Jag mötte min ångest i dag . . .

 
När jag var liten var jag livrädd för "bitvargen", den jättegigantiska väghyveln. I dag mötte jag min vuxenångest: plogpinnetraktorn!
 
Det finns inget värre än att se detta fordon och höra de ljud det frambringar när de orangea pinnarna med reflexband dumpas ner i marken. Jag vet nämligen vad det innebär.
 
Nu hade jag inte tänkt skriva någon blogg i dag, vi är ju inne i en uppvärmningsperiod, bloggen och jag, men jag har alltid hävdat att alla känslor mår bra av att sättas på pränt. Att "skriva av sig" är väldigt välgörande. Därför skriver jag nu medan isblocken ramlar.
 
Jo, jag avfrostar frysen i lägenheten inför kommande påfyllning från stugan. Det är också en förberedelse, lika väl som plogpinnarna men den ger mig inte ångest alls. Jag ser fram emot att få lägga in bär och svamp att bevaras inför kommande dagar och middagar. Hjortron. Yes! Kantareller. Yes! (Tack vare snälla grannar). Hallon. Yes! Blåbär. Yes! Löjrom. Yes! Yes! Yes!
 
Hade jag nu bara kunnat få tag på riktigt, äkta norrländskt älgkött också, skulle lyckan vara fullkomlig. Men det är svårt.
När jag åter vänder min lilla, svarta racerbil mot skogens väntande famn, kommer vägen att vara kantad med orangea pinnar. Hela vägen! Då ser jag dem framför mig, snödrivorna. Och ångesten kommer krypande. Som tur var, har vi inga sådana pinnar längs vår 600 meter långa stugväg genom byn så där slipper jag bli påmind. Där möter mig fortfarande sensommaren, som inger mig lugn. Där tänder jag ljus om kvällarna och inbillar mig att jag ser oknytt, tjuvar och banditer i skogen. Dem kan jag bortförklara med att det är  fantasin som spelar mig ett spratt. Där kan inget skrämma mig. Men orangea pinnar - de kan!
 
Om du nu möjligen undrar vad bilden har för anknytning till texten så kan jag inte förklara det. Kanske är den en symbol för hur det till synes livlösa och trista, ändå kan innehålla någonting som man trott vara borta för evigt. Eller att man ser saker och ting från ett annat perspektiv, när bladen inte längre skymmer. Eller . .
 
Äh, jag vet inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0