saltatochkryddat

 

Livets efterrätt.

Så heter bonaden du ser ovan. Den finns i endast ett exemplar och den sitter på väggen hos mig.

 

När vi flyttade till en ny lägenhet för tre år sedan, beställde jag en unik bonad i ull, som min kompis Annika, ena halvan av M.A.Eriksson Design, skulle tillverka. Hon sa ok, under förutsättning att hon själv skulle få bestämma motivet och att jag inte skulle få se den förrän den var klar. Modig människa, eller hur?

 

Jag trodde att konstverket skulle vara en abstrakt explosion av färger men när den dagen kom, då jag äntligen skulle få se det, fanns det inte ett hårstrå på mina armar som inte ställde sig rakt upp!

 

Där var dom! Mina barnbarn. Överraskningen var total men inte desto mindre angenäm. Mina ögon kände igen dem på direkten, även om de är mycket sötare i verkligheten ;-), och mitt hjärta kände igen dem med några extrahopp av glädje.

 

Namnet var givet: Livets efterrätt.

Om man har avnjutit en extrem god middag, med förrätt och varmrätt, då finns där faktiskt både plats och ett sug efter en efterrätt, som gör måltiden komplett. Sedan snart tio år njuter jag av efterrätten varje dag. Det kan vara ett telefonsamtal, ett sms, en teckning, egenhändigt gjorda smycken till mina Foppatofflor, en glimt i ett öga som får mig att skratta, en kram, en delad hemlis, ja, i princip vad som helst som de hittar på. Till och med en tillrättavisning. . .

 

Arwen sa ifrån i går att hon inte ville bli kallad "världens sötaste tjej". Men, sa jag, om du nu är det då? Vad ska jag då säga?

- Säg att jag är en bra scout, svarade hon.

I samma veva förevisade Mio badrummet som nu är tömt på varenda pryl, ja, till och med golvet är borta.

- Jaha, oj då, sa jag imponerat, så ni ska få nytt badkar, toastol och tvättfat här?

- Nä, sa Mio, här ska jag köra cross . . .

 

I förrgår fick jag ett nytt halsband Det var Alfred som gjort en pärlplatta med ett M som i Mormor och Maude och om man vänder på det blir det ett W som i Westerman. Inga juveler i världen kan vara finare.

Gideon hade farit fram med en liten nödlögn och när han blev påkommen, sa han "förlåt mormor". "Och?" sa jag och log. "Ja,ja, jag vet. En kram. Jag borde ha fattat att jag satte mig i ett skruvstäd" . . . Med det absolut finaste av leenden. Ibland försöker han att skämmas över mig, som när jag står på balkongen och viftar med AIK-flaggan när han ska åka. "Ge dej", väser han och ler ända upp till öronen. Kan man bli annat än lycklig?

 

I efterrätten finns också en bonus. Hon är två och ett halvt och heter Molly men henne återkommer jag till. Hon behöver mycket utrymme och plats trots sin litenhet. Hon är nu faktiskt världens sötaste tjej. Inte en bra scout.

 

Jag hoppas att jag får njuta av mina efterrätter länge, länge. Inte bara som söta och kladdiga, utan även när de har blivit ostbrickor. Då kan vi äta oliver med mandel tillsammans.