Glöm inte att dricka Fanta!

Tänk att kunna sammanfatta sitt liv, ärligt och uppriktigt, på följande sätt:
- Det finns bara en sak jag ångrar i mitt liv.
- Vad då?
- Att jag inte har druckit mer Fanta.
 
Orden är min mors och de sades ett par dagar innan hon somnade in. Om hon skojade? Jovisst, det gjorde hon ofta men inte den här gången. Hon hade haft tid på sig att ligga och summera sitt liv, att vända ut och in på det och komma fram till att det hade varit gott. Mycket gott. Vad hon vägrade att inse var att det var hennes egen förtjänst. Hon gjorde livet gott. Allas våra liv.
 
Den sista dagen var hon bara kroppsligt närvarande. Vi baddade hennes torra läppar med Fanta så att hon skulle kunna ta med sig smaken.
 
I morgon fyller hon åtta himmelsår. Då ska jag skotta mig fram till hennes och pappas grav och sticka ner en orange ros i djupsnön. Hon gillade orange. Så till den grad att köket därhemma var orange. Hela huset var färggrant. Men det var ju på sjuttiotalet så det var helt okej. Och hemtrevligt. Mjukt, välkomnande. Väldoftande.
 
Efter det att hon hade fått sitt sjukdomsbesked och vi lämnat läkarens rum, la hon armen om mig och sa "Nej, nu far vi hem och gofikar, Maude. Det kan vi behöva". Vad jag egentligen behövde då, var en läkare som kom springande efter oss, full av ursäkter över att han hade tagit miste. Den tanken tänkte nog inte ens mamma. Hon var säkert redan inne i förberedelserna inför vad som komma skulle. Hur hon bäst kunde underlätta för oss som skulle bli kvar. För att vara till besvär, det ville hon absolut inte. Inte medan hon levde, inte efter att hon dött.
 
Men visst var hon väl till besvär! Hon hade en förmåga att trampa mig bakpå hälarna när vi var på stan och hon tyckte att jag gick för sakta. Varför hon inte gick förbi och tog täten? Nej, då kunde hon ju förlora mig ur sikte och då skulle hon bli nervös. Det gick bättre att gå på stan med Gun, hon hade samma "gångfot" som mamma så de, mer eller mindre, kappsprang mellan affärerna. Tills Gun fick ont i ena foten. Då fick hon också skrapsår på hälarna . . .
 
Hennes omkörning av sin egen rollator är ett minne jag har på näthinnan. Ett rackarns fordon till att vara makligt. I en svag nedförslutning, tappade mor tålamodet och passerade den. Jag skrattade så tårarna sprutade. Det där var min mamma det! Alltid i farten.
 
I morgon ska jag, efter att ha plumsat i snön med rosen, sätta fram ett glas Fanta på bordet här hemma till henne. Och höra hennes belåtna "mmmm"-ande. För det är ju här hon är - där vi är.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0