En argsint man får mig att gapskratta

Jag fick en bok av en kvinna som heter Eva och en man som heter Ove. Det heter boken också, förutom en kvinna som heter Eva.
I flera veckor har jag snöat in på deckare men nu var det dags att lägga trivseltimmarna på något annat och då jag har hört mycket talas om En man som heter Ove, blev jag själaglad när jag fick den och skyndade mig att lösa mysteriet i Ninni Schulmans senaste deckare. Det var som jag trodde . . . Haha, jag skojar bara, jag löser aldrig mysterier förrän tidigast på sista sidan. Ibland krävs genomläsning av efterorden och författarens tack också innan lösningen på dramat har landat hos mig på riktigt.
 
Nu kan jag inte hjälpa att jag ligger och skrattar högt på kvällarna. Jag vet att det stör min sängkompis, som är mitt inne i ett oerhört dramatisk skede i sin bok men vad gör man när skrattet överrumplar en? Det bara kommer, utan föregående planering. Handlingen är så knäpp, så brutal, så fantastiskt skriven. Ta bara den nästan ihjälfrusna katten som en kraftigt överviktig kille värmer mot sin bara hud, precis som om han har för avsikt att göra en gigantisk kattvårrulle. Det är fult, det är grymt men det är Ove. Inte Ove som jag fick boken av, han är nog den absoluta motsatsen till romanfiguren, utan den bittre, argsinte, människofientlige Ove som får mig att brista ut i bubblande skratt. Helt oförhappandes. Och störande intrigen hos sänggrannen.
 
Jag fick fler böcker. Och presentkort på böcker. Lycka. Ren och skär lycka. Men ingen lycka är större än att få ha kärlek och vänskap runtikring sig.
 
I dag gjorde mannen och jag en god gärning. Äldsta barnbarnet skulle följa en kompis hem efter skolan och hade hoppats att modern skulle komma med hans Ipad men modern ligger sjuk i influensa. Då lovade vi henne att leverera Ipaden till honom efter skolans slut. "Å, då lovar jag att du får se en lycklig kille, som säkert ger dig tusen pussar", sa hon men jag tyckte nog att han såg mer frågande än lycklig ut när jag mötte dem längs skolvägen. "Hej mormor" sa han, "men vet inte du att jag ska följa han hem?". "Jodå", sa jag "men var det inte här det var beställt en Ipad?".
Han sprack upp i ett gigantiskt leende: "Hon fixa´ det! Mamma gjorde det", jublade han. Okej, låt mamma få äran men hur var det med pussarna? Jag förstod att det inte skulle bli nåt pusskalas inför kompisen så jag sa inget men han hade själv senare sagt till sin mamma i telefon: "Jag ska ge mormor pussar för det där men hon får vänta. Hon får lära sig tålamod. Tååålamod".
 
På något sådant kan jag vänta. Men ta bara inte efter din morfar, Gidde, han som alltid gör om ordspråk till sina egna, typ : Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.
 
Sån är inte Ove. Han ser till att få saker gjorda. Eller?.......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0