I dag är det din dag
I dag fyller mamma år. Jag vaknade vid femtiden i morse och hörde hur en elvisp gick igång i himlen. Antar att det var grädden till hennes berömda jordgubbstårta som skulle vispas. Alla andra förberedelser var klara, det är jag hundraprocentigt säker på. För i dag kommer de på besök, Ingrid och John, Helge och Gunnel, Göta och alla de andra, som också flyttat dit upp. Och vid bordet sitter pappa och ler.
Mamma är min förebild i mångt och mycket. Men - det här med att stiga upp före skam på morgonen, ivrig att sätta igång med dagens sysslor, det är ingenting som jag försöker efterlikna. Inte heller att hon glatt och villigt hjälpte sina gamla och sjuka syskon att klippa tånaglarna, när de själva inte klarade av det. Jag säger bara, Gun och Ima, håll er friska och vitala för om ingen annan hjälper er med det så kommer era naglar att bli tre meter långa, för jag hjälper er INTE!
Mor var också väldigt social och såg möjligheter där andra såg svårigheter. Jag skulle nog vilja men är nog lite mer åt fadershållet, jag . . . Hon höll dessutom på Färjestad i hockey! Inte före Skellefteå AIK, förstås. Naturligtvis inte. Men så där, lite på kant, hejade hon på Löfbers Lila-laget. Det gör inte jag. (Nu blir du upprörd va, kusin Lars i Arvika?) Dessutom blev hon uppriktigt arg på en person en gång under sitt vuxna liv. En gång! Och det höll i sig resten av livet. Hon var det sötaste man kunde se, när den personen kom inom hennes synfält, då snörpte hon på munnen ("som ett kråkskithål") och framförde ett tyst litet aggressionsliknande läte. Jag behöver kanske inte ens nämna att jag har varit arg oftare och ljudligare? Och att det har känts skönt? Jag tror nog att mamma innerst inne också tyckte om känslan av att vara riktigt arg på någon, det var därför hon behöll den så länge. Ett pittoreskt inslag i hennes annars så väna natur.
Tro nu inte att jag firar hennes födelsedag i ensamhet, trots att mannen återgått till jobbet i dag. Nejdå, jag har ju min inneboende. I går kväll, när vi låg och läste, sa mannen "Men hur länge ska dom stå här utanför och prata?". Jag bara log ett uppgivet leende mot honom, för jag förstod. Jag hade själv gått på det, en natt när jag vaknade av rösterna. Trodde att det var några upprörda nattvandrare som stannat utanför vårt fönster, tills jag insåg att det var min pyttelilla gubbe med stor röst, som bor i mitt bröst. Nu har han skaffat katt också! Den skriker och jamar medan gubben tjollerpratar. Och bara så att du ska förstå hur högt det låter, kan jag avslöja att mannen, som tydligt hör dem, inte hör signalen från febertermometern instoppad i hans mun, som ju ändå är tämligen nära hans öra. När det har gått en kvart, av total tystnad och ihopknipande av läppar, brukar jag säga att "den pep för fjorton minuter sen". Det är roligt, tycker jag. Så skulle mamma aldrig ha gjort mot sin man.
Så - vi tänder ett ljus för dig idag, älskade mamma, jag, pyttegubben och katten och tänker på er alla som sitter där uppe och njuter av din jordgubbstårta. Den smakar säkert himmelskt.
Mamma är min förebild i mångt och mycket. Men - det här med att stiga upp före skam på morgonen, ivrig att sätta igång med dagens sysslor, det är ingenting som jag försöker efterlikna. Inte heller att hon glatt och villigt hjälpte sina gamla och sjuka syskon att klippa tånaglarna, när de själva inte klarade av det. Jag säger bara, Gun och Ima, håll er friska och vitala för om ingen annan hjälper er med det så kommer era naglar att bli tre meter långa, för jag hjälper er INTE!
Mor var också väldigt social och såg möjligheter där andra såg svårigheter. Jag skulle nog vilja men är nog lite mer åt fadershållet, jag . . . Hon höll dessutom på Färjestad i hockey! Inte före Skellefteå AIK, förstås. Naturligtvis inte. Men så där, lite på kant, hejade hon på Löfbers Lila-laget. Det gör inte jag. (Nu blir du upprörd va, kusin Lars i Arvika?) Dessutom blev hon uppriktigt arg på en person en gång under sitt vuxna liv. En gång! Och det höll i sig resten av livet. Hon var det sötaste man kunde se, när den personen kom inom hennes synfält, då snörpte hon på munnen ("som ett kråkskithål") och framförde ett tyst litet aggressionsliknande läte. Jag behöver kanske inte ens nämna att jag har varit arg oftare och ljudligare? Och att det har känts skönt? Jag tror nog att mamma innerst inne också tyckte om känslan av att vara riktigt arg på någon, det var därför hon behöll den så länge. Ett pittoreskt inslag i hennes annars så väna natur.
Tro nu inte att jag firar hennes födelsedag i ensamhet, trots att mannen återgått till jobbet i dag. Nejdå, jag har ju min inneboende. I går kväll, när vi låg och läste, sa mannen "Men hur länge ska dom stå här utanför och prata?". Jag bara log ett uppgivet leende mot honom, för jag förstod. Jag hade själv gått på det, en natt när jag vaknade av rösterna. Trodde att det var några upprörda nattvandrare som stannat utanför vårt fönster, tills jag insåg att det var min pyttelilla gubbe med stor röst, som bor i mitt bröst. Nu har han skaffat katt också! Den skriker och jamar medan gubben tjollerpratar. Och bara så att du ska förstå hur högt det låter, kan jag avslöja att mannen, som tydligt hör dem, inte hör signalen från febertermometern instoppad i hans mun, som ju ändå är tämligen nära hans öra. När det har gått en kvart, av total tystnad och ihopknipande av läppar, brukar jag säga att "den pep för fjorton minuter sen". Det är roligt, tycker jag. Så skulle mamma aldrig ha gjort mot sin man.
Så - vi tänder ett ljus för dig idag, älskade mamma, jag, pyttegubben och katten och tänker på er alla som sitter där uppe och njuter av din jordgubbstårta. Den smakar säkert himmelskt.
Kommentarer
Trackback
