Det var då det - och det är nu det

 
I går fick vi till det! Vi lyckades spränga in en juntekväll mellan hockeytider!
Till förrätt vankades en massa årtal. Som vanligt är vi inte överens om juntans tillblivelse men i går började det arta sig.
 
Nu kan vi sluta fira tioårsjubileum för nu har vi kommit fram till att vi har hållit på i trettio eller trettioett år!! Och om vi skulle tvivla på det, kan vi ju bara ta en titt på varann . . .
När vi ändå var inne på flydda tider, började minnen poppa upp, som de gör ibland. En del av dem kom vi ihåg medan andra var exklusivt förbehållna en eller ett par av oss. Det brukar vara så.
 
Det vi tydligast kunde dra oss till minnes var alla gånger vi var ute och roade oss. Vi hade ett "stående" bord på Mollys, som var ett dansplejs nere i underjorden. Där hade vi lite fuffens för oss. Vi salade ihop pengar till en pott, som den av oss som först blev uppbjuden tog hem. Det var oftast A-L som blev nån tia rikare, utom en gång när servitören tog hela potten!
Inte för att han dansade direkt, utan mer för att den bricka han bar på, av någon anledning (som fanns vid vårt bord), liksom flög iväg när han närmade sig. Då tyckte vi synd om honom så när han kom med vår beställning fick han potten i extra dricks.
 
Eftersom det var mattvång för att få tillgång till ett bokat bord, satte vi varje gång i oss konserverade päron med grädde. Mat var väl det sista vi hade tid med men nånting tvingades man ju beställa.
Det blev så att när någon av oss ringde och gjorde en bokning inför kommande tisdag, bekräftades den med "Ja, då blir det runda bordet och päron då". Jajjemänsan!
 
Oj, vad roligt vi kom ihåg att vi hade i går. Jo, egentligen skulle väl meningsbyggnaden ha varit "oj, vad roligt vi kom ihåg i går att vi hade när vi var yngre" men tiden har gjort sitt och vi får vara nöjda om vi i dag kommer ihåg hur roligt vi hade i går.
 
Tänk, när en ivrig herre slog ut ett helt rödvinsglas på mina ljusgula byxor! Vilken katastrof det hade varit om inte personalen hade kommit och erbjudit mig att låna ett par byxor av dem. Mörkblå med firmatryck på bakfickan.
I pausen kom trummisen i kvällens dansband (som vi kände) fram till mig och frågade om jag hade låtit sy upp speciella dansbyxor? Jag förstod inte vad han menade, så han förklarade "ja, men, visst står det Maudes danskalsonger bakpå byxorna?". Vilket jubel! Nej, min vän, det står Mollys danssalonger . . .
 
Och nu inträffar alltså någonting märkligt - än en gång. Denne trummis bor i södra Sverige. Ingen av oss har träffat honom på hundra år, än mindre hört av honom förrän - i dag! Jag fick ett mejl.
Kände han att vi pratade om honom i går? Man blir mörkrädd . . .
 
Och för att förtydliga bilden ovan så är det inte åldern som har tagit ut sin rätt och färgat min lugg. Jag har bara tänkarmössan på mig med de små grå . . . Det fattar du väl?
Visst då? . . .
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Robban

Ja de var tider de....Med vänlig hälsning. Trummisen i bandet......

2014-04-13 @ 12:25:39
Postat av: Anitha

Den där potten kom jag inte ihåg, mest kanske därför man aldrig så röken av den, men trummisen kom jag ihåg :)

2014-05-05 @ 15:21:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0