Och detta beror på Mjölnarens Irene . . .

I går, när jag satt i bilen, överraskade bilradion mig med att låta "Mjölnarens Irene" fylla utrymmet. Någon hade bevisligen fipplat med kanalerna. Denna någon är oftast jag.
 
Den här gången tror jag att det var någon annan. Någon som heter Helge och som bor i himlen. Min farbror. Inte en vanlig sån där farbrorSven-farbror, utan min fars bror. Han hade en favoritlåt och det var, som du säkert förstår, Mjölnarens Irene. Nu var det så med Helge att han lätt kunde bestämma sig för en favoritlåt, utan att ens ha hört den. Jag kanske måste förklara.
 
Om jag kom in i ett rum, fullt med människor, och kände mig obekväm till tusen, behövde jag bara söka med blicken tills den mötte en plirig dito, som "sa": Jag är här. Du kan känna dig lugn. Här är en som tycker om dig.
 
Och jag blev lugn.
 
Vi sökte gärna varandras sällskap, mycket tack vare en knäpp sorts humor, som vi båda gillade skarpt. När Helge skrattade tyst in i sin kupade hand, skrattade jag desto högre rakt ut i luften. Han hade sina idéer, min farbror. Som att jag, Mådsan, gjorde världens godaste köttsoppa med klimp. Då hade jag inte ens börjat göra köttsoppa på egen hand. Det tog han inte hänsyn till. Att han påstod att jag gjorde "med klimp" var en sorts kärleksförklaring. Bakgrunden till det var att han inte kunde förstå varför moderna människor hade uteslutit klimpen i köttsoppan nu för tiden. "Men inte Mådsan", sa han, "hon gör världens godaste köttsoppa MED klimp".
Förstår du? Det finns olika sätt att tala om för någon att man tycker om henne eller honom.
 
Att hans favoritlåt blev just Mjölnarens Irene, kunde ha många förklaringar, vilka han aldrig avslöjade. Det bara var så. Men jösses, så han tjatade. Beatles? Skräp! Ingenting mot Mjölnarens Irene. Den låten hittade sina vägar fram i de mest skiftande samtalsämnen. Farbror och faster hade varit till Skottland. Det var en hemsk resa! Allt var fel, vädret, språket, maten, för att inte tala om säckpiporna. Nä, tacka visste han - just det, Mjölnarens Irene.
 
Jag saknar honom. Jag saknar den generationen. Jag saknar att någon, exempelvis en annan farbror, alltid möter min kusin Kerstin med orden: Kerstin Dellert äter inte potatissallad hellert.
Visst skulle jag kunna fylla en hel rad med frågetecken efter det men varför försöka få en förklaring på något som det, högst troligast, inte finns någon förklaring på. Det bara var så. Den farbrodern hade den egenheten att göra om allas namn till något annat. Logiskt eller ej men vem brydde sig. Det var hans grej, lika naturligt som att gå och andas.
 
När jag satt där i bilen, i går, insåg jag att jag aldrig mer kommer att vara omtyckt på exakt det sätt som Helge tyckte om mig. "Hör du, Mådsan, du far ingenstans utan att fråga mig först". Inte strängt. Bara goknäppt.
 
Två dagar innan min kompis och jag skulle åka till Kreta, fick Helge en stor hjärnblödning. Jag kunde inte åka utan att ha frågat honom om lov, även om han var okontaktbar, så jag besökte honom på sjukhuset och bad om hans godkännande. Även om han varken kunde prata eller röra sig, hörde jag tydligt ett lågmält frustande och såg hur han kupade handen för munnen. Vi var överens.
 
Jag träffade honom aldrig mer. Men när jag gör köttsoppa, är han där. Liksom klimpen. Och, helt oväntat, fanns han i bilen i går. Så går det till när människor aldrig försvinner på riktigt. Kärleken övervinner allt.

Kommentarer
Postat av: Karin Lå

Köttsoppa utan klimp är INTE köttsoppa! Han var klok han Helge!

2013-01-17 @ 10:39:16
Postat av: Lilian B.

jag blir alldeles tårögd då jag läser det här. Jag hade för längesen en Helge i mitt liv, men han hette Lasse och var min ingifte morbror. Han betydde så mycket för mig och hans älsklingsmelodi var "Mjölnarens Iréne". Fina minnen!

2013-01-17 @ 12:58:20
Postat av: Maude

Jo, Karin, det var han, min gulleklimpsfarbror :-) Lilian, så fint du skriver att du hade en Helge i ditt liv, det värmer mitt hjärta. Alla borde få ha en Helge. Kram

2013-01-17 @ 13:18:21
Postat av: Lizzan


Kerstin äter potatissallad, men inte potatisskal som han alltid sa.

2013-01-17 @ 21:59:13
Postat av: Maude

Jaså Lizzan, men det är Kerstin som har sagt potatissallad till mig ..... Äh, strunt samma, huvudsaken är ju ändå det förnämliga rimmet på Dellert .... eller hur? :-)

2013-01-18 @ 09:49:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0