Men HALLÅ - vem har ätit upp min installation?!

 
Jag tycker om harmoni. I alla lägen. Även inredningsmässigt. Därför fyllde jag mammas gamla strösockerskål med spanska päron och ställde på soffbordet. Perfekt! Det harmonierade med hela kittet, bord, duk, ljuslyktor, soffa, gardiner och allt det andra. Jag var jättenöjd.
 
Nu är det uppenbarligen så att det finns någon som inte förstår sig på konst.
 
Man jobbar i motvind vill jag lova.
 
Den här förkylningen som terroriserar min kropp, är orsaken (och ursäkten) till att jag tänker kura in mig i en filt och läsa en nyligen påbörjad bok, som verkar så himla bra. Men på min ena axel sitter en liten, ful figur och viskar hest i mitt öra: Det finns saker som måste göras, sånt som man kan orka med även om man är förkyld.
Jag vet! Jag vet, för sjutton! Sortera gamla foton, rensa ur bokhyllan, ringa en vän, baka en sockerkaka är bara förnamnet.
På min andra axel sitter en söt liten varelse och kvittrar glatt: Sätt dig och njut med en bra bok, en kopp te med honung och ett kex med din favoritost på. Du kan till och med unna dig en pepparkaka, att slumra till en stund eller bara vila.

Hon är faktiskt helt utan moral, den förföriska lilla rackaren.
Han, den andre, är ansvarsfull, samhällsvänlig och traditionsbunden.
De för ständigt en kamp, de två. Förutom de få gånger när jag har hög feber, då får de ledigt. Jag önskar att de kunde försvinna, det är först då jag tror att min inre harmoni infinner sig.
 
Förresten, Tommy, om du läser det här, jag kommer inte på mötet i morron. Jag har ingen röst att göra mig hörd med och det är en smärre katastrof. För mig. Det finns andra som har en avvikande åsikt.
 
Det här med mammas sockerskål är ganska kul. Den har jag sett i hela mitt liv utan att lägga märke till den. När det vankades våfflor eller plättar, då stod den där på bordet, när man hade skalat en rabarber och skulle doppa den i socker, då var det från den man tog det söta, när långfilen var för sur, fanns skålen som en räddande ängel. Men jag såg den aldrig.
Det var inte förrän föräldrarna hade flyttat från jorden och vi skulle dela upp de saker vi ville ha, som jag la märke till hur vacker den var. Nu är jag så glad över att jag har den, att den kan stå på bordet och harmoniera med övrigt och att den kan fyllas med sånt som passar in.
Frågan är bara om jag, så småningom, måste ge mig ut på jakt efter något gulorange som smakar surt. Då får installationen var ifred. Då är det ingen konst alls.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0