saltatochkryddat

I kväll är det hockey. I morgon är det junta. På lördag är det inflyttningsfest på "F 16". På söndag är det hockey igen OCH El Clasico! Jag är en mycket upptagen kvinna.

 

Dessutom borde jag hinna med att stryka lite kläder och att dammsuga men mannen har gett mig städ-, bak- och bloggförbud! Min arm har nämligen börjat krångla igen. Så jag lyder. Ingen städning i dag. Ingen bakning i dag. Men lite olydig måste jag ju få vara så jag skriver en blogg - bära eller brista.

På förmiddagen höll jag på att bli rent kriminell. Jag tog fram både strykbrädan och dammsugaren men då sms-ade min syster att jag skulle kolla Kunskapskanalen, direkt på studs. Så där satt jag, i fåtöljen, nästan en timme, skrattade och njöt. Norrman möter pingviner, kan det bli roligare? Jag älskar pingviner och med norska kommentarer till allt vad de företog sig blev programmet till en fullkomlig njutning. Jättetuffa pingvinungar som går och nickar som gamla farbröder - mitt hjärta känner kärlek.

 

Sen kom Åsa och hämtade mig för en rundtur i en lånad dagsfärsk bil som gjorde som den ville. Ska inte utvecklingen göra saker och ting begripligare och enklare? Ska en bil verkligen få stanna och starta när den vill, inte när föraren vill? Och ska instrumentpanelen vara så fullsmockad med information i grälla färger, att man egentligen inte har tid att köra fordonet, utan får lägga större delen av koncentrationen på att ta till sig all information? Dessutom var den så låg att jag slog skallen när jag, äntligen, blev insläppt. Det var inte Åsa som avgjorde det heller . . .

 

Men det kommer att bli värre. Mannen kör sin sons bil i veckan, en Audi TT som låter precis som 112:s helikopter när den lågsniffar över vårt hustak. Helikoptern alltså. När han slutar jobba, ska vi åka och handla. I en bil som, om man lyckas ta sig in, får ha toktur om man lyckas ta sig ur. Det är helt klart en ungdomsbil. Det har inte mannen fattat. När han dundrar fram med solglasögonen på, då ger jag mig den på att han känner sig som 30. Han är lycklig.

Det värsta för mig är att kliva ur bilen på en offentlig plats. Jag lovar att det inte går smidigt till. Det är ett stånkande och stönande som åtföljer benen, som tar sig ut först, och sen resten av kroppen som kliver ur, liksom pö om pö. Sist av allt kommer skallen och den slår jag obönhörligt i taklisten. Det låter inte vackert när jag högt och tydligt talar om vad jag tycker om sportbilar av den typen. Och jag känner mig som 98 år.

Fränt, va?

 

Så i morron, när jag kör till juntan, kan mina passagerare räkna med att jag har en bil som man kliver upp i med grace och elegans och stiger ner ur, som en filmstjärna. Om jag nu har kommit mig ur TT-n till dess.