saltatochkryddat

Jag gick klass 1 i Krångfors. Det var tre klasser i ett klassrum och alla tre hade samma lärare. Vägen till skolan var lång, för ett barn, och spännande. Ibland kom man så försent att skoldagen redan var över. Då hotades man med sänkt betyg i ordning och uppförande, det enda betyg som fanns. Men vägräcken är ju till för att balanseras på och ramlar man ner och måste börja om, ja, då tar det tid.

 

Innan jag började tvåan hade vi flyttat till Selsfors, som hade skolplikt i Medle.  I den lilla byn, bestående av fem hus, fanns både en lekkompis och skolkamrat - i en och samma person. Ywe. Vilken lycka! Vi hann med en massa skoj innan hon och hennes familj flyttade, precis när vi hade börjat fyran. Sorgen var stor. Hon var den sortens vän som, när lärarinnan hotade mig med att måsta gå om trean om jag inte skärpte mig, sa: Då ska jag göra det också!

 

I går kom hon och hälsade på, fembarnsmamman med sju, snart åtta, barnbarn men som fortfarande ser ut som en ung tjej och mitt i allt prat, började vi minnas hur det var. En gång i tiden.

 

Hon berättade att när hon gick första klass, var alla elever tvungna att lägga händerna på skolbänken medan fröken kollade var och en så att de hade rena naglar och även tvättade öron. En kille skickades ut i korridoren så gott som varje dag för att rengöra sina öron. Va??!?!? Nejdå, jag hör inte illa på grund av vax, jag måste bara skrika rätt ut av ren bestörtning. Snacka om mobbning.

När jag kom till den klassen, i tvåan, var lärarinnan sjuk för det mesta och vi hade en jättesnäll, j-ä-t-t-egammal vikarie, som såg ut som en julängel. Den runda typen. Hon hade dessutom änglahår, vitt, yvigt, lockigt. Om hon nu var så gammal som vi tyckte, måste hon ha slagit någon sorts överlevnadsrekord, eftersom hon dog för bara några år sedan. Hon måste åtminstone ha varit etthundratjugo år. Men så var hon ju en ängel också.

 

Tiderna förändras och vi med dem. Inte Ywe dock. Jo, en sak. Förr hade hon väldigt ljust hår. Nu är det svart och rött. När vi var små fick vi heta Linlugg och Sotlugg. Nu är vi båda sotluggar. Men under ytan, under ytan, är vi alla grå, under ytan . . .