Ja, vad ska man säga . . .

 
Jag vet vad den här tomten har roligt åt. Han måste ha hört.
Följande utspelade sig framför TV-n under en hockeymatch tillsammans med juntan:
H: Tycker inte du att Oskar Sundkvist är lik sin mamma?
Jag: Ingen aning. Jag vet inte vem hans mamma är.
H: Inte jag heller men tycker du inte att han ser ut att vara lik sin mamma?
 
Ibland är det svårt att följa med . . .
 
Det hälsosamma med ett riktigt gott skratt är underskattat. Trots att man kanske känner sig helt matt efter ett sådant, känns det ändå att lungorna har fått rensa ut en massa skräp som ersatts med friskt syre. Magmusklerna har fått jobba hårt, vilket inte alls är dumt. Huvudet känns lättare och själen svävar.
 
Jag älskar människor som bjuder på sig själva, som vågar berätta om sina fadäser och som pratar utan att först tänka. Ta bara en upprörd medlem, också i min junta, som berättade om en kvinnas fasor:
- Men det är ju inte underligt att hon hade ont för till slut upptäckte dom ju att hon hade en faktura i foten!
 
Jag höll aldrig på att hämta mig efter det.
 
Eller, en annan underbar en, som pratar fort och mycket och som fick frågan om hon och hennes syster var tvillingar:
- Nej, men vi är väldigt lika. Särskilt jag.
 
Hur tänkte hon där? Eller kanske hann hon inte tänka? Hon är extremt snabb i det mesta hon gör så ibland hinner inte talet med tanken som fort är inne på någonting nytt. Tack och lov.
 
Ett nog så allvarligt ämne som döden kan också utlösa ett långt och härligt skratt. Hör bara vad en god vän till mig sa när vi pratade om begravningar:
- Jag ska inte begravas, jag vill absolut spridas för vinden. Men jag ska inte brännas . . .
 
De morbida tankarna såg något fullständigt, vansinnigt roligt framför sig.
 
Okej, jag gör också bort mig. Stup i ett. Men det finns en händelse som jag aldrig har berättat för någon och aldrig ska berätta heller. Det handlar om när jag gick in i en glasvägg på ett lyxhotell i Monte Carlo. Inte så farligt, nej. OM inte det hade stått två skitsnygga killar i uniformer på varsin sida om, som jag senare blev varse, en öppning som man skulle gå igenom. Men spelar man världsvan dam, där glasväggar är legio hemma på slottet, då går man sin egen väg och inte låter sig lotsas av personal - definitivt inte skitsnygg sådan.
Pang! sa det och en förfärlig tystnad följde i några sekunder. Sedan hördes "Please madam, this way".
 
De andra låg ute på takterassen och solade. Det behövde inte jag. Jag var redan varmt röd i ansiktet.
Dessutom hade jag illröda blåsor inne i höger handflata. Jisses vad det är kul med enarmade banditer! De skulle också ha avslöjat mig. Galanta damer drar inte i spaken på enarmade banditer i flera timmar och tjuter av glädje när det rasslar till i skålen. I det berömda Casinot i Monte Carlo. Där hela furstefamiljen samtidigt var på teaterbesök någon våning upp och det var dem fotograferna utanför väntade på! Fick jag veta sen. Och jag som gick så snyggt nerför trappan.
 
Nä, sånt är alldeles för genant att berätta om, därför tiger jag om det. Jag håller mig till nivån där jag, bland massor av folk som stod och väntade på sin tur vid charkdisken, plötsligt skrek: Majonnäs är felstavat!
Det kan jag leva med. Mitt utbrott alltså. Inte att affären hade stavat fel.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0