saltatochkryddat

Det är sol, grannens gräsklippare surrar, sommaren har till och med anlänt två veckor tidigare än beräknat till Norrlands inland. Bara en sån sak. Sommaren går inte på räls, så att säga, för i så fall hade tidsförskjutningen blivit åt andra hållet. Om den alls hade kommit.

Alltså borde jag inte skriva en blogg som innehåller ordet TV. Men det gör jag ändå.

 

Först och främst måste jag ställa mig vid skampålen igen. Det börjar vara ett väldans rännande dit för min del. Tidigare tvingades jag be Lill-Babs om ursäkt sedan jag sett henne i Stjärnorna på slottet. Jag som har trott att hon har varit tillgjort flåshurtig och rar, insåg att hon var äkta. Skämmes.

 

Nu är det dags igen. Petra Mede. Jag behöver inte skriva vad jag har haft för uppfattning om henne tidigare, bara att den reviderades i lördags. Jisses, vilken kapacitet den kvinnan besitter. Jag säger inte att jag tycker att hon är världens roligaste men hon var hur säker som helst som programledare för Melodifestivalen. Så, ursäkta Petra Mede, för saker jag har sagt om dig utan att veta bättre.

 

Sådärja. Nu kan jag vara mig själv igen. Och i morse, när jag läste tidningen, såg jag att det skulle vara något slags minnesprogram om Lasse Holmqvist och hans succéer Här har du ditt liv och - Bialitt! Då kom känslorna över mig. Detta Bialitt var det tråkigaste program jag visste och de kvällar när mor och far prompt skulle se på det, var låååånga, gråa, trista och händelsefattiga. Det fanns två kanaler och en TV. Gissa vem som bestämde vad som skulle tittas på. Inte var det jag.

I stället stängde jag in mig på mitt rum och spelade popmusik så högt jag bara vågade för att utestänga alla ljud från det förhatliga, tristessens Bialitt.

 

När jag tänker efter, fanns det en del signaturmelodier till andra program som gjorde mig sjuk. Anslagstavlan. Nåt motormagasin med mannen med de stora tänderna. Och - Sportspegeln! Det var tider det, innan sportprogrammen blev de viktigaste för mig. Vi hade två kanaler och pappa hittade alltid program som han ville se. Vansinnigt tråkiga. Nu har vi hur många kanaler som helst men ibland finns det "ingenting att se" ändå. Men så händer det att man, av en händelse, upptäcker en programserie som heter Där ingen skulle tro att någon kunde bo. Att få ta del av liv som är totalt udda och galna, det är underhållning det. Det är annat än Bialitt det. Och det är, naturligtvis, norskt. Dar ingen kunne tru, att noen kunne bu. Det säger väl allt.