saltatochkryddat

 

Hon hette Kia och var en Golden Retriever. Åtminstone var det vad hennes stamtavla sa . . .

 

Egentligen betyder Golden Retriever ungefär en Gyllene Återhämtare. Alltså en gul hund som är kanon på att apportera. Det är där som första gången min tveksamhet angående riktigheten i hennes rastillhörighet gör sig gällande.

Visst var hon gul, fast ändå mer åt det gräddvita hållet, men så var det det där med den speciella talangen för apport. Lillmatte gick en valpkurs med Kia och stod och såg på när alla andra hundar sprang och hämtade tillbaka saker som deras matte eller husse kastat iväg. Kia låg också och såg på. Tätt tryckt intill Annies ben låg hon och lät sig imponeras.

Varje gång som någon av hennes valpkompisar fick beröm för väl utfört arbete, viftade Kia på svansen och log glatt.

Det blev faktiskt så att kursledaren erkände att hon aldrig hade stött på en hund som Kia tidigare.

 

Så småningom förstod vi att felet var, som så ofta, ett stavfel. Kia var ingen återhämtare av kastade ting, hon återhämtade sig själv! Ideligen och med stor självklarhet.

 

Hon var totalt försvunnen en gång och paniken var nära. Som jag letade. Och ropade. Lockade och bannade.

Till slut såg jag en varelse som återhämtade sig i skogsbrynet, lojt spanande på mig och mina förehavanden.

 

Kia var med i nio händelserika år. Under den tiden hann hon med att bo i Umeå och plugga, en skilsmässa med flytt från skogen och in till stan, en fosterhemsplacering, en flytt till ett boende i ett garage (inrett, förstås) och till sist, komma hem till skogen och en stuga där hon hade allt hon behövde.

Hon var ingen vakthund, även om hon själv trodde det. En skogspromenad för henne varade inte mer än i max tio minuter. Då stack hon hem! Inga rop och lockelser i världen kunde hindra henne, hon kände sin plikt. Därför låg hon och återhämtade sig vid tomtgränsen när vi andra kom tillbaka. Kolla! Här ser ni en som har ansvar.

 

Nu ligger hon för alltid vid tomtgränsen. Hon blev sjuk, sjukare, sjukast och till sist gick det inte längre. Den här gången kunde hon inte återhämta sig. Men när jag sökte efter stenar att pryda hennes grav med, hittade jag en som såg ut som en Golden Retriever! Gul, pigg, stående och på språng. Som Kias syskon i valpkullen.

Vi fick den finaste av dem alla. Dock - en Retriever? Njaae . . . Men garanterat Golden.