Du å jag, Alfred . . . . eller? . . .

 
Ja, eller så kunde jag ha satt rubriken: Konsten att snyta sönder ett ögonbryn.
Bägge varianterna lämnar ett frågetecken efter sig som är svårt att räta ut.
 
Så här var det:
Naturligtvis drabbades jag av en efterförkylning - utan feber naturligtvis. Och har man ingen feber då är man inte sjuk, alltså inget föremål för sympati och ompyssling. Ej heller någon större smittorisk.
Följaktligen kom de i fredags, bröderna, med fullpackade ryggsäckar. Det vill säga varsin dator och varsin Ipad.
För en gångs skull tänkte jag "Gott! Då får jag vila" och insåg att min tid skulle kunna ägnas till stora delar åt att bara SE på de underbara.
Ibland vet jag inte om jag är i fas med verkligheten.
 
Spagetti och köttfärssås och myskväll med Fångarna på fortet, klämdes in mellan allt spelande och skajpande.
Vid sängdags sa jag, hest, att jag var så risig att jag inte orkade vara sträng mot dem, vilket framkallade ett ologiskt jubel. Men jag fortsatte med att jag skulle gömma alla datorer och paddor för att garantera att ingen av dem skulle siga upp mitt i natten och "tjuvspela".
Gidde försäkrade dock att det inte behövdes, eftersom han visste vad som väntade ifall han skulle göra det. "Spelförbud i minst en vecka", sa han, "så det är åtminstone ett halvår sen jag gjorde det".
 
Eftersom jag har rätt så livlig kontakt med deras mor, vet jag att ett halvår kan se olika ut beroende på betraktaren men valde att lita på dem. Jag var ju sjuk.
Överraskningen bestod i stället av en innebandymatch på lördagsförmiddagen! Även om jag hade haft hög feber, skulle jag ha varit på publikplats. Men kanske inte om jag i förväg hade vetat att Alfred skulle byta skepnad just där. Tyvärr var det inte han som hade match, utan brorsan. Affe skulle dock ha varit en jättetillgång med tanke på den överskottsenergi han hade lagrat och tydligen kände sig manad att släppa ut.
 
Han snurrade runt mig ideligen och hade viktiga saker att säga och det med hög röst. Att han för ett ögonblick satte sig i mitt knä, resulterade bara i att den läsk han tiggt till sig, spilldes ut över hans jeans. "MORMOR har blött ner mig!!!" förkunnades över hela salen. När han, på hemvägen, följde med mig in på Ica, tvingades jag hugga tag i hans jacka för att inte få med mig tjugo extravaror, varvid han glatt hojtade "MORMOR stryper mig!!". Jag lovade honom godis om han dämpade ner sig. Pedagogikens grundregel. Han valde länge men till slut tog han bara en liten Tuttifruttiask. Stolt var jag ända tills vi kom till kassan. "Det här är ALLT jag får av MORMOR!!", halvgrät han. Högt. (Men du skulle ha sett hans blick på mig)
 
När vi kom hem, storebror hade planenligt följt med en kompis, tog han nycklarna från mig så snart jag låst upp garaget och stack. Med bävan hörde jag hans höga röst blandas med min grannes. När jag äntligen kom runt hörnet, såg jag inte till Affe, bara en 80-plussare som stod med gapande mun.
- Men guuud, vilket artigt barnbarn du har! sa hon lyriskt.
- Ääää, va?? var det enda jag fick fram.
- Ja, han öppnade dörren för mig, bugade och sa "varsågod". Vilken fantastisk liten kille.
- Joo. Jo, visst är han, sa jag och log. Och skyndade mig in.
 
Då satt han redan i soffan med Ipaden. På bordet hade han popcorn, fyra kakor, Tuttifrutti, en halv chokladkaka och skumtomtar.
- MORMOR! Kan jag få nåt att dricka?!!
- Javisst, svarade jag, vad vill du ha? Fanta?
- Nej tack. Mjölk. Jag är som lite försiktig med sockret . . . Vill inte få i mig för mycket.
 
Förstår du varför mitt hjärta nästan sprängs?
I stället blev det ögonbrynet. Men det var senare på kvällen, när han hade åkt, och jag snöt mig kraftigt. Men det är också en senare historia.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0