saltatochkryddat

 

Jag måste erkänna att jag är full. Av känslor, alltså. Självklart.

 

Det är ju advent som jag älskar, julen kan jag vara utan. Under årets advent har jag, förutom allt annat mysigt, varit  på två innebandymatcher, en julkonsert och ett möte som smälte mitt hjärta.

 

Om vi börjar med Affes innebandymatch så gjorde motståndarlaget första målet ganska snart. Affes lag kvitterade dock och vid ställningen 1-1 hörde man Affes röst: Den här vinner vi!

Jag vet inte hur länge den känslan höll i sig men känner jag mitt barnbarn rätt så hade han inte ens gett upp när slutsignalen ljöd, vid resultatet 3-14. Han kan konsten att få en storförlust till något skrytsamt, utan att skämmas. Men med glitter i ögonen.

 

Giddes match varken kan eller ska jag försöka återge. Det var nämligen så att när vi, en hel drös av hans fans, satt oss ner på bänken, såg jag hur han tittade dit, höjde handen till en hälsning och sa till kompisen: "Det är min mormor och ....". Min mormor. Tänk att två ord kan göra mig så fullständigt lycklig. Det enda jag med säkerhet minns av matchen är att deras målvakt var superduktig och att det skilde en dryg halvmeter mellan den kortaste och längsta spelaren.  Och att vi vann! Och att den stora vinnaren var jag.

 

Mötet - med stort M, utspelade sig förra söndagen när vi kom till Kusmark för att, dels gratta Lina på födelsedagen, dels gå till kyrkan och få vara med om en julkonsert.

Helt oförberedd som jag var, kändes det som att hjärtat stannade när Mio kom med den absolut sötaste katt jag någonsin sett i famnen (förlåt Zingo och Cola). Han sträckte kattungen mot mig och jag blev plötsligt en kattmänniska. Jag som aldrig förstått mig på kattälskare, nej, hund skulle det vara. Men kolla här:

Jag kände mig som ett stort geléhallon.

 

Eftersom min son är en man som inte slösar med ord och upplysningar i onödan, trodde jag att det var Arwen och hennes klass som skulle sjunga i kyrkan. Det var det inte. Det blev fullsatt innan kören tågade in. Vuxna, män och kvinnor, yngre och äldre, barn och ännu mindre barn. Och som de sjöng! Mitt sjuåriga barnbarn stod där med glitter i håret och sjöng - på engelska! Med rörelser till. Jag frös. Traditionella julsånger blandades med mer ovanliga, stämmor och röster i en fantastisk mix. Men plötsligt rusade de minsta nerför kyrkgången, inte gick, inte skred utan studsade som små vattendroppar i en fors. Och likadant kom de tillbaka igen efter en, alltför, lång stund. Vilken effekt!

Den stolte fadern fotograferade, lillebror, som hittat lekfulla kompisar tidigare, blev tröttare och tröttare där på kyrkbänken, modern lyste av glädje. Och farmor var lycklig.

 

I morron kommer de allihop. Då blir det livat och mycket pappersskräp. I övermorgon kommer bonusarna. Sen börjar hockeyn om. Men himmel så jag redan saknar advent! Min favorit. Den kom, den lyste och den försvann. Nu är det jul och det är inte lika kul.

 

Nu vill jag ändå önska er alla en riktigt, riktigt God Jul med en massa mys, hur ni än väljer att fira högtiden. Glöm bara inte att släcka de levande ljusen!

Puss å kram.