saltatochkryddat

 

När jag sökte efter receptet på äppelchutney med mandel i mitt lösbladsarkiv, kom plötsligt Giddes första shoppinglista fram. Han var väl cirka fem år och skulle åka och handla med mormor. Jag bad honom skriva upp vad han ville att vi skulle köpa och resultatet blev ovanstående förtjusande lista.

RV

KO

medan makaroner fick en fallande skala men ändå rättstavat.

 

Tänk, så enkla lösningar det finns i barns huvuden. Ibland lösningar som de vuxna inte har en susning om.

Jag minns bland annat en vinterdag när min mor och jag var ute på promenad med mina barn på varsin spark. Dottern, som väl var kring tre år, hade fullt sjå med att kommentera omgivningen, vilken mestadels bestod av snödrivor men de var tydligen tillräckligt varierande och spännande, medan hennes bror, knappt fem år, satt tyst och verkade halvsova.

 

Mor och jag pratade om sånt som vuxna kan dela. Det var någon som jag ville diskutera med mamma om men för att inte barnen skulle förstå, sa jag: Han är absolut k-n-ä-p-p. En snabb bokstavering kunde väl inte ställa till med någon skada.

- Ha! ropade sonen till, det där vet jag vad det blir.

- Va? Vet du det? frågade jag storögt.

- Japp. Det blir Jerker.

Ett lättat skratt undslapp mig, men bara nästan för sen fortsatte sonen:

- Ja, för han är ju knäpp.

 

Nu hör det till saken att Jerker var, och är, kusin och därtill absolut bästa vän. Så sonen såg jättenöjd ut där han satt på sparken och njöt av sin slutledningsförmåga. Vilken tur, för mig, att han såg ordet knäpp som något alldeles jättebra, roligt och positivt. Efter det bokstaverade jag inte hemlisar längre.

 

Det är det där med barn och det oväntade. Det är det som blir ihågkommet, även om det inte är så passande alla gånger.

Mamma berättade för mig att hon, en dag när jag hade varit synnerligen besvärlig, desperat sa:

- Jag tror att det är lika bra att jag går ut och lägger mig i en snödriva . . .

- Men o ändå, blir inte det väl så kallt? hade jag näsvist replikerat.

Förbaskade unge.

Min far, som hade stor respekt med sig, hade tydligen också nåt disciplinärt problem med mig en dag, eftersom han till sist, något hotfullt, sa:

- Men ska jag måsta ta till med hårdhandskarna?

- Haha, det kan du inte för du har bara fingervantar, det vet jag, hade jag tydligen skrattat så hånfullt som bara en fyraåring kan.

Förbaskade unge.

 

Men barn växer upp och mycket förändras.

Sonen, som hade en egen betydelse på ordet knäpp, är idag en ordkonstnär. Han skriver reportage i en fisketidning och ibland, när jag läser hans alster, vrider jag mig av skratt. Hans förmåga att använda ord i alla dess former är ren och skär njutning.

Barnbarnet med shoppinglistan vill inte veta av att han har skrivit den, nu när han till och med börjar behärska stavning av engelska ord.

Jag själv är aldrig uppkäftig.

Och dottern, hon som babblade konstant om allt och inget, har tystnadsplikt. En självpåtagen, utvidgad sådan. Jag har försökt få henne att förstå att det är bara hennes jobb hon inte får prata om men då skrattar hon bara.

Förbaskade unge.