Det började nog när Ywe flyttade från byn och jag blev utan kompis på hemmaplan.
Jag vet inte hur många timmar jag spenderade i en lånad eka med mitt metspö och en burk med äckliga maskar. Jag vet inte heller om mamma var orolig för att jag var ute på älven ensam och, naturligtvis, utan flytväst för jag kunde ju simma tjugofyra och en halv meter. Simläraren påstod att jag satte ner foten när det var en halvmeter kvar av den uppmätta sträckan i Hampen så jag fick inte Fiskenmärket. Vilken ond människa. Där spolierade han med all säkerhet en framgångsrik simkarriär för min del, eftersom jag blev så upprörd att jag aldrig simmade mer. Men Grubba-Kerstin och jag brukar flyta omkring på rygg och betrakta himlen ibland.
Nu hamnade jag på ett sidospår, märker jag. Det var ju mitt fiskeintresse jag skulle berätta om. Det finns egentligen inte. Bara nån enstaka gång på sommaren. Då älskar jag att vara bakom flötet och sitta med mitt metspö i flera timmar. Det är så rofyllt och avstressande att jag nästan blir irriterad när det nappar. Jag kan se på flötet om det är en abborre eller en mört som är på gång. Småguppar flötet då är det en mört som smörjer kråset och då drar jag upp fort som bara den. Jag står väl inte för någon restaurangverksamhet heller, nej, det ska snålas på masken.
Abborren är mer rejäl, den tvärhugger och sen drar den iväg med krok, rev, båt och mig. Jo, det finns stora fiskar i vår älv, vill jag lova. Men när jag lyckats övermanna och få upp den i båten, då hämnas den genom att spärra ut sin supervassa ryggfena så att jag måste ha arbetshandskar på mig för att inte få fingrarna sönderskurna. Den delen av fisket är inte alls kul. Dessutom vill jag att fiskarna ska vara i skick som nya så att jag kan släppa tillbaka dem och slippa ta reda på dem. Därför är jag en sportfiskare! Kiss and goodbye!
Det kvalificerar mig till att köpa och läsa varje nummer av tidningen Flugfiskefeber. Den är dyr, den handlar om flugor, streamers, glimmermärlor, försiktig vadning och perfekta tafsar, bland mycket annat som jag inte begriper ett skvätt av. Men - den innehåller också texter som får mig att gråta. Av skratt. Och ibland nästan faktiskt också av rörelse. Det finns en skribent som beskriver naturen på ett sådant sätt att jag riktigt kan känna hans starka kärlek och respekt för den. Men när han berättar om fiskeresor och andra eskapader med fisket som förtecken, då är han bara bäst! Medan svågern och andra fiskenördar duckar . . .
Jag undrar om hans fiskeintresse också började i en lånad eka med ett metspö i handen. Var det där och då? Skillnaden mellan hans och mitt intresse är som att jämföra en gråsten med en vulkan. Mitt har fortsatt att vara i samma gråstensläge medan hans har blivit en livsstil, en drog, en lycka och en förbannelse. Tänk om han hade vetat det när han var fyra år och satt i en lånad eka MED flytväst på sig.
Och tänk om hans mamma, som satte på honom flytvästen och placerade honom i båten, hade vetat det. Hon, som drömde om att han skulle bli fotbollsproffs.
