saltatochkryddat

Jag säger som den gamle krigsmannen Pyrrhus: En sådan seger till och jag är förlorad.

 

Man kan, bevisligen, bli lika slut av att sitta i TV-fåtöljen som att springa ett maraton. Vilken fruktansvärd pärs det var att genomlida matchen mellan Linköping och Skellefteå i kväll. Jag kämpade, skrek, svettades, filmade, skadades och sparkade. Ändå behöll jag lugnet. Via sms till syrran som var nära tårarna. Jag körde Kallos replik:" Det är lugnt. L-U-N-K-T."

 

I morgon är det vilodag. Om klockan visar åtta eller nio eller vad som helst, när jag vaknar, så stiger jag inte upp förrän jag känner att krafterna har återvänt. Jo, förresten, det vankas ju lunchfrämmande och det skulle väl se knasigt ut om den som förväntas fixa maten, ligger kvar i sängen när de kommer så jag får väl pallra mig upp i vettig tid då. Men vad är vettig tid? Är verkligen sommartiden vettig?

 

Vi diskuterade det i går, Ted, Lina, mannen och jag och kom fram till att om sommartiden är till för att nyttja ljuset bättre under sommarmånaderna, då måste vi norrlänningar få lov att skratta. Vare sig klockan är fem på morgonen eller tolv på natten, är det ju ljust. Vi kan helt enkelt inte nyttja fler ljusa timmar än vi redan gör, vi måste ju för bövelen få sova någon gång också!

 

Men det är bara att hänga med. Vi kan ju inte ha en egen tideräkning bara för att vi råkar bo i en fantastisk del av landet, där halva året är mörkt, för att inte säga svart, och andra halvan av året är ljus, ett ständigt mittpådagenljus.

 

Många har problem med att veta om man ska vrida klockan tillbaka eller framåt en timme. Inte jag. Jag har massor med minnesanteckningar, fastnålade i huvudet. På våren längtar jag FRAM TILL sommaren, på hösten längtar jag TILLBAKA till sommaren. På våren ställer man FRAM trädgårdsmöblerna, på hösten TILLBAKA i förrådet. Fast den varianten är inte så tillämpbar här uppe. Vi ställer liksom aldrig bort sparkstöttingen.

 

Det absolut säkraste är ändå minnet av en fest som var jättekul de första nio-tio timmarna men efter det var det bara en enda som var i högform och som absolut inte skulle gå hem före klockan tre på morgonen. Vi andra led, hade grus i ögonen och rasp på stämbanden men han lät sig icke nedslås. Det var ju fest! Och han var i livets form. Det var då som någon kom på det. Klockan närmade sig två medelst snigelfart och vi hade okämpat en timme.Trodde vi!  DÅ tändes ett barmhärtighetens klara ljus hos någon som kom ihåg att vi just i denna natt skulle gå över till sommartid. Alla klockor ställdes om på en sekund och vi kunde, helt plötsligt, visa den glade festprissen att det var dags att gå hem. Klockan var tre. Saved by the bell, eller vad man ska kalla det.

 

Det är lite annorlunda nu för tiden. Jag brukar gå en runda vid 22-tiden och ställa fram alla klockor en timme för vid 23 är det fullt legalt att krypa i säng och läsa fortsättningen på sin deckare.

Så himla skönt att man inte längre är ung . . .