saltatochkryddat

 

Alla har vi våra egenheter. En del berättar öppet om dem medan man kan bli varse andras på ett smärtsamt sätt.

 

Min kompis, tillika namne, och jag var på väg i bil. När jag stannade vid rött och höll koncentrerad uppsikt över trafikflödet, brände det plötsligt till strax ovanför min läpp!

- Aj, vrålade jag, vad i tusan var det där??

- Jag tål inte hårstrån i ansiktet, sa misshandlaren i passagerarsätet och stoppade ner en pincett i väskan.

 

Ett ynka litet hårstrå. Men frågar du henne så var det säkert kolsvart och en decimeter långt.

Att påpeka för mig, lite försynt, det faktum att jag hade ett hårstrå ovanför munnens högra gipa, är inte hennes stil. Hon är en handlingskraftig kvinna, ska nåt göras är det lika bra att hon gör det, annars blir det förmodligen inte gjort. Så resonerar hon.

Jag fick en present av henne sen. En pincett med lyse! Kan inte påstå att piken var fin men pincetten var det.

Nu genomlyser jag hela ansiktet innan jag ska träffa henne. Det gäller att vara på säkra sidan och inte riskera nåt plötsligt överfall.

 

Andra har sina egenheter. Jag känner någon, mycket väl, som inte tålde att människor snöt sig i hennes närhet. En av hennes lärare, som tog upp sin näsduk ur fickan, blev utkörd från klassrummet . . .

 

En annan tål inte ljudet av när någon "suger" på sina tänder, då tänder hon till ordentligt.

 

En tredje blir väldigt irriterad om det står tandpetare på bordet . . .

 

Några är totalt beroende av Lypsyl, får panik om det inte finns inom räckhåll. Min mor, den underbaraste av alla, kunde inte sätta på sig örhängen som vanligt folk. Det högra gick bra men när det vänstra skulle stickas in i örsnibben, var hon tvungen att kasta sin högra arm bakåt, runt nacken och till vänster öra, för att där möta sin andra hand för ett givande samarbete. En syn för gudar.

 

Själv har jag inga egenheter. Men jag tål inte Robert Perlskog. Jag blir så fruktansvärt äcklad när han refererar fotboll och stup i ett säger: Det var den långa tån som nådde . . .  eller räddade . . . eller vad som helst. Jag blir spyfärdig eftersom jag ser den framför mig varje gång. Och den är inte fin!

Det hör dick inte till egenheter.

 

Du märker att jag undviker den rådande debatten, eller hur? Det finns inte en chans att jag tar upp ett sådant ämne i en kåseriblogg. Men jag skulle gärna vilja citera Tage Danielsson: "Sannolikt, va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. (...) Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt".

 

Jo, jag såg "Debatt" på SVT i går kväll.