Jag är stolt och jag skäms

Jag är så stolt, glad och tacksam. Jag har människor som bryr sig om mig. Men ibland får det mig att skämmas.
Ta bara den glada figuren i lila jacka och limegrön keps som kom cyklande på stan sist jag var där. Hon log upp till öronen när hon såg mig och gav mig en stor kram när hon hoppat av cykeln. Sen frågade hon hur det var med mig. Hon frågade mig! Själv har hon haft en stroke som delvis, men förhoppningsvis tillfälligt, förändrat hennes liv. Hon kan inte komma sig till sin älskade sommarstuga för hon får inte köra bil efter stroken och avståndet är alldeles för långt för att ta sig dit med cykel. Hur knäppt är det egentligen? Hon får inte köra en bil med fyra hjul men några restriktioner för att framföra ett tvåhjuligt fordon, som kräver balanssinne, finns inte.
Tur att hon är den människa hon är. Det formligen sprutar känslor omkring henne. Glädje, bus, ilska, sorg, allt i en sfär som omger henne med sprakande livsfärger.
Hon frågar mig hur jag mår.

Det finns en annan "strokekompis" också. Hennes liv har också förändrats. Hon har alltid varit duktig men nu är hon superduktig. Inte bara för att hon pluggar på gamla dar, utan mest för att hon har slutat röka. Stroken tvingade henne. Hon kämpar varje dag mot begäret. Livet har förlorat en tjusning. Att gå ut på balkongen i trettiogradig kyla för att hinna röka fyra bloss innan du fryser ihjäl, brukar jag fråga henne, är det det du saknar? Då skrattar hon. Både för att hon inser hur knäppt det låter men  också för att jag inte kan förstå hur det känns att sakna något så mycket som hon saknar sina cigaretter. Stunderna, smaken, golukten, belöningen.
Nej, det är sant, jag kan inte riktigt förstå. Jag kan inte förstå hur hon orkar ge så mycket av sig själv till andra.
Hon frågar mig hur jag mår.

Den gången jag inte behöver skämmas, är när jag ringer min dotter för att tala om att jag har ont på något nytt ställe, eller ont på ett nytt sätt och hon, efter att ha lyssnat i max två minuter, säger: Ja, ja nog pratat om dig. Nu pratar vi om mig.
Hon får mig att skratta. Hon och alla andra som bryr sig om mig men som visar det på olika sätt.
Jag bryr mig också om människor men jag är så förbaskat l-a-t. Tänker men handlar inte. Tar inte telefonen och slår det där numret som hon eller han har, som jag tänkt på så mycket. Nu skäms jag verkligen.

Att jag skulle tänka men inte handla, protesterar nog mannen emot. Han tycker nog att jag handlar tillräckligt. Utan att tänka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0