saltatochkryddat

I ett par år jobbade jag som insändarredaktör på tidningen. Då mötte jag människors åsikter, problem och ensamhet. Bland annat. En del passerade förbi, andra stannade kvar. Men så en dag kom Hon!

Jag hörde ett märkligt susande ljud i korridoren och strax därefter svängde en sparkcykel in i mitt rum i en, i mitt tycke, inte avpassad hastighet. Damen som framförde fordonet var en liten, späd, vithårig, för årstiden lättklädd tant, som såg väldigt upprörd ut. Jag önskar att jag kunde återge hennes dialekt men dels så behärskar jag den inte, dels så är den omöjlig att stava. Jag får försöka göra henne levande ändå.

- Hör du, nu skriv du i tinninga att he finns int någer bomullsblusa i stan! Så inledde hon vår bekantskap, utan krusiduller.
Innan jag hann svara, fortsatte hon:
- I ha vöre på alla affärern men icket en enda ha nan bomullsblus å jig som int tål att ha nanting anne på mä.
- Oj då, klämde jag i med men hann inte mer förrän hon fortsatte:
- Skriv då!
- Nä men, jag kan inte skriva, började jag men blev avbruten av:
- Vaddå, kan du int skriv? Va gör du här då?
- Jo, naturligtvis kan jag skriva men jag kan inte skriva en insändare åt en annan, sa jag, snabbt som bara den.
- He kan du visst! Skriv nu att dem måst ha bomullsblusa så man kan klä sä.

Jag försökte förklara ett antal gånger till men till slut insåg jag det hopplösa och provade skriva ihop några rader till hennes belåtenhet. Till slut nickade hon och drog iväg utan ett ord till avsked. Själv dunkade jag pannan i skrivbordet och skrattade i vild förtvivlan. Jag hade just begått det roligaste tjänstefel jag någonsin gjort.

Det gick några månader men helt plötsligt svängde hon in i mitt rum igen.
- Men hej, sa jag, hur går det, har du fått tag på någn bomullsblus?
- Nu jer int he de som jer probleme. Nu måst du skriv om sockre, sa hon bestämt.
- Socker??? sa jag och såg säkert lika dum ut som jag lät.
- Jå, vitsockre. I tro int folk begrip hur farlitt he jer. Man ska bara använd råsockre. Vitsockre ä roten till allt ont. Du vet väl att man gör spritn av sockre? sa hon med ett röstläge som om hon just avslöjat en världsnyhet för mig.
Innan jag hann svara, började hon beklaga sig över allt elände som spriten ställde till med. Det värsta var ändå:
- Min egen far, han hadd sån längtan efter spritn så en dag för förti år sen, tog han cykeln å trampe iväg fem mil åt stan för å köp se brännvine. Han ha int komme tillbaka än.
DÅ small jag sönder. Helt oförlåtligt men helt oundvikligt.
- Ja du skratt du men du vet int hur he känns, sa hon och såg med sträng min på mig.

Förmodligen blev hon så besviken av min brist på empati att hon glömde vitsockre och bara tvärvände på sparkcykeln och drog iväg.
Jag såg henne sparka längs Skeppargatan, tvärs över båda Kanalgatorna och fortsätta i en obekymrad men livsfarlig hastighet söderut. Ingen bil kom just då och jag förstod i den stunden att skyddsänglar finns.

Det är nästan tjugo år sen hon försvann. Hon kom aldrig tillbaka. Men jag har sett henne på stan och då har mitt hjärta blivit varmt och mjukt. Som bomull.