saltatochkryddat

 

Tänk att det ska vara så svårt. Att se bra och att se bra ut.

Nu har jag väl kommit till den insikten att det är ett bra seende som gäller. Det andra är ändå hopplöst.

 

Jag ska alltså byta glasögon, det talade tomten om för mig häromdagen. Jippi!! De röda har ju hängt med ett tag nu och känns inte riktigt hundraprocentiga längre. Själva seendet har bara förändrats lite grann men nu ska jag ha större, mer omfångsrika, så att jag ser allt. Jättetydligt.

Alltså har jag provat bågar. Och provat bågar. Jag började med dem som låg hemma på mikron (av någon anledning). En del var mina, andra andras och somliga med okänd ägare. Så kan det bli.

 

Efter det misslyckade försöket, gick jag till optikern och där behövde jag inte fundera alls. Jag hade faktiskt inte mycket att säga till om. Ett par väckte nämligen ett högljutt gillande hos samtliga i lokalen! Ja, men . .  Men, alltså . . . Blir de inte . . . Neeeej!! Det är dem du ska ha. Guuud, vad du passar bra i dem!

Joo, alltså, jag tyckte nog kanske det också men ska man bestämma sig så snabbt? Det finns ju hundratals bågar som hänger där oprovade. Jag försökte med ett par gröna. Flera svarta. Med lila prickar. Till och med pilot, som jag inte alls gillar men bara för sakens skull. Icket! Så fort jag tog tillbaka favoriterna, steg jublet. Inte var de dyrare heller, då hade jag kanske blivit mer misstänksam.

 

Nu har jag en del beslutsångest men det tjänar inget till. Glasögonen är beställda. Tänk om de inte blir bra! Tänk om jag inte ser bra i dem! Men - tänk om jag ser bra UT i dem! Chansen är liten, men tänk om . . . Då struntar jag i om jag överhuvudtaget ser nånting med dem. Jag har ju kvar mina gamla, röda om det skulle krisa till sig och jag behöver se. Ja, ja, vi får se. Allihop.

 

I går blev jag varse något. Jag skulle kolla mina pulsslag, det kan man göra om man inte har nåt annat för sig. Som vanligt, sedan jag började räkna pulsen, började jag: ett... två... tre .... Inget konstigt med det, eller hur? Men sen: elva, tolv, trett, fjort, femt, sext, sjutt, art, nitt . . . Plötsligt hände det! Mina ögon och öron öppnades! Vad i hela friden var det jag sa (tyst, för mig själv, som tur var). Och alltid har sagt. Trett, fjort, femt . . . Så himla snabbt går inte min puls att jag inte hinner med tvåstaviga ord. Eller? Självklart inte. Så varför?

 

Vissa egenheter kan förklaras. Andra inte. Att jag, helt automatiskt, slår två snabba slag på mina jackfickor innan jag går ut genom dörren, kan förklaras. Fråga mina barn . . .