saltatochkryddat

Vaknade i går med onda aningar. Inte konstigt alls, eftersom, dels, mitt uppskjutna tandläkarbesök skulle bli av, dels semifinalmatch nummer två mot Gnaget väntade.

När jag satt i väntrummet hos tandis, besannades mina aningar när han fick syn på  mig, gjorde vågen och sa glatt: "Det här ska bli roligt!" Han hade alltså laddat.
Efter att ha försökt smörja honom med diverse komplimanger, vilka föll platt då han inte är mottaglig för sådant, han ger alltid sig själv de bästa komplimangerna, tvingades jag möta mitt öde. Jag visste att det hade försvunnit några flisor från en tidigare lagning och hade inga större förväntningar på att han skulle missa dem.
- Den här fixar vi till, sa han och plockade fram borrar, slamsug, plastspiral med gurgelljud och en sköterska med dammsugare.
När min mun var fylld till bristningsgränsen började han med utfrågningen. Alltså, VET du hur vansinnigt irriterande det är att få massor med frågor, och ibland rena felaktiga påståenden, som man inte kan bemöta med annat än "öö" eller "ää", när man i själva verket skulle behöva en smärre föreläsning för att få karln att förstå.

Sen var det dags för den motbjudande tandstensborttagningen. Jag förstår inte varför han måste le under hela proceduren? När jag så äntligen trodde att det var klart och suckade lättat, sa han glatt "Nu blir det värre" och plockade fram en sjörövarkrok. Och började vissla.

Han kände sig nog ovanligt oövervinnerlig i går - ett tag. Sen la jag fram mitt trumfkort. Nu är han rädd igen. Och jag gick visslande, lättad och lycklig därifrån.

Den euforin räckte ända fram till dess att Solna gjorde mål efter en och en halv minut av matchen.

Sådana brutala kast mellan hopp och förtvivlan, som alla SAIK-are genomlevde i går, måste ha genererat utslag på seismografen i Uppsala. När matchen var slut och den nya matchen i matchen började, var jag så färdig att jag kraxade fram en fåfäng önskan om Koskenkorva. Inte spriten, förstås, utan Kimmo, han som avgjorde mot LHC i sjätte perioden år 2009. Men jag fick lida - inte i det tysta, det ska gudarna veta - i en hel evighet ända tills våran Jimmie klev fram och gjorde slut på eländet. Inte Koskenkorva, inte Absolut men definitivt resolut.

Jag tog min bok och började läsa för att "gå ner i varv", när vi hade lagt oss. Efter tretton sidor insåg jag, till min stora förvåning, att det inte stod ett enda ord om Bellemare, utvisningar, missade målchanser, nej, inte ens ett ord om Viktor Fasth, fastän det var det jag läste om. Helt plötsligt klarnade blicken och jag såg namn som Sigrid, Säbjörn och Alrik. Det var medeltid och Bothild hade just fött en son och för det fick hon ett vackert halsband i guld av sin make.
Jag la ifrån mig boken, insåg att det var nattetid och att vi var ett steg närmare guldet, vi också. Dessutom är mina tänder hela, all tandsten är borta och pengarna likaså. Men jag är nöjd. Mycket nöjd.

I morron är en annan dag. Då ska vi vara pigga och alerta igen så att vi förhoppningsvis spöar Solna redan under ordinarie matchtid. Och jag ska inte behöva ödsla några krafter på att diskutera om Bellemare uttalas Bellmar eller Bellmär. Och det dessutom med munnen full av verktyg. Sånt tar på krafterna. Jag vet precis vad idrottsmän och -kvinnor menar när de säger "jag har det i kroppen men jag får inte ut det". Frustrationen måste få ett utlopp. Därför bakade jag kubbar, mjuk pepparkaka, mockarutor och gjorde en grekisk köttfärsrätt i ugn, när jag kom hem från tandläkaren. Familjen hälsar och tackar, Lage!