Farväl gamle trotjänare!

 
Den 1 januari 2014 tappar vi kontakten med dig. Du har tjänat ut. Nya tider råder.
 
Men tänk så mycket som har hänt sedan vi hade väggtelefon med snurrvev, som bestämde vem man skulle ringa till. Två korta och en lång hade vi. Eller så var det två långa signaler och en kort. Jag minns inte så noga för jag var en sällananvändare av telefonen på den tiden. Och vad var det som avgjorde om en signal var kort eller lång? Antal varv med veven, eller? Om det var godtyckligt och upp till var och en, måste det ha blivit ett himla felringande. Dessutom har jag för mig att alla som var inkopplade på telenätet kunde avlyssna varann. Vi var långt före USA, vi på Backen i Forsbacka.
 
Min första egna telefon med eget nummer fick jag när jag flyttade hemifrån och in till en pytteliten lägenhet i stan. Den var så trång att det i princip bara var jag, telefonen, stereon och TV-n som fick plats. Plus en kokplatta som kunde göra snabbmakaroner på tjugo minuter. Men vem hade bråttom? Jag tror att jag åt makaroner med vitpeppar och mycket ketchup varje middag, ända tills Conny kom och lärde mig göra "specialare"! En baguette fylld med äggskivor, räksallad och majonnäs. Jisses, så gott. Och till helgen kunde man lyxa till det med lite dill ovanpå. Tack Conny, jag vet inte om du har förstått din betydelse i fråga om min utveckling inom matlagningskonsten.
 
Men nu var det ju telefonen det skulle handla om. Så länge den satt fast i en sladd, var man tvungen att vara inomhus om man skulle passa ett samtal. Sedan blev det större rörelsefrihet. Nu kunde jag ligga ute och sola och prata i telefonen samtidigt. Lycka. Men säg den lycka som varar för evigt. Man blev med biltelefon. Modell gigantisk. Bilen blev mer svårstyrd när åbäket monterats in. Inte fungerade den heller. Bara ibland. Men aldrig när man befann sig i Burträsk i trettiogradig kyla och bilen hackade av köld.
 
Nej, nu är det bättre. En liten manick som följer mig vart jag än går. Ibland till och med på toa men det är bara i undantagsfall. Jag inbillar mig gärna att jag är en sån som måste bli nådd.  Vilket naturligtvis är en fåfäng illusion. Men om, jag säger bara OM, jag har glömt Iphonen hemma så känner jag mig oklädd och stressad. Tänk så mycket jag missar! Att jag sedan, vid hemkomsten, finner min mobil fridfullt sovande och ostörd, gör mig inte tryggare nästa gång jag glömmer ta med den Tänk om . . .
 
Det var mindre stressfyllt med dig, gamle trotjänare. Du ska ha tack för allt, du har ställt upp i vått och torrt. Njae förresten, inte vid strömavbrott och definitivt inte vid åskoväder. Där är min nya dig helt överlägsen. Men jag kommer ändå att sakna dig och ditt fantastiska ljud, din greppvänlighet och pålitlighet. Och alla hemlisar som vi har delat, du och jag.
Den nya litar jag lika lite på som den väggfasta vevtelefonen i Forsbacka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0