saltatochkryddat

Nu ligger de här bredvid mig. Biljetterna. På torsdag smäller det, mitt AIK ska möta Modo och dessutom ska Hadelöv och Antos hyllas före matchen. Det är mycket därför som jag ska dit. Förmodligen kommer jag att gråta floder, jag blir ju så lätt rörd när jag är på hockey och får vara en del av en högljudd skara som visar sin kärlek på bästa sätt.

Jag minns ett år när vår Rolle Stoltz (inte hoooonom), utan en betydligt yngre namne, hade sökt sin lycka Over There men som inte riktigt fann den och kom tillbaka mitt i säsongen till sitt Skellefteå AIK. Det var första matchen efter återkomsten. När det var dags för hans första byte och han, som vanligt, slängde ena benet över sargen (det där med båsdörr var inte hans melodi) då bröt ett jubel lös, som jag aldrig hade hört förr. Alltså var jag tvungen att gråta. Fastän det var en återförening. På torsdag är det tvärt om. Ett avsked, ett tack för allt, en separation. Jag blir nog så illa tvungen att gråta då också.

 

Men jag blir aldrig lika blödig som en dam jag kände, som blötte ner hela framsidan av sin kappa med tårar, när hon var i kyrkan på Alla Helgons dag. Hon kände nämligen att det prästen så vackert pratade om, gällde henne. Hon, det största av alla helgon. Även om han inte nämnde henne vid namn så borde det ha varit glasklart för samtliga i församlingen vem han avsåg. Det är ödmjukhet det! Men hon var söt.

 

Annars känner jag att jag har blivit bra mycket tuffare än vad jag har varit. Ta, till exempel, när vi skulle flyga hem från Stockholm i juni och planet stannade mitt i det vi taxade ut och flygkaptenen meddelade att vi måste vända tillbaka på grund av ett elfel. Hade det varit för några år sedan, skulle jag redan innan han pratat klart ha hoppat ut genom nödutgången, iförd flytväst och syrgasmask.

Nu satt jag lugnt kvar på rad 5 och kunde på nära håll iaktta samspelet mellan besättningen och elektrikern som skulle fixa felet. Jag till och med log lite överseende åt den man som rusade ut från planet och försvann. Trodde han att planet gick på likström, eller?

Det som var jobbigast, var värmen. Men till slut skrattade flygbesättningen och elektrikern åt något och allt var klappat och klart. Jag satt kvar även andra gången vi taxade ut. Det gjorde inte mannen som hade försvunnit. Flygningen gick galant och vi landade hemma i Skellefteå en aning försenade. Jag tittade ut genom fönstret, vilket jag aldrig gör under själva flygningen, och fick tårar i ögonen. My Hometown. Men inte längre Hadelövs.