Mer vederkvickande än spa

Om det skulle snurra till i skallen, beror det inte på att jag är utmattad efter febern. Tvärtom, jag är friskare än jag varit på länge för jag har tillbringat en hel dag i en annan värld!

Att få vara med en åttaåring och en sex(väldigt snart sju-)åring och liksom bara sjunka ner i deras sätt att andas, tänka, prata och argumentera, är mer vederkvickande än en helg på spa. Att inte ha några stora idéer om hur dagen ska förflyta, utan bara vara och låta det hända, det är en fantastiskt spännande resa.

Bröderna anlände med buller och bång kvart över sju i går morse. Alfred hade förvarnat om att han skulle vara trött och att mamma Annie skulle få bära in honom till sängen där han skulle fortsätta att sova. Var han nu hade fått det ifrån? Som vanligt ringdes det på dörren ett antal gånger och när dörren äntligen öppnades, skreks det "BU!!" så att grannarna antagligen fick hjärtsnörp. Det var den trötte det.

Efter det att risgrynsgröten, med extra socker (men det talar vi inte om för mamma och pappa) var uppäten, gick Gideon till datorn och Alfred till TV-n. Låt dom få bestämma i dag, tänkte jag i detsamma som jag föreslog att vi skulle gå på loppis och köpa några serietidningar. Vi gick och dom sprang. Att promenera i lagom lunk, finns inte i deras värld. Kappspringa, ska man. Och helst snubbla.
När vi, mannen och jag, omsider kommer in i loppislokalen, gör vi en snabb översyn och ser två välkända mössor som far omkring i ett systematiskt letande efter Fantomen, Tom och Jerry och Snurre Sprätt. Sen blir det halvlugnt. Gideon kan inte bläddra i en tidning utan att fastna och börja läsa. Då är han inte kontaktbar.

Så småningom var vi tillbaka hemma igen, åt våfflor och sen var det dags för Affe att åka på kalas. När vi körde över Lejonströmsbron såg vi en flugfiskare stå uppströms älven.
- Det är då inte pappa eller Ted, konstaterade Alfred.
- Hur vet du det, frågade jag.
- Dom är för fega, svarade han tvärsäkert.
Jag skrattade:
- Men dom är väl inte fega?
- Joho, du.
- Men Arwen säger ju att hennes pappa är starkast i världen, försöker jag rättfärdiga åtminstone min son med.
Tystnad.
- Min morbror - grizzlyn, konstaterar han då med ett förtjust men aningen sarkastiskt tonfall.
Och jag skrattar. Igen. Såklart.

Hemma får jag veta att Gideon har skaffat två ankor som har blivit kära och fått barn så nu: "har jag hela huset fullt med HÖNS"!!! Jag tror att spelet heter Mindcraft eller nåt sånt men begriper gör jag inte. Däremot skrattar jag. Igen. Hans ansikte uttrycker en sån glädje och humor över tingens situation just nu, att jag nästan förstår hur kul det kan vara med dataspel.

När jag hämtar Affe, efter två timmar, är han nöjd och glad. Men när jag kört tio meter, hojtar han: "Vänta, mormor, stanna! Jag har glömt en godis!"
Vaddå, glömt, undrar jag men han knäpper av sig bilbältet och studsar ut. Efter en halv minut är han tillbaka med en chokladbit. "Du vet, det blev så varmt så jag var rädd att den skulle smälta, så jag gömde den i snön", förklarade han.
- Vilken tur att du kom på det så snabbt då, sa jag, för om vi hade hunnit ända hem, hade jag inte kört tillbaka.
- Jo du, mormor, det hade du. Till och med för en pytteliten godisbit.
- Inte då, det hade ju varit billigare att köpa en ny på affären i så fall. Bensinen är ju jättedyr.
- Mormor. Du hade kört tillbaka. Jag lovar.
Kärlek.

När de helgarbetande föräldrarna har hämtat sina söner är mina barnbarn ändå kvar. Det är liksom skilda saker. Och jag fortsätter att njuta av att befinna mig i deras värld. Fastän huset är fullt med höns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0