saltatochkryddat

Ungefär var artonde månad brukar jag bli grymt lurad. Då dimper ett förförande vackert vykort ner på hallgolvet och jag går på det varje gång! Alltså, jag kliver inte på det, utan jag låter mig luras. Vem har skickat ett sånt fint kort till mig, hinner jag tänka innan jag vänder på det och blir stel av fasa. Tandläkaren! En kallelse till den ettochetthalvtårliga kontrollen. Man kan ha roligare. Eller?

I går kom ett vitt, vanligt kuvert som såg helt ofarligt ut men när jag lyfte upp det såg jag stämpeln. Tandläkarens namn. Lurad igen!
Egentligen hann jag bli rädd innan jag öppnade brevet. Tänk om han meddelade att han hade slutat och inte kunde ta emot mig mer. Det får bara inte ske. Den enda tandläkare jag har mött som är rädd för mig! Jag ser det på honom. Därför brukar han fylla min mun med allehanda krokiga, obekväma och snarkande instrument - bara för att hindra mig från att prata! Sen sätter han igång. Med provocerandet! Han njuter ohejdat när han ser att jag håller på att förgås av frustration över att inte kunna svara emot honom. Jag brukar sparka med benen och nypa honom på armen men det hjälper inte. Han är totalt okänslig.

En gång låtsades jag kvävas. Låtsades och låtsades, förresten, det är lätt att kvävas när man inte får säga sitt hjärtas mening. Men han trodde att jag hade satt nåt i halsen, så han plockade bort alla inventarier och frigjorde talorganet. Det misstaget gör han nog inte om.

Bara det att han heter Lage är väl fantastiskt. Vad ska Lage göra om inte att laga? Helst ingenting men om han måste laga, då vet han vad som gäller. Bedövning, tack. Jag, som har fött barn utan att knysta, som har haft njursten utan att undslippa mig ett enda gnäll, jag är densamma som inte klarar av ett ilande i en tand.

Om Lage säger "det här kommer inte att göra ont", då vet jag att det inte kommer att göra ont. Han skulle aldrig våga lura mig. Därför ger han mig bedövning om han misstänker att han ska åstadkomma minsta, lilla ilande smärta. Där vet vi var vi har varann.

Ett område där vi definitivt inte är överens gäller tandsten; om den överhuvudtaget finns, varför han måste ta bort den och att tänderna kommer att gå sönder om han bryter och bänder som jag känner att han gör.
Han har försökt vara pedagogisk och visa mig hur en tand är uppbyggd, med olika hårdhetsgrader och sånt men jag slår dövörat till. Sånt där vill jag inte höra. Det enda jag hör är krasandet som ett förstadium till en explosion som gör mig tandlös.

Jag måste erkänna att det är ganska roligt att gå till tandläkaren. Det skulle jag aldrig berätta för Lage. Då känner han sig manad att överträffa sig själv i fråga om provokationer under behandlingstid och det finns faktiskt en gräns för mig innan jag spricker av oförlöst argumentationsiver.

Han påstår att han själv har provat allt som hans patienter utsätts för, helt enkelt för att han ska veta vad vi går igenom. Berömvärt, visst. Empatiskt, väldigt. Helt sant, absolut inte. Han har aldrig provat på att ligga i en stol med munnen bedövad och fylld tillbristningsgränsen, med en borr som tjuter och duschar en över hela ansiktet och med honom över sig, visslande och då och då hävdande nåt som han vet att jag går igång på. Det skulle han aldrig klara.

Onsdag den 21 mars klockan 9 är det dags för Duellen.