saltatochkryddat

Att bli övergiven bara sådär.

Ingen förvarning.

Bara ett brev; Nu har jag lämnat dig. Och en bild med ett stort, okänsligt leende.

Han skrev också att någon annan fick ta vid nu.

Bara så där.

 

Gissa om jag blev upprörd?! Rent ut sagt förbannad. Hela min ilska kanaliserade sig till en enda punkt. Det var en tand - och den sprack! Pang, bara, och den var i två bitar, som båda satt fast vid en bananformad rot (visade det sig sen). Normalt hade jag ju då vänt mig till min tandläkare men det var ju det som inte längre var normalt. Han var numera ute i skogen på heltid, rotfyllde granar och satte in nya kronor på tallarna.

 

Så vad gjorde jag? Naturligtvis ringde jag en annan, en som tog emot mig med öppen famn. Ja, okej då, öppen dörr åtminstone. Han provocerade mig inte det minsta när jag hade fullt med borrar och andra satans verkytg i munnen och inte kunde bemöta hans påståenden. Han berättade inte skräckhistorier medan han slängde in det ena verktyget efter det andra i min redan till bristningsgränsen uttänjda mun. Han berättade bara vad han gjorde, vad som skulle behöva göras nästa gång och - vad det skulle komma att kosta! Jag tror att jag ska skicka räkningen till min före detta. Tandläkare, alltså. Det var ju, trots allt, hans fel att jag blev så upprörd att tanden sprack. Dessutom har han säkert sålt blåbär och lingon för bra mycket mer än de tvåtusenfemhundra kronor som min nya vill ha. Tandläkare, alltså.

 

Och bilen, den stora som ska rulla hela året, ska in på service och två nya däck ska köpas. Ruinens brant är nära.

 

Nu ska jag iväg till Gun-Marie, min frissa. Det är också förhållandevis dyrt men sett till vad hon kan åstadkomma, är det värt varenda krona. Hon kan få mig att se tio år yngre ut. Åtminstone en vecka-tio dagar. Det kunde aldrig min tandläkare. Det är ju bara gamlingar som är tandlösa. Och Jonte Hedström.

 

Nu har jag kommit överens med mig själv om att aldrig mer bli så upprörd att en tand spricker. Men då måste jag låta bli att tänka på honom. Han - som svek.

 

 

I går var jag på pressrelease! Som VIP, dessutom.

En helt fantastisk fotobok presenterades för oss två vippar. Därefter fick jag lära mig en massa nytt. Om korta shorts, lårben, pulled pork och att en totalt hockeyointresserad individ plötsligt kan skrika till domaren, på TV, "NEJ, det där var ingen utvisning!!". Det var kul.

 

Inte för att vi såg SAIKs träningsmatch mot Örebro på TV samtidigt som vi minglade runt boken, det skulle ha varit oförskämt, men av någon anledning självstartade apparaten och vips kunde vi se att det blev mål. För oss. Medan bokens författare och jag samspråkade om det fina i att spara bilder i dagboksform, blev hon som verkligen kan det här med fotografering och bilder, helt uppslukad av en "totalt ointressant" hockeymatch. Säger det månne mer om sällskapet i rummet än om henne??

 

I dag ska jag tanka upp kanonkulan, eftersom Aftonbladet indikerar en chockhöjning av bensinpriset. Om jag tankar fullt, 40 liter, då räcker det hela september, sedan ställs bilen av, och ett par månader till våren. Fartvidundret tar ingen bensin alls! Den är bara för läcker. Enda problemet, en sån här varm sommar, är om inte radion startar när jag vrider på tändningen. Då riskerar jag att svettas ihjäl om jag kör en längre sträcka än tio meter. Men nu har jag lärt mig var den gemensamma säkringen sitter och om jag bara tar ut den och sätter tillbaka den, då börjar radion funka! Sedan jag tryckt in koden naturligtvis. Någon tipsade mig om att smörja lite femfemtisex på säkringen så skulle problemet vara löst men jag vet inte om jag vill. Jag känner mig så fruktansvärt teknisk och självgående när jag avhjälper felet på egen hand. Men vi får se.

 

Nu ska jag till stugan och hämta skafferiet. Åtminstone innehållet. Och den här gången får jag inte glömma lakritsklubborna, mitt nya begär. Jag har aldrig tyckt om saltlakrits tidigare men sedan jag fick en Djungelvrålklubba på Maddes och Johannes bröllop har jag varit fast i träsket. Så fort kan det gå. Nu klarar jag knappt en TV-kväll utan en klubba. Och då menar jag inte en hockeyklubba. Även om de också är starkt beroendeframkallande.

 

 

Första natten i stan. Om jag har sovit gott? Sådär . . .

 

Ibland händer det att mannen jobbar natt. Inte ofta men, för mig, alldeles för ofta. Det är då min hörsel skärps.

 

Jag vill gärna sova för öppet fönster. I stugan är det inga problem, bara man har ett myggnät som täcker varje synlig och osynlig springa. Härlig, sval nattluft får fritt inträde och de ljud man hör, är enbart rogivande.

I går kväll, här i stan, öppnade jag fönstret tills första spärren stoppade. Cirka en decimeters öppning. Större kan jag inte ha, då kan otäckingar ta sig in. Det var varmt i natt. Ibland rent av svettigt, vilket inträffade när mina öron hörde mystiska ljud.

 

Ett framrusande tåg kan jag klara av. Knattrande mopeder likaså. Även om jag inte förstår vad de gör ute i mörka natten. Ett billarm gör mig upprörd, en klar signal på att skummisarna är på g. Men så hörs prat och skratt och ett gäng unga tjejers klackar smäller mot trottoaren. Återigen; vad gör de ute vid den sena timman, men okej de neutraliserade billarmet.

Det värsta är ändå ljuden som kommer inifrån. De som jag har glömt var en del av mitt trygga hem. TV-n smäller högst. Sen kylen. Någon ännu ej identifierad lampa knäpper när den svalnar. Ja, så där håller det på och inte somnar jag. Det är en natt kvar. Man jag kan ju alltid se tennis. Eller läsa min påbörjade deckare . . .

 

I juli åkte vi Vildmarksvägen, över Saxnäs, Fatmomakke och Stalon till exempel. En vidunderligt vacker väg. Totalt körde vi över hundra mil, utan att se ett enda vilt djur!! Tre renar som låg och solade i en sandgrotta var det vildaste vi såg. Men när vi kom hem!

 

När jag sitter och ser på TV i stugan, brukar jag då och då kasta en blick ut över älven, bara för att jag inte kan låta bli. Den är så fascinerande och ombytlig. Men just denna kväll skymdes sikten. Jag såg bara nåt brunt som stod i vägen för utsikten. Typiskt, en älg! Som stod och tryckte mot altanstaketet. Den ångrade nog sitt tilltag att ge sig in bland mänskligheten när den insåg att där fanns Torsten! Ingen inkräktar på Torstens revir utan tillstånd. Det fick älgen erfara. Under fem timmar. Torsten är en gråhund. Totte Tuffing. Med honom som granne känner man sig trygg.

Kanske skulle jag be att få låna Torsten till stan när mannen jobbar natt? Han är ju faktiskt ganska stadsvan också, vid det här laget. Det händer att han tillbringar några timmar i polisfinkan. När han har överträtt sina gränser.

 

Jojo, det kan gå vilt till på vår lilla vildmarksväg också vill jag lova. En 700 meter lång actionthriller.

Det ringde på min mobil halv tio i går morse.

- Hallå mormor! hördes en glad åttaårings röst.

- Men hej älsklingen,svarade jag (som jag tyckte) hur naturligt som helst.

- Kan vi komma och cykla till dig i dag? fortsatte han.

- Va?? Hit?? Till stugan? Så långt?, (som jag tyckte) tjoade jag.

- Mormor . . . du låter nyvaken, säger då den odågan.

- Näää, inte då, sa jag lamt.

- Jodu, det hör jag på din röst lika lätt som jag äter mat!

 

Ibland har han argument som det inte går att förstå sig på. Än mindre bemöta.

 

Och ja, visst kom de. Mamma och två söner som sken i kapp med den varma solen. Men om man har cyklat drygt en och en halv mil, borde man inte vara lite slut då? Halvslut, åtminstone? Icket. Det pratades, skrattades, brottades, tävlades och kraschades. En grön glaskula.

- Mormor, vad kan vi göra för att du ska bli glad fastän vi rev sönder din fina kula, frågade tioåringen.

Jag föll.

Vilket han visste på förhand.

Resultatet blev att bröderna fick varsin glass för att göra mig glad. Hur det nu gick till . . .

 

I dag har första flyttlasset gått. Det känns - sådär. 23 grader varmt och en sommar som aldrig säger nej. Men så hörde jag på radion att den tredje eller fjärde september skulle vi, enligt yr.no, ha sju-åtta grader och regn. Så - ja, vi får se.

US Open har börjat. La liga har kört igång. SAIKs träningsmatcher sänds på C More. Ibland kan det vara en fördel att bo i stan.

 

Men på onsdag blir det stugan igen. Och på torsdag surströmming på Krången. Oavsett vad yr.no säger. Då är det enbart njutningsgraden som räknas..

 

Vi hörs! :-)

Hej på dej!

Det var längesen. Hur har du det? Hur har din sommar varit? Min har faktiskt varit fantastisk men nu börjar den sjunga på sista versen. Hoppas bara att den har en refräng kvar.

 

Jag har inte lämnat stugan än. Inte helt. Det blir till att bo på två ställen under en övergångstid, för att vänja sig.

När jag precis har flyttat ut till skogen på försommaren, tänker jag alltid "jag kommer inte att kunna bo i stan igen". Och varje år, när augusti närmar sig sitt slut, tänker jag "C More", som på svenska betyder att i stan kan jag se mer; tennis, hockey och en hel del annat. Nöööörd. Jepp. Men det underlättar en flytt.

 

Vilken sommar det har varit! Och lång. Det är vi inte vana vid här uppe. Även om nu MIN riktiga sommar började ett par dagar in på juli, då myggen plötsligt försvann. Att ett fågelpar tog en av mina väggkrukor i besittning, gjorde absolut ingenting eftersom deras fem små telningar visade sig ha en favoriträtt som bestod av, just det, mygg. Välkomna tillbaka nästa år, familjen flugsnappare! Rekommendera gärna sommarbostaden till fler av era släktingar. Jag behöver inte alls ha blommor i mina blomkrukor, de behöver ju bara en massa krävande tillsyn och skötsel. Inte kvittrar de heller.

 

Även om sommaren har varit ovanligt lång, är det som vanligt så att mycket inte har hunnits med. Man planerar och planerar och aldrig lär man sig. Ibland är det för varmt för att sätta det planerade i verket, ibland för regnigt och, faktiskt, för blåsigt. Barn har inte de hindren. Det ska spelas badminton även om det blåser 20 m/s. Som jag har spelat badminton i sommar! Jag tyckte nog själv att jag var ganska duktig, prickade oftast fjäderbollen och fick till och med in en smash nån gång. Men min självbeundran fick sig en riktig törn när jag gick en match mot Gidde och han sa, efter en stund: "Du mormor, jag lägger mig ner och slaggar en stund, det är som inge kul när man inte får nåt motstånd" . . .

 

Badmintonnätet har också ingått i ett alldeles nytt bollspel som heter Lena Ph:s strumpbyxor. Ja, alltså, det namnet är inte officiellt, inte själva spelet heller, men kul är det.

 

Om du vill och orkar, ses vi snart igen! Nu kallar tvättstugan på mig.