saltatochkryddat

 

Visst är de fina? Och i årets färger dessutom. Ja, fjolårets också. Alla års.

Hon heter Sandra, hon som har gjort dem och hon är en av dessa fantastiskt kreativa människor som tycks finnas överallt runt omkring mig. Som jag beundrar dem! Jag begriper inte hur de bär sig åt.

 

Men i dag har jag faktiskt en beställning på ett hantverk. Det gäller dubbla knäckflarn till Affes kalas. Eller, som Arwen beskrev dem: Du vet såna där kakor du brukar göra med hål i. Älskade barnbarn, om du bara visste hur många kakor jag bakar som det blir hål i . . .

 

På tal om gulsvart och spännning, för det har jag väl talat om?, så går vi nu i en annan andlös spänning. I morron ska min 80-plusgranne tacka ja eller nej till en lägenhet hon har blivit erbjuden. Jag förstår att hon vill flytta mitt in i smeten så att hon har nära till allting men hur ska då vi klara oss utan hennes pigga röst och glada skratt som fyller hela trapphuset med sol och glädje? Och vem ska då komma till mig i tron att jag är ett datasnille som kan fixa till hennes iPad? I går hade hon problem med en patiens hon brukar lägga på paddan. Det hade kommit spindlar på kortleken!

 

I vanliga fall får ordet spindel mig att backa snabbt och effektivt men i det här fallet förstod jag på direkten att det rörde sig om datoriserade spindlar och dem vågar jag närma mig.

- Jaha, men vad är det som är fel, undrade jag.

- Min kortlek ser inte ut så där! Inte vill väl jag ha spindlar på mina kort heller.

- Nä, det kan jag förstå, men hur ska de se ut då?

- Jamen gubbar och gummor! Som vanligt.

- Och hur har det kunnat bli så här då?

- Inte vet jag. Dom bara dök upp.

- ???....

- Ja ja, jag kanske kom åt nån knapp i mitt tidigare liv!

 

Efter en hel del försök, med en mycket intresserad och tipsande iPad-ägare bredvid mig, kom så favoritleken fram på skärmen.

- Där! hojtade hon. Det är den jag ska ha!

Och med det trodde jag att allt var frid och fröjd. Icket så.

- Men hördu, kortleken är på fel sida. Den brukar vara på vänster sida, inte höger.

- Spelar det nån roll då?

- Jamen jag vill ju ha det som jag är van vid!

- Ja, då kan du inte flytta, det är ett som är säkert.

Hon skrattade gott, lutade sig över patiensen och satte igång. Jag insåg att min tid i rampljuset var ute och smög iväg.

Då ropade hon:
- Men Maude, visst har du tur som får lära dig så mycket genom att hjälpa mig?!

 

Ja, hur ska det gå om hon bestämmer sig för att tacka ja. Min utveckling, både på det personliga och tekniska planet, kommer att stanna upp. Eller vad säger du, Inger? Finns det nåt jag kan hjälpa dig med, medan du syr gardiner till mig? Om vi nu blir grannar . . .

Gillar du kakor med hål i?