tiden hörde jag ungdomar som pratade men jag såg aldrig till några.
- Nu sätter jag på teet, sa en och jag log igenkännande. Hans röst liknade min mans.
- Gomorron, hörde du det? Nu kör jag igång tebryggaren, upprepade rösten och jag insåg plötsligt att det var mannen och i ett huj var jag tillbaka i sovrummet.
Tack! Tusen tack!

Var inte det romantiskt, så det förslår?
Nej du, månegubbe, lika lite som jag gillar fulla människor, lika lite gillar jag dig när du är full. Halvfull får du visst vara men håll dig inom rimlighetens gräns, innan du blir störande, irriterande, påfrestande och totalt obalanserad. När du är full, är du inte det minsta romantisk, kom ihåg det!

Vanvettet i Syrien rutschade ner, långt ner. Till och med Björn Ranelids eventuella diskning från Melodifestivalen hamnade i mediaskugga. Gårdagens dubbelmord försvann helt för nu har Fredrik och Filippa separerat.

Men på söndag är det glömt eftersom fel låt vann på lördagskvällen.
Så ombytliga är vi.

I dag har jag gjort det jag skulle, det vill säga träffat kompis Ing-Marie, varit på konstutställning och hår/frisyrutställning med hög nostalgifaktor. Högre hos I-M än hos mig eftersom bilden på en svinrygg fick henne att nästan falla i lyckotårar. Jag var för liten när det var högsta mode och tur var väl det för hur skulle jag ha kunnat tvinga ihop mitt hästtagel till en tjusig uppsättning i nacken? Nä, jag var pojkklippt och klädd i overall jag. En jädrans klämmig liten tjej! Grrr....

Jag har också haft ett tidigt morronbesök av en presumtiv balkongbyggare. Vi pratade betong, cement, pålar och annat som bara riktigt insatta begriper något av. Men jag är bra på att låtsas.
Det ska bli så himla mysigt att få en inglasad balkong som komplement till sommarstugan. Vår och höst kan vi sitta ute och äta på vår balkong i stan och på sommaren sitter vi inne i stugan och äter på grund av myggen. Fast förra sommaren fanns det inga mygg. Helt fantastiskt, otroligt men sant! Jag antar - och hoppas - att det berodde på att vi hade införskaffat en paviljong med väggar av myggnät. Den står sig nog till sommaren också.

En oplanerad, men desto trevligare, grej som hände i dag var att min kusin ringde. De, Forsbackara, har ju varit i Thailand i fyra veckor men kommit välbeållna hem nu. Det visade sig att när man flyger i en evighet för att komma i närheten av sitt semestermål, flyga ytterligare någon timme för att komma närmare och till slut åka båt för att landa där det var planerat från början och man frågar henne vad som var bäst under dessa fyra veckor, då svarade hon:
- Jag åkte hiss!

Om det var det bästa, hade hon haft många tillfällen att nå de höjderna på hemmaplan, helt gratis dessutom, men nu vet jag ju vad hon menade och jag är inte den som gör mig lustig över andras fobier. Eftersom jag har egna. Så jag förstår henne. Hon hade utmanat sin rädsla och klarat av den, på det följer en lyckokänsla kombinerad med stolthet. Hon är mycket tuffare än jag någonsin kommer att bli för jag ska aldrig komma på tanken att utmana min största fobi, i så fall skulle jag utbilda mig till fotvårdare.

I morron ska jag alltså till frissan. Himmel så skönt det ska bli att få lite ordning på skallen. Jag får nöja mig med det för att det skulle bli nån förbättring i skallen, har jag slutat hoppas på. Fast jag kanske skulle försöka plugga in lite om betong och vad som händer när man sågar i betong. Dels för att kunna bidra med goda tips och hejarop den dag balkongbyggaren kommer på allvar, dels för att fatta hur mycket damm det kommer att innebära. Men va tusan, det är världsliga ting. Ingen förstasidesrubrik direkt. För det krävs det stora saker.

Jag är en sparare. Och nu snackar vi inte pengar.

Jag sparar på minnen, jag sparar på ord, jag sparar på tillfällen och en massa annat. Det finns mer konkreta sparobjekt också, sånt som jag av olika, men sällan logiska, skäl inte kan göra mig av med. Jag bara flyttar dem till ett annat ställe. Källaren är ett utmärkt sådant.
Vi har två förråd och förråd är ju till för saker som ska sparas, eller hur? De som kan komma till användning när man minst av allt anar det. Blomkrukor, till exempel. Helt plötsligt kan jag ju behöva femtio stycken i olika färger och storlekar. Man vet aldrig.

Det finns ett mejl som jag alltid kommer att spara. Gideons första egenhändigt skrivna, där han tackade för receptet på glöhöpper. "Tak mormor", börjar det. I går fick jag ett sms som jag också ska spara för det är unikt. Det kom från min son och innehöll fler än ett ord. Faktiskt nio ord och två punkter. Men så hade jag provocerat honom också!

I en sparlåda ligger ett vykort till mig med ett grattis på 32-årsdagen från nr 2 SSK, Anders Eldebrink. Bara en sån sak. Borde ligga på ett betydande antikvärde i dag.

Sen har jag ju mina lappar. Överallt kan man hitta dem. En lapp där det står nåt uppskrivet som är så betydande att man inte får glömma det. Hittade nyss en sådan där det stod "Eld i baken" med min handstil. Jaha, och? Om jag då kunde skriva ner någon slags förklaring också, ett litet stödord för minnet kanske men nejdå, jag skriver bara det viktigaste. På en annan lapp står det "men med 5 -". Också med min handstil.  Men "8 PanFu" är definitivt antecknat av någon annan. Kanske går lappskrivandet i arv?

Jag sparar på komplimanger också. De tar inte stor plats i förrådet. Men i mitt hjärta finns det ett komplimangrum, där det är gott om plats. . . Där finns "Jag saknar ditt skratt", "Du är den dotter jag aldrig fick" och sådana finheter, sagda av oväntade givare. De behöver jag inte ens anteckna, de finns redan inristade för alltid.

Så sparar jag på roligheter också. Det är så underbart att bara kunna plocka fram dem och känna den känslan som fanns just då. En tvåveckors vistelse på Kreta år 2000 med min kompis och namne, har gett ett helt arkiv med skrattfester. Vi skrattade i tretton dagar! Den fjortonde fick inte ens städerskan komma in och göra sitt jobb, bara lämna en överdos med toalettpapper. Men i dag kan vi skratta åt det också.

Det är så sant som det är sagt, den som spar, han har. Eller hon. För hux flux behöver man det. Åtminstone dagen efter någon övertalat en att slänga något efter tio års sparande.

Oj, så slut jag är!

Tisdag förmiddag och jag har inte slagit av på takten än. I helgen har jag hjälpt våra alpina åkare att åka fort och rätt, tyvärr hade jag inte tid att hjälpa Hans Olsson, vilket märktes. Jag har också hunnit med att åka skidor, både klassiskt och, i samma lopp, skejta som ett tok. Tyvärr tvingades jag vara behjälplig med att dra upp Johan Olsson från ett dike, dit han tvingats av två sladdande marodörer. Där tappade vi tid, Johan och jag. Men största ansträngningen var ändå hockeymatchen mellan SAIK och Luleå. Inte för att jag behövde hjälpa till så mycket, Hadelöv skötte båsdörren alldeles utmärkt, men det är anspänningen som tröttar ut  mig. Det var så skönt att vi vann så jag höll på att gå in i dvala efter matchen MEN det hade jag ju inte tid med. Barca spelade senare på kvällen och det var dessutom utan Messi. Gissa om jag behövdes! Milan struntade jag i efter det att jag hade konstaterat att Zlatan skulle klara det alldeles själv.

Carl-Johan Bergman behövde min stadiga hand till hjälp för att skjuta fullt. Åka fick han göra själv. Men jisses, vilket team vi är. Nu har han åkt ända bort och vansinnigt snabbt från hela VM-et för nu har vi fått värkar, hans fru och jag. Hur ska det gå när jag dessutom ska stötta Ferry i dag och ett helt hockeylag? Förutom att jag har tvättstugan hela dagen och för övrigt även färgat håret. På fredag ska Gun-Marie komplettera mitt hår med nåt färgglatt så att jag syns i spåren, i backen, på planerna av is och av gräs.

I går var jag till doktorn och diskuterade. Han skrev ut en barndos av en medicin till mig, för han tyckte att jag var i trotsåldern. Det gillade jag. Sedan tyckte mannen att vi skulle koppla av med en liten biltur. Det blev Piteå eftersom svägerskan glömt sin nyinköpta scarf hos oss, så vi hade verkligen en anledning att åka. När vi ändå var i stan, passade vi på att rusa runt i alla affärer också. Men ack, besvikelsen var stor. De hade inga snygga servetter i Piteå just nu. Mannen handlade och vandlade dock i vanlig ordning.

Det här blir en stressig vecka. I morgon ska jag läsa en bok. På torsdag ska jag träffa Ing-Marie, gå på konstutställning och kafé och på fredag ska jag bli toksnygg hos frissan och köpa te. Detta då förutom att jag ska medverka i skidskytte-VM på lediga stunder. Sen kommer helgen igen och med den fullt ös.

Min läkare säger att jag inte får stressa. Jag vet det, då får jag alzheimer light. Men vad gör man, när man är en godhjärtad människa som vill hjälpa andra? Inte kan jag lämna dem åt sitt öde. Se bara hur det har gått för Anja. Henne slutade jag hjälpa efter fjolårssäsongen, helt logiskt eftersom hon meddelade att hon la av med sin tävlingskarriär. Jag trodde på henne. Det gör jag inte längre.

När jag såg mitt gamla hemställe till salu på Hemnet i går, kom jag att tänka på Kalle. Undrar om han bor kvar där? Han som bodde på övervåningen, samtidigt som vi. Fast det var bara min son som såg honom.

Sonen var väl cirka tre år och vi hade fortfarande inte renoverat och byggt klart så vi hade en lilltoa i den kalla hallen utanför köket. Vi befann oss där, sonen och jag, när vi båda hörde ett märkligt ljud. Ted öppnade dörren och konstaterade lugnt "aha, det var bara Kalle som gick upp för trappan". Kalle? Jag kände hur nackhåret reste sig på mig.
- Vilken Kalle, frågade jag.
- Ja men han som bor däruppe, svarade Ted som den naturligaste sak i världen.

Nu vet vi ju alla att barn har livlig fantasi och många dessutom har låtsaskompisar, som kan bli jobbigt verkliga och närvarande, men det här kändes som något annat. Jag visste ju, nämligen, att en Kalle hade bott i huset tidigare. Medan han levde . . . Det hade inte min treåring någon vetskap om.

Jag misstänkte att vi byggde bort honom. Det fanns ett litet kök på övervåningen som vi tog bort. Anar att Kalle inte tyckte om det men jag vet inte säkert.

Det känns konstigt att se "sitt" hus på bild i en helt ny skepnad. Visserligen såg jag det göras om till en del när min dotter och måg köpte det men sedan de sålt det vidare, har det ändå hänt mycket. Jättefint, har de gjort, de senaste ägarna, tycker jag. Men . . .
Syrénbuskarna har jag planterat. Gäststugan var sonens bostad och det var där han tvingades ta emot budet om att hans älskade morfar hade gått bort. Car-porten, det var där min Ford Capri brann. I tvättstugan bytte jag blöjor på mitt äldsta barnbarn första gången. Varenda kvadratmeter var fylld med minnen. Nu ommålade och med andra tapeter men bakom den nya ytan fanns de kvar.

Hoppas nu att de som köper huset inte tar bort syrénbuskarna, för dem hade jag ett fasligt sjå med. Dottern och mågen tog bort den fantastiska karaganbusken som jag hade fått som skott av Barbro, grannen, och som växte sig gigantisk. Vi begravde urnan efter vår hund under den. Så om nu någon gräver djupt och hittar resterna efter en urna med en silverpläterad namnplåt som det står "Maude Logardt" på, ska de inte tro att det är jag som ligger där. Det blev bara ett litet missförstånd vid beställningen, som jag skrattade gott åt. Men det blev samtidigt slutet på något och början på något annat. Maude Logardt försvann och Maude Westerman uppstod. Ett helt nytt liv. Så kan man också se det.

Nu börjar en ny historia med huset. Lycka till och hoppas att ni ska trivas. Men om ni skulle se Kalle, tala då om för honom att han gärna får flytta till oss i stugan. Jag tror att han passar bättre där.

I ett par år jobbade jag som insändarredaktör på tidningen. Då mötte jag människors åsikter, problem och ensamhet. Bland annat. En del passerade förbi, andra stannade kvar. Men så en dag kom Hon!

Jag hörde ett märkligt susande ljud i korridoren och strax därefter svängde en sparkcykel in i mitt rum i en, i mitt tycke, inte avpassad hastighet. Damen som framförde fordonet var en liten, späd, vithårig, för årstiden lättklädd tant, som såg väldigt upprörd ut. Jag önskar att jag kunde återge hennes dialekt men dels så behärskar jag den inte, dels så är den omöjlig att stava. Jag får försöka göra henne levande ändå.

- Hör du, nu skriv du i tinninga att he finns int någer bomullsblusa i stan! Så inledde hon vår bekantskap, utan krusiduller.
Innan jag hann svara, fortsatte hon:
- I ha vöre på alla affärern men icket en enda ha nan bomullsblus å jig som int tål att ha nanting anne på mä.
- Oj då, klämde jag i med men hann inte mer förrän hon fortsatte:
- Skriv då!
- Nä men, jag kan inte skriva, började jag men blev avbruten av:
- Vaddå, kan du int skriv? Va gör du här då?
- Jo, naturligtvis kan jag skriva men jag kan inte skriva en insändare åt en annan, sa jag, snabbt som bara den.
- He kan du visst! Skriv nu att dem måst ha bomullsblusa så man kan klä sä.

Jag försökte förklara ett antal gånger till men till slut insåg jag det hopplösa och provade skriva ihop några rader till hennes belåtenhet. Till slut nickade hon och drog iväg utan ett ord till avsked. Själv dunkade jag pannan i skrivbordet och skrattade i vild förtvivlan. Jag hade just begått det roligaste tjänstefel jag någonsin gjort.

Det gick några månader men helt plötsligt svängde hon in i mitt rum igen.
- Men hej, sa jag, hur går det, har du fått tag på någn bomullsblus?
- Nu jer int he de som jer probleme. Nu måst du skriv om sockre, sa hon bestämt.
- Socker??? sa jag och såg säkert lika dum ut som jag lät.
- Jå, vitsockre. I tro int folk begrip hur farlitt he jer. Man ska bara använd råsockre. Vitsockre ä roten till allt ont. Du vet väl att man gör spritn av sockre? sa hon med ett röstläge som om hon just avslöjat en världsnyhet för mig.
Innan jag hann svara, började hon beklaga sig över allt elände som spriten ställde till med. Det värsta var ändå:
- Min egen far, han hadd sån längtan efter spritn så en dag för förti år sen, tog han cykeln å trampe iväg fem mil åt stan för å köp se brännvine. Han ha int komme tillbaka än.
DÅ small jag sönder. Helt oförlåtligt men helt oundvikligt.
- Ja du skratt du men du vet int hur he känns, sa hon och såg med sträng min på mig.

Förmodligen blev hon så besviken av min brist på empati att hon glömde vitsockre och bara tvärvände på sparkcykeln och drog iväg.
Jag såg henne sparka längs Skeppargatan, tvärs över båda Kanalgatorna och fortsätta i en obekymrad men livsfarlig hastighet söderut. Ingen bil kom just då och jag förstod i den stunden att skyddsänglar finns.

Det är nästan tjugo år sen hon försvann. Hon kom aldrig tillbaka. Men jag har sett henne på stan och då har mitt hjärta blivit varmt och mjukt. Som bomull.