En nära dödenupplevelse . . .

 
Julen var utdansad. Middagen var intagen. Nu väntade fåtöljen och skön underhållning av juniorkronorna i VM-final.
 
För att riktigt fira, tog jag en av de två kvarvarande pralinerna med körsbär i likör i Aladdinasken. Slog mig ner i fåtöljen, stoppade in chokladbiten i munnen och bet långsamt sönder den. DÅ slet sig dropparna med likör loss!
I en hastighet, vida överstigande Niagarafallens vattenmassors, störtade de ner i luftstrupen och blockerade allt vad in- och utvägar fanns!
 
Jag började vifta med armarna, ögonen tårades och, till slut, efter en hel evighet, kunde jag dra i mig en pellagrut luft, en liten, liten stråle med luft. Du vet hur det låter då, va? Man drar efter andan i en lååååång inandning och väser som en döende. Så hostar man på utandning och sen försöker man dra in ännu mer luft, vilket får till följd att man hostar ännu mer, tårarna sprutar och man anar ljuset i tunneln.
 
Så småningom börjar dock det mesta att återgå till ursprunget, förutom rösten som tydligen förblir hes.
För att förstå allvaret i min situation, googlade jag på vad som händer när man får något "i fel strupe". Jojo, så här stod det:
Om muskulaturen i halsen är avslappnad på grund av rikligt alkoholintag kan det hända att luftvägen blockeras. Då finns det risk för kvävning.
 
Nu trodde ju jag, i min enfald, att "rikligt intag" var något mer än vad en chokladpralin innehåller men allt är ju relativt. För nära att kvävas var jag!
 
På grund av denna, min traumatiska, upplevelse, kunde jag inte riktigt delta i juniorkronornas tårar över det förlorade guldet. Det finns värre saker. Att bli sviken av sin högst rankade godisbit är, i mitt tycke, värre. Men jag ger inte upp! Det blir fler försök, jag kan bara inte motstå den.
 
Men i kväll, när SAIK spelar mot Färjestad, blir det lakritsklubba i fåtöljen. För säkerhets skull. Och för dopningskontrollens skull.
 
Alla frågar mig om jag är förkyld, eftersom jag är så hes. Nejdå, svarar jag, jag har bara dragit i mig rikligt med alkohol. Så ler jag ljuvt och precis när jag ska till att förklara, då sviker rösten mig helt. Jag ser undran i deras ögon, innan vi skiljs åt. "Ja, tyckte jag inte att hon såg tämligen risig ut", hör jag att de tänker. JA, vill jag skrika, det skulle du också göra om du hade haft en nära dödenupplevelse!!
 
Jag måste lära mig att hålla truten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0